Alla hamnar vi i tyska vaser-träsket

Alla hamnar vi i tyska vaser-träsket, och det är Tusen vasers fel… De där tyska vaserna märkta W. Germany som vi lät stå på hyllan på loppisen är plötsligt lockande och fina. Jag har två favoriter från Bay sedan tidigare, och nu när jag hade vägarna förbi Sirius loppmaknad kände jag att den här blå från Bay med nummer 548 17 måste följa med hem. Om ni inte följer Tusen vaser sedan tidigare – gör det!

Fick en liten feberflicka som sällskap

De ringde från dagis mitt på dagen och sa att Klara var frusen och hade ont i huvudet och kanske hade feber. Vilken tur att det var fredag för då sitter jag ju hemma i Uppsala och jobbar. Hon orkade i alla fall gå hela vägen hem när jag kom och hämtade henne och har legat nedbäddad i soffan och tittat på tv och sovit medan jag har jobbat. Värre kan man ha det. Nu är hon piggare och leker i sitt rum, och jag ska gå och hämta Viggo på fritids.

Idag låtsas vi att vi är någon annan på jobbet

Andreas har en bad hair day och går omkring med mössa inne och låtas att han är Jack Nicholson i Gökboet. Själv är jag Modesty Blaise. Ni får tänka er det.

Dagens ärtor med fläsk

Min hemkokta i matlåda så klart. Apotekets senap till; vad annars?

Någon som känner igen det här Batman-spelet?

När man köper gamla spel på loppis kan man ofta inte kolla om det är komplett, utan man får chansa. Kostar det bara en tia är det ju inte så farligt. På Vaksala torg brukar det stå en farbror som är specialiserad på spel och sälja, och då kan man lita på att han har kollat spelen. På Myrorna, där jag köpte det här spelet, har de en dum vana att tejpa ihop kartongen på spel och pussel. Man kan inte kolla vad som finns i, och framför allt blir kartongen ful av tejpen. Tyvärr visade det sig att det saknades regler i kartongen. Spelplan, snurra, samtliga skurkkort, 3 av 4 batmobiler med hållare och 2 av 4 sköldar fanns med. Om jag bara hade reglerna skulle jag och Viggo kunna spela. Hittar dock ingenting på nätet om spelet. Det är i alla fall tillverkat av Casper 1995, står det på kartongen.

Panoramapussel med Disneys Snövit

Det här pusslet hittade jag på loppisrundan förra lördagen. Riktigt roligt faktiskt med ett panoramapussel. Det är 170 cm långt. Lagom svårt att lägga med Klara om man inte tjuvkikar på bilden.

Lyssna på matminnen från 50-talet i Meny i P1

Jag tipsade ju förut om att matprogrammet Meny i P1 efterlyste matminnen från 50-talet. Den här veckan var det dags att redovisa resultatet. Mycket intressant och rolig lyssning. Passa på att lyssna på webben, och ta del av recept på 50-talsklassiker. Jag tror jag måste laga en riktig söndagsmiddag med räkcocktail, söndagskyckling med gräddsås, pressgurka och gelé och så brylépudding till efterrätt!

När det är torsdag

steker jag alltid en rejäl laddning plättar och pannkakor. Jag gör smet på en liter mjölk, så blir det så mycket att det räcker till lunch på lördagen. Skönt att bara ta fram och värma då. Den här gråa januaritorsdagen tyckte jag att det behövdes frasiga tulpaner också.

Är det inte besynnerligt med Hello Kitty-bindor?

På Konsum på Torbjörnstorg såg jag de här bindorna idag. Är det inte märkligt? För om man kommer i puberteten och får mens så känner man sig väl litet vuxen och vill inte ha ett paket med Hello Kitty på? Men Klara skulle säkert tycka att det var jättefint, vad nu hon skulle med bindor till. Att språket dessutom är på ett barns nivå med rena språkfel på företagets hemsida, gör det ännu mera sjukt.

Bara så ni inte tror att jag överför min aversion mot vintern till barnen

Strax efter fyra i eftermiddags när jag kommer för att hämta Viggo på fritids sitter han rosenkindad i legorummet och bygger.

– Mamma, jag kom nyss in. Jag har varit ute i två timmar och åkt skridskor! Det var jättekul!

Skrattar med gråten i halsen

Eftertexterna rullade igång och ljuset tändes i salongen inne på Spegeln igår när jag hade sett Svinalängorna med Elisabeth och Malin. Alla i salongen snörvlade och torkade bort tårar, men inte tonårskillarna i raden bakom oss. Högt säger en av dem: ”Faan, jag vill ha pengarna tillbaka! Fan, vilken tråkig film! Det var ju jättemånga på Facebook som sa att den skulle vara så bra.” Det var så komiskt med den där killen som hade hamnat på en film han inte alls förväntat sig. Förhoppningsvis gick det ändå in någonting från filmen, även om han inte gillade den. På vägen ut kunde vi inte låta bli att skratta åt honom. Det kändes litet konstigt efter en sådan film.

I början av december hörde jag ett intressant inslag i Kino i P1 om scenografin i Svinalängorna och i andra filmer och TV-serier som speglar äldre tider; om risken att scenografin tar över i filmen om det blir för mycket av igenkänning och att man måste tänka på att inte bara ha möbler, kläder och prylar som var nya vid den tid som filmen skildrar, för så hade man det ju aldrig. Folk hade så klart saker som hängt med länge och barn ärvde kläder, särskilt i socialt utsatta familjer som den i Svinalängorna. Däremot är det nog inte fel att allting är det senaste för tiden i TV-serien Mad Men. Det är klart att en stor reklambyrå i New York på 60-talet måste ha det senaste och trendigaste. Jag tyckte inte att scenografin tog över i Svinalängorna, men det är klart att jag hajade till när pardörrarna med stora glaspartier i deras nya lägenhet var exakt samma som finns här hemma mellan hallen och vardagsrummet.

Nu vet jag var all den här jävla snön kommer ifrån

Jo, för igår var jag med min brorsa och min yngsta systerdotter och såg senaste Narniafilmen, Kung Caspian och skeppet Gryningen, och där läser Lucy en trollformel som gör att det börjar snöa massor. Kan någon vara snäll och leta reda på trollformeln som lockar fram våren istället?

Fåglarna fick inte sitta kvar i grantoppen längre

Nu var granen för vissen och hängig, och igår var det ju Tjugondag Knut. Allt 50- och 60-talspynt är nedpackat. Fåglarna i toppen av granen också. Men de får komma fram i påskriset i vår som vanligt.

Utställningstips! Inger Persson – Poppigt och personligt

Inte lyckades jag komma iväg på Lennart Hellsing-utställningen på Gustavsbergs porslinsmuseum, men nu kommer en utställning om Inger Persson som öppnar lördag 22 januari. En Pop-tekanna skulle inte jag ha något emot, i alla fall.

Nio sorters kakor, vardag och nya träningskläder

Gissa om man är uppskattad när man kommer tillbaka till jobbet och har en kakburk full med ungefär 90 kakor, 9 sorter, med sig och bjuder på. Mummakakor, drömmar, syltkakor, struvor, kolasnitt, chokladsnitt, saffransbiscotti, gingersnaps och kaffekakor. Allt bakat av mig de senaste veckorna. Vi var bara fyra på jobbet som fikade i eftermiddags, så det finns fortfarande massor av kakor kvar, kan jag meddela. Ingen fara. Hemma finns det förresten också mycket kakor kvar. Det går bra att komma förbi och fika på jobbet eller hemma.

Annars var det pest att gå upp i morse, men det är bara att bita ihop och tänka jag gör det ändå. Över 600 olästa mejl hade jag, men dem har jag betat av idag och fixat en del annat. Då ska ni veta att det är inte alla mejl sedan före jul, för jag jobbade en del hemifrån i mellandagarna. Det där var mejlen från någon gång i förra veckan till idag.

Kommer ni ihåg att jag bloggade om att jag köpte årskort på Fyrishov i december, inklusive gym och alla bad? Under de senaste veckorna har jag varit och simmat ett pass på en timme nästan varje dag. På gymmet har jag inte varit än, för jag har inte haft några skor att ha. Men ikväll efter jobbet gick jag och köpte träningskläder och skor. Återstår att ringa och boka tid med en instruktör, för jag har ju aldrig satt min fot på ett gym förr och har ingen aning om hur maskinerna funkar. Nu ni!

En varm kofta att trä på de isande tankarna

Den dikten av Sonja Åkesson, Ja tack, där den strofen finns med, tänker jag ofta på. Den värmer. Sonja Åkesson värmer alltid i hur hon skriver om livet, trots att det är så tungt.

Ikväll sänder Radioteatern en föreställning som handlar om Sonja Åkessons liv, Sonja Sonja – en folkhemsprinsessa av Agneta Elers Jarleman. Den ska jag naturligtvis lyssna på.

De senaste veckorna har jag annars lyssnat mycket på den fina samlingen med Sonja Åkesson-dikter tolkade av Kajsa Grytt, Anna Järvinen, Britta Persson, Lisa Nilsson, Lena Swanberg, Sofia Karlsson, Annika Norlin, Rebecka Törnqvist, Nina Ramsby, Anna von Hausswolff och Frida Hyvönen. Den finns tyvärr inte på Spotify, men man kan lyssna på några av låtarna här.

Uppdatering: Men nu finns finns albumet på Spotify, här!

Jag tycker verkligen om alla tolkningarna, men kanske särskilt Ja tack med Sofia Karlsson, Man får göra det bästa av allt med Britta Persson, Åkej med Annika Norlin, Skärvor av en svit med Nina Ramsby och Utdrag ur Självbiografi med Kajsa Grytt. Det har nog både att göra med vilka artister det är, vilka dikter de har valt att tonsätta och hur de har tolkat dem.

Det är väldigt intressant att jämföra sångtexterna med dikterna, och hur de har valt att använda texterna. Vad de har valt bort.

Åkej.
Jag är misslyckad.
Åkej.
Jag klarar inte upp det här.
Åkej.
Jag har en annan rytm.
Åkej. Åkej.

Åkej.
Man är väl fel person.
Åkej.
Av fel kön.
Åkej.
I fel roll.
Åkej.
I fel ålder
på fel plats
vid fel tidpunkt
på en galen planet.

Hängig på morron.
Åkej.
Döle vid lunchdags.
Åkej.
Färdig vid middan.
Åkej.

Åkej åkej.
det är väl hösten
eller vintern
eller våren
eller välfärden
nån bristsjukdom
eller
jag har en helt annan rytm
åkej

Meny i P1 efterlyser matminnen från 50-talet

I dagens avsnitt av Meny i P1 var det ett kort inslag om vad man åt på 50-talet. De efterlyser nu matminnen från 50-talet. Mejla till dem och berätta, ni som var med på riktigt på den tiden! Senare under våren kommer de även att ta upp matminnen från senare decennier. Det står inget särskilt om det här inslaget på deras hemsida, men inslaget börjar ungefär 33 minuter in i programmet om ni lyssnar på webben.

Tacetterna kastar sig ut på sina långa stänglar och doftar ljuvligt

Nästan en julduk

Jag läser på bloggar, Twitter och Facebook om folk som är less på julen och städar bort den. Inte jag. Adventssakerna åker fram till första advent, luciatåget till lucia och julgran och allt julpynt natten till julafton. Sedan får det vara kvar till Tjugondag Knut. Men man kan ju byta juldukar litet, så man hinner använda dem alla. Den här åkte på köksbordet idag, och det är väl egentligen ingen julduk, men känns så i färgerna. Fint till de röda och den blå julljusstaken också. Femtiotalsjul!

Bland det bästa med att vara julledig är att jag hinner lyssna så mycket på P1

Visst lyssnar jag en hel del på P1 annars också, både direkt från radion och på webben, men när man går hemma och är ordentligt ledig är det en annan sak. Dels att jag hinner lyssna på så mycket mer, förstås. Men också att det bästa och trevligaste sättet faktiskt är att lyssna samtidigt som jag håller på med något praktiskt i köket eller tvättstugan. För mig i alla fall. Jag lyssnar mest koncentrerat då, och även om det är fantastiskt bra att kunna lyssna på webben och podda så tycker jag på något sätt att det känns som en rikedom att ha tid att lyssna i realtid direkt från radion. Särskilt när det är från min fina Tivoli med så bra ljud, en Tivoli Radio Model Two med Subwoofer i Classic Walnut.

Jag har hört massor av bra radioprogram de senaste veckorna. Igår lyssnade jag till exempel på en del i Tendens temavecka När blir man vuxen, Samtalet: Visst blir man vuxen! Mycket intressant, hela temaveckan. Obs har just nu ett tema om barndomen som idé, som ni också borde lyssna på. Ett annat program som jag lyssnade på med stor behållning var Kulturradions intervju med Käbi Laretei. Dels var det ett mycket intressant samtal om hennes liv, men för mig är det även så njutningsfullt att höra hennes språk när hon bryter på estniska när hon pratar svenska. Det påminner mig om min farmor, och ger en sådan trygghetskänsla. Jag tycker att det är så vackert.

Radiolyssnande idag då? Just nu lyssnar jag på Vem vill vara barn hela livet? Jag vill heller inte missa porträttet av Yvonne Lombard, en av 50-talets mest älskade komedienner, eller Barnkulturradions favoritfigurer: Thomas Funck. Det var en så tråkig nyhet att han har gått bort. Tänk vad jag älskade mina skivor med Kalle Stropp och Grodan Boll när jag var liten. Det finns förresten en alldeles underbar och knasig film från 1956, Kalle Stropp, Grodan Boll och deras vänner. Det köket borde ni femtiotalsvänner spana in!