Sova räv

Ibland händer det att Klara bara försvinner någonstans och lägger sig och somnar på fläcken vid helt fel tid och är omöjlig att väcka. Idag var det så. Vid femtiden var det plötsligt märkligt tyst, och när jag gick in i hennes rum hade hon krupit ihop i sin säng och somnat. Hon fick sova, men vaknade så klart efter ett par timmar och hade svårt att somna om igen. Det var mycket snurra runt i sängen och fnittra och låtsas sova.

Pepparkakskatter och lussekatter

Klara och jag har bakat lussekatter och pepparkakor idag. Det finns så många fina pepparkaksformar, särskilt den mycket speciella med sex olika som sitter ihop, med spader, klöver, ruter, hjärter och så ett kors och en cirkel. Ett fynd från någon loppisrunda för många år sedan. Men pepparkakornas pepparkaksform är ändå kattformen som finns hos mina föräldrar, och som jag har böjt till en kopia av så att jag också kan baka den.

Fina miniatyrer

Från Japan hade Lydia med sig de här fina minatyrmöblerna åt mig. Hon var litet orolig att det skulle vara två likadana möbler, för man kunde inte veta vad det var i askarna. Det var alltså inte bara att Lydia inte kan japanska, utan det framgick i affären att man inte kunde veta. Knasigt. Men det blev ju bra! Mest oroade sig Lydia för att jag skulle råka få fotpallen utan fåtölj, men det fick jag inte.

I maklig takt

I torsdags när jag kom till jobbet hade jag sprängande huvudvärk, kände mig matt och febrig. Äntligen var ju Lydia tillbaka från Japan, jättekul att träffa henne igan, så jag kämpade på några timmar och försökte göra det viktigaste, men hade svårt att tänka och fokusera. Inte blev det bättre av att det var hantverkare i huset som borrade en massa. Man kan bli tokig för mindre. Så på eftermiddagen när jag fått höra att jag var kritvit i ansiktet åkte jag så småningom hem. Fredagen stannade jag hemma och sov mest.

Igår var jag piggare, om än inte helt i form, och fick faktiskt en del gjort i mycket maklig takt. Jag gjorde klart det sista av underlagsarbetet med hallgolvet, så nu är det faktiskt färdigt för att lägga ut linoleumplattorna när jag har orken. Sedan tog jag mig ut och hängde upp ljusslingan på altanen. Man får göra vad man kan för att betvinga mörkret.

På kvällen åkte vi över till Magnus och Maria och hjälpte dem att äta upp resterna från den etiopiska mat som var över från Marias föräldrars flytt härom dagen. Det tar inte många minuter att ta bilen till Årsta, trots att det ligger på andra sidan stan, och skönt att hänga hos Magnus och Maria trots att jag var hängig. Där är det helt okej att ligga på soffan och känna sig ynklig. Allra skönast är det förstås att ligga i deras gamla soffa som de köpte när de bodde på Arken, som nu är förpassad till källaren. Den må vara urblekt, sliten och nersutten, men likväl somnar man så gott i den. Det gjorde jag och Klara när vi tittade på Råttatouille.

Väl hemma igen avslutade jag med att slå in paketen till barnens adventskalendrar. Skönt att ha det gjort.

Fast idag hade jag ont i huvudet igen, så jag försöker ta det lugnt.

Femtiofem minuter

tog det från att vi gick ut genom dörren hemma, drog båda barnen på snowracer till skolan, in med Viggo som skulle ta av alla ytterkläder, in och säga Hej vi är här, sätta kryss på listan, krama, säga Hej då, vinka, dra Klara till dagis, in och hänga upp ryggsäck, ut på gården, säga Hej vi är här, krama, säga Hej då, vinka, ut genom grinden.

Okej, ganska mycket då

Jag vet varför receptet på Tant Harriets pepparkakor blir så stor deg, till 300 pepparkakor. Det är inte för att man behöver 300 pepparkakor, utan för att man ska kunna äta mycket av degen. Ikväll har jag gjort just en sån deg som ligger och mognar i kylskåpet. Visst, den blir godare av att vila ett par dagar så att smakerna framträder och gifter sig, men den är inte så dum nygjord heller. Så jag smakade litet, litet. Okej, ganska mycket då.

Tant Harriets pepparkakor är det klassiska pepparkaksreceptet från Vår kokbok. Jag tycker att det är godast för att det är både kanel, ingefära, kryddnejlika och kardemumma i. Nu ser jag att när de har lagt ut receptet på coop.se har de halverat receptet. I kokboken är det på dubbelt så mycket.

Ute skymmer det och snön fortsätter att falla

Vid världens ände bor vi visst, för längre än hit kommer man inte. Buss 111 som ska gå ut på landet till Bälinge och Lövstalöt vänder när den kommer till flygflottiljen i Ärna, ett par hållplatser bortanför oss. Allting bäddas in i snö, cyklarna och cykelkärran och buskarna. Men det är bara någon minusgrad, och snön blir till vattendroppar på fönstren.

Insnöad och frusen

Det ymniga snöfallet har gjort att jag stannar hemma och jobbar idag. Det talas om snökaos här i Uppland, i natt var det elavbrott på sina håll i Uppsala men inte här, och jag är så tacksam at jag inte är ute vid kusten. Barnen tog jag till skolan och dagis genom att dra dem på snow racer. Det gick fint.

Jag brukar ju vara frusen på jobbet där det är svinkallt året om, men nu fryser jag här hemma också, trots att jag eldar i öppna spisen och det är 21 grader här inne enligt termometern. Raggsockor och tjocktröjan åkte på, den estniska fiskartröjan som min mamma har stickat. Så här får ni en bild där jag inte är svartklädd.

Vita hyacinter i knopp

Vad hittade jag på Konsum igår, om inte hyacinter. Jag köpte massor av vita som nu står i fina skålar och koppar runt om i huset. Som de här i Zebrakopparna.

Och baddräkten hänger på tork

Att tvätta håret är inte det bästa Klara vet. Inte ens när det är Bo som tvättar hennes hår, som det brukar vara. Man får lirka och förhandla. Så idag när jag sa att jag skulle tvätta hennes hår försökte hon först förhala det hela, men så hittade hon baddräkten som jag köpte för en tia på klädmarknaden på Tiundaskolan i höstas, och om hon fick ha den på sig gick det plötsligt väldigt fort att komma i badkaret.

Nu hänger den där på tork i det fallfärdiga badrummet med ljusgula badkaret. Den gör sig ganska bra där.

Sen går man in och gör varm choklad

Frusna och ledsna Klara muntrades upp med varm choklad. Viggo tycker inte om varm choklad, men jag och Klara tog varsin kopp.

Då gör man så här. Man tar sin fina Spisa Ribb-kopp och mäter upp två teskedar strösocker, en tesked vaniljsocker och två teskedar ögonkakao. Sedan häller man på en skvätt ovispad grädde och rör ut till en gegga i koppen. Värmer mjölk i en kastrull på spisen och häller över i koppen och rör om. Sedan sätter man sig vid köksbordet med Virrvarrskivan och njuter.

Med snön vinande i ansiktet

Snön faller och faller. Ofrånkomligen måste den skottas bort. Barnen var entusiastiska när vi bylsade på oss, men ganska snart blev Klara sur för att jag inte hade tid att dra henne i pulkan och bara var tråkig och skottade, så då gick hon in. Viggo tyckte det var kul att klättra i snövallarna. Inte för att jag tycker om att vara ute i snön, särskilt inte när snön viner upp i ansiktet, men det är i alla fall bra för kroppen att ta i.

Familjekonstellationer

Snövit är mamma till Molly och Pettson är pappa till Snövit, säger Klara. Det verkar även som att R2-D2 har blivit tillfångatagen av Kling och Klang. Musses och Mimmis relation till övriga är något oklar. Smurfan står där för sig själv och utövar sin enda egenskap – att vara tjej.

Hur mycket kan man lasta i en pulka?

Hur löser man när man är ensam hemma med barnen, måste till Konsum och handla mat, till Musse Pigg-posten och hämta ut paket med hatthylla som man köpt på Tradera, det börjar bli ont om tid för att Fia och Ullie snart ska komma och fika och det har snöat en massa och barnen vill åka pulka? Jo, man tar fram dubbelpulkan och drar barnen, och sedan barnen, paketet och matkassen så klart. Jag var väl inte så överlycklig över snön, men Viggo och Klara skrattade hela långa vägen längs Tunagatan ner till Torbjörnstorg, och jag skrattade åt dem.

Klara sa uppmuntrande när vi var i början av Tunagatan på väg hem att nu är det inte långt kvar, mamma. Det där att det inte är långt kvar, eller vi är snart framme nu, är som känt en av barndomens lögner, men det brukar vara vi vuxna som säger hoppingivande till barnen. Jag tänkte: jo det är visst långt kvar, och drog vidare på pulkan.

Härligt att fika med Fia och Ullie, och sedan stannade Ullie och vi lagade trattkantarellsoppa till middag.

Dagens kopp: Arkens teservis

Efter sammanträdena med stiftelsens styrelse blir det alltid te och smörgåsar på verandan. Bara te, inget kaffe! Då dukas det med det här porslinet, som var en gåva från Koperativa Förbundet vid invigningen av nya Arken 1957. Det är en restaurangservis av slitstarkt benporslin från Gustavsberg, som ju var KF-ägt, med blommig dekor och guldkant.

Naturligtvis är kopparna i minsta laget, men ändå en trevlig och behaglig form och lagom tjockt gods. Och även om det är blommigt så är det inte överdrivet blommigt på något sätt. Framför allt är det Arkens porslin, och därför älskar man att dricka ur det!

Det djärva och det mesiga

En annan fråga som var uppe på Arkens styrelsemöte var frågan om typsnitt för den nya fasadskylten. Det kommer att vara fristående bokstäver i metall, där varje bokstav är monterad för sig i väggen. Den blir nio meter lång och 30 cm hög. Fasadskyltkommittén avlade rapport, och hade valt det djärva förslaget framför det mesiga, påpekade Märit. De hade ställt upp förslagen för beskådande i ett av bokskåpen på verandan. I morse träffade jag Magnus på perrongen i Stockholm, och han var mycket nöjd med valet. Naturligtvis var det han som hade tagit fram alla förslag.

Det djärva vinnande förslaget (Syntax Fet)

Det mesiga förslaget (Myriad Semibold)

Snillen spekulerar

I ganska många år har jag suttit i Arkens styrelse, eller styrelsen för Stiftelsen Nykterhetsvännernas studenthem, som det egentligen heter. Det är ändå inget mot hur länge Lennart Källströmer har suttit i styrelsen, säkert sedan 60-talet. Det känns som att han är vår ständige sekreterare.

Men igår kväll var det sista sammanträdet för Lennarts del, för nu avgår han. Ingen är oersättlig på förtroendeuppdrag, men nog känns det trist att Lennart inte ska sitta med vid sammanträdena och komma med sina kunniga och inte sällan mycket underhållande inlägg. Så tålmodigt och pedagogiskt och bra förklarar han svåra saker för nyvalda styrelseledamöter.

För övrigt är det ju i allmänhet en mycket underhållande styrelse att sitta i. Det blir så bisarra replikskiften. Som igår när vi hade en lång diskussion om budgetförslaget och det gjordes en del snabba överslagsräkningar om procentsatser och dividerades om detta. Då kan det låta så här till exempel:

Du, jag har faktiskt tre betyg i matte.

Bara i Arkens styrelse, mina vänner, bara i Arkens styrelse. Märit och jag fnissade litet åt det komiska i situationen när snillen spekulerar.

I väntan på bussen vid skolan

Nummer 17 tar mig till stationen.

Man måste se upp för vallgraven vid dagis

Krokodilerna aktar vi oss särskilt för.

Tunabergsallén på vägen till dagis