Det var så synd om Kay Bojesen-elefanten som saknade ett öra, så den fick följa med hem

Vilket öde att bli kvarlämnad på en hylla på Myrorna. Nog tyckte jag att den var värd 75 kronor i alla fall, trots sin skada. Den får väl alltid visa snygga sidan till då. En nytillverkad elefant kostar 1695 kronor såg jag i en webbutik. Elefanten av Kay Bojesen är gjord i ek och började tillverkas 1953.

Coolaste detektivspelet av dem alla – Perry Mason

Eftersom det har blivit så många inlägg om spel skapade jag en egen spelkategori på bloggen, och när jag sökte efter tidigare inlägg om spel för att lägga in i kategorin upptäckte jag att jag missat att blogga om det coolaste spelet av dem alla – Perry Mason. Det var någon gång före jul som jag köpte det, och jag hade väl för fullt upp med julstök så jag glömde bort det. Bara det faktum att det är Perry Mason gör det coolt i sig, och så är jag svag för när det är små bilar som man ska flytta. Det här spelet är faktiskt daterat. Det står 1959 på det.

Vi är detektiver

Jag har nog alltid tyckt att det är roligt med detektiver. När jag var barn fascinerades jag förstås över barn som var detektiver. Pappa läste alla Enid Blyton-böcker för mig, om Fem-gänget och de andra serierna, och jag tyckte att tv-serier som Kullamannen och Kråkguldet var vansinnigt spännande. Livet blir ju mycket roligare om man leker detektiv, så det gör vi ibland. Häromdagen smög vi omkring på tomten där det förut stod ett ödehus, men det har rivits för ett par veckor sedan. Platsen heter Sanda, och ligger alldeles intill vägen på andra sidan om gamla E4 där man svänger in mot nya brandstationen, flottiljen och Bärby Hage. Väldigt nära oss alltså, och vi går ofta förbi där när vi ska upp på åsen. Längst ner kan ni se hur det såg ut i våras, när huset ännu stod kvar. Nu är allt jämnat med marken, men fruktträden är kvarlämnade, liksom ett ensamt stånd rabarber. Det ser rätt underligt med lerplanen, och så den ensamma rabarbern.

Bondjäntan – estnisk dessert gjord på rågbröd

En bondjänta är något annat än en Bondbrud, och bondjäntan i det här fallet är en estnisk efterrätt där man river estniskt surdegsbröd, bryner det i smör i stekpannan, blandar med vispgrädde smaksatt med vaniljsocker och socker, och så serverar man med bär. Låter det knasigt? Det är det kanske, men det blir litet knäckig smak av att brödet bryns, och det blir faktiskt gott. Inte min favoritdessert kanske, men roligt att göra om man ändå har bakat estniskt rågbröd. Här är receptet.

Min och Klaras och alla andra vänsterhäntas dag

Vilken tur att jag inte växte upp på den tiden då vänsterhänta tvingades skriva med höger hand i skolan. Visst finns det en del nackdelar med att vara vänsterhänt, som att många redskap är anpassade för högerhänta, men jag har i alla fall min röda vänsterhäntssax. Jag minns en gång för många år sedan i en sybehörsaffär när en kund före mig i kön som skulle köpa en Fiskarssax och bad om en röd, för de var ju mycket snyggare än de orangea. Vad besviken hon blev när expediten förklarade att de röda var för vänsterhänta. Själv kände jag mig rätt nöjd. Och jag minns hur stolt jag kände mig när jag hörde när jag var liten att vänsterhänta var mer konstnärliga och kreativa.

Glamourös vardag

Först ska kanske sägas att jag faktiskt gillar att städa. Jag tycker om att sortera och bringa ordning och det är trevligt att städa medan jag lyssnar på P1. Och bäst av allt är när man har kommit så långt att man får våttorka. Jag älskar att våttorka golv.

Om man även hittar små gömmor av glitter här och där i en femårings rum blir det dessutom glamouröst. Och det gör man ju.

Ett annat tips för mer glamourös vardag är att städa i flärdfullt nattlinne. Och det gör man ju.

Bubbla av lycka

Som en snökula, men med konfetti istället som yr omkring Eiffeltornet, Sacré Cœur och Notre Dame. Vilken lycka. Den fick Klara av Teresa igår. Själv var jag mest lycklig över en eftermiddag med Teresa och Elisabeth igår. Vi har faktiskt känt varann i 25 år. Det är ganska otroligt. Elisabeth träffar jag som tur är ganska ofta nuförtiden, eftersom hon flyttat tillbaka till Uppsala, men Teresa oftast bara en eller två gånger om året eftersom hon bor i Paris sedan evigheter.

Estniska surdegsbröden

Semester är faktiskt helt nödvändigt för att hinna pyssla om de här surdegarna. Det är många, många moment under flera dagar. Men med mitt estniska påbrå tycker jag att det är roligt att någon gång om året baka riktigt estniskt bröd. Tungt är det att arbeta degen, men väl värt mödan. Jag tänkte på¨min farmor när jag stod och knådade degen. Hon bakade estnisk surlimpa varje vecka. Men jag tycker om att knåda medan jag lyssnar på radio. Två sorters bröd bakade jag, och degarna blev så stora att min största rostfria bunke som jag brukar göra jäsdegar i inte räckte till. Jag var tvungen att ta till saftgrytan.

Det första brödet är en tät och grov råglimpa, bakad på grovt rågmjöl. Tunna skivor måste man skära av det här brödet, annars blir det jobbigt att äta. Receptet hittar ni här.

Det andra brödet är en sur-söt limpa, bakad på rågsikt, men med samma surdeg på grovt rågmjöl som bas. Man ska inte luras av att det är mycket socker och rågsikt i degen. Det är inte alls som rågsiktskakor och liknande svenska rågsiktsbröd. Det här brödet får en tät och seg struktur. Jag gjorde faktiskt dubbel sats av det här brödet och bakade fyra limpor. Testade att göra en påt med knubbigare och kortare limpor och en plåt med långa och smala bröd. Receptet hittar ni här.

Typiska 60-talsglas

Om tanken på att kunna kombinera porslin som man ville istället för att ha en hel servis med alla tänkbara delar och att ha delar som kunde ha flera funktioner utvecklades under 50-talet, så fördes den tanken över till glaset på 60-talet. Det mest kända var väl Bengt Edenfalks allglas för KF 1968, ett glas som skulle passa både till rött och vitt vin, öl, juice och vatten. Eftersom jag är helnykterist har det aldrig varit intressant att ha en massa glas tänkta för alkoholhaltiga drycker, och kanske just därför tycker jag mycket om den typen av kombinationsglas som är fina, men som inte associeras till någon särskild dryck. I lördags hittade jag de här glasen på Vaksala torg, tio stycken i perfekt skick för 150 kronor. De har inte samma form som Bengt Edenfalks allglas och jag har inte lyckats snoka reda på vad det är för tillverkare. Jag är inte så kunnig på glas, men har försökt lära mig mer på sista tiden. Någon som vet något om glasen?

Viggo förklarar sitt legolabyrintspel

Viggo har byggt ett spel av lego som han förklarar hur man spelar här. Jag har även testspelat det med honom, och han vann på upploppet.

Blå eld-tillbringaren som visade sig vara riktigt fynd

En sen kväll förra veckan snubblade jag över en Blå eld-tillbringare på Tradera. Blå eld är ju mitt stora porslin hemma, och jag har massor, men inte allt. Bland annat inte en sån här stor tillbringare. Det stod att tillbringaren var i fint skick men hade en liten nagg på handtaget. Det fanns en närbild som visade naggen, och jag tyckte att det såg ut som ett par millimeter bortslaget av glasyren ytligt. Utropspriset var 100 kronor, och köp nu för 200 kronor, och ingen hade lagt något bud trots att det hade gått flera dagar. Jag brukar oftast inte köpa porslin med nagg eller andra skador, särskilt inte när det ska användas till mat och dryck, men jag tyckte att den här kannan kunde vara värd 200 med den lilla glasyrskadan på handtaget, som ju inte skulle vara i kontakt med drycken. Den typen av större och mindre vanliga Blå eld-delar brukar ju bli väldigt dyra. Nyss kom tillbringaren hem till mig, och jag packade andäktigt upp den. Tittade på handtaget och tänkte att det där är ju inte ens glasyren som är avslagen, det är en färgfläck. Skrapade med nageln på fläcken, och så var den borta. Nu har jag en hög och reslig Blå eld-tillbringare i perfekt skick som jag betalat 280 kronor för, inklusive frakt.

Dagens pistagerulltårta med citronkräm och hallon

Eftersom Jenny och Sigge kom och fikade bakade jag en finfin pistagerulltårta med citronkräm och hallon från trädgården. Och ska jag berätta en hemlis? Jag har gjort egen lemon curd många gånger förr, men jag hade inte tid och ork just nu, så jag använde färdig Robertsons lemon curd köpt på Konsum. Det går fint det också. Istället hann jag baka ett par sorters småkakor och ett par mjuka kakor också.

Dagens kopp: kaffekopp i svart Cleo från Gefle

Lovely! Jag var ju tvungen att köpa en kaffekopp, trots att jag föredrar tekoppar, när jag hittade en Cleo med svart dekor. Det har jag aldrig sett förut. Den blå varianten är däremot rätt vanlig. Modellen är Sven Eric Skawonius E, men dekoren är ritad av Arthur Percy 1959. Om någon mer är sugen på den fanns det två koppar till, men dem var det en pyttenagg upptill på. Kostar 200 kr styck på Väderkvarnens antik och kuriosa.

Finfina förrättsbestick med teakskaft

Äntligen ett riktigt fynd på Vaksala torg, sånt där prisläge som jag avundsjukt läser om hos bloggare som bor i andra delar av landet. En krona styck för de här besticken, som var i riktigt bra skick på skaften. Så även om det inte var så många, och färre knivar än gafflar, var det ett fynd. Det här är alltså knivar och gafflar i förrätts- eller smörgåsstorlek. Sedan tidigare har jag en stor uppsättning knivar, gafflar och skedar i matbestickstorlek, och teskedar. Teakskaft är ju så sköna att hålla i, och snygga!

Dagens kopp: tekopp i Nationalservisen med guldkant

När jag bloggade om kaffekopparna ur Nationalservisen ute hos mina föräldrar i Öregrund upptäckte jag att jag inte hade bloggat om mina tekoppar i samma servis, som jag faktiskt haft sedan tidigt 90-tal. Även om de är litet opraktiska för att teet kallnar så fort när de är så vida och låga tycker jag att de är väldigt fina, just för att de har en klassisk tekoppsform. Det är så fint med den lilla, knappt märkbara foten som koppen vilar på, den lätta rundningen och att kanten upptill böjer sig litet, litet utåt. Örat är också perfekt. Så snyggt och skönt att hålla i. Lagom tjockt gods också.

Dagens hembakade mazariner

Jag har ett recept på fuskmazarinkaka som jag har bakat många gånger genom åren. God, men ingen riktig mazarin, utan en stor rund kaka bakad allt i ett med bittermandelolja i. Faktum är att jag aldrig hade bakat riktiga mazariner, så det gjorde jag nu, med mördegsskal och fyllning gjord från grunden på mald sötmandel och bittermandel.

Men vad köpte jag på loppisrundan i München då?

Ett par äggkoppar med skotskrutig dekor. Mer blev det inte faktiskt, men det var ju lätt att ta hem. På stämpeln står det Winterling Röslau Bavaria. Efter en del detektivarbete har jag hittat litet information om tillverkaren, Porzellanfabrik Gebrüder Winterling A.G., och kommit fram till att porslinet eventuellt heter Darby. Men jag är inte säker om namnet, för det verkar ha funnits ett par olika med skotskrutig dekor, kanske samma dekor på olika modeller, eller snarlika dekorer. Den här modellen är litet utställd, men jag har fått en del träffar på en rak modell med skotskrutig dekor som benämns Darby Space Age på ebay. Jag såg även en teservis på utomhusloppisen i München med samma dekor.

Ternells fina lilla såssnipa Palace/Pallas

Jag är fortfarande ledsen för att min fina Pallastekopp gick sönder i våras. Jag tyckte så mycket om den. Jag tycker att man ska fina saker är till för att använda, och då får man räkna med att sådant kan hända, men det är ändå oerhört sällan något går sönder. Nu har jag i alla fall en fin liten såssnipa med den dekoren som jag hittade på Tradera. Den är så uppnosig och fräck, men ändå stadig. Det lustiga är att den här dekoren både benämns Pallas och Palace. Under den här snipan står det Palace.

En helt vanlig torsdageftermiddag på köksbordet under semestern

Alla dessa glasljusstakar

Förra veckan hittade jag några vinklade glasljusstakar där jag hade svårt att tyda etiketten, men fick hjälp med att det stod Urshult. Tycker fortfarande att det är omöjligt att läsa vad det står om man inte vet, för namnet står i en båge som trycker ihop bokstäverna upptill. Lustigt nog hittade jag fler ljusstakar i en annan modell, men också med Urshultetikett, på bakluckeloppisen i Norrskedika. Jag har exakt likadana sedan tidigare, och trodde att de var från Lindshammar. Men det är de alltså inte. Lindshammarljusstakarna har en liten avsats på två sidor, olika högt upp, och de finns i två storlekar som jag känner till. Det luriga är att det är exakt samma turkosblå färg i både ljusstakarna från Lindshammar och Urshult. De två modellerna till vänster är Urshult och de två till höger är Lindshammar.