Dagens tekanna: grå Rosmarin av Hertha Bengtson

Ni vet vad jag brukar säga va? Man kan aldrig ha för många tekannor. Nä, just det. Så när jag hittade en grå Rosmarin på Tradera visst jag att den måste bli min, för den grå glasyren är den snyggaste på Rosmarin, tycker jag. Jag har ju redan en brun.

Dagens tekanna: MA Peru från Gefle

Man kan inte ha för många tekannor och man kan inte ha för många i Lillemor Mannerheims fina modell MA från 1956. På gårdagens loppisrunda på Vaksala torg hittade jag en i glasyren Peru, som jag prutade ned till 120 kronor. På jobbet har jag en MA-kanna i Rubin-glasyren, men jag tycker att de matta glasyrerna är finare på MA-kannorna. De är så sköna att hålla i. En annan detalj jag gillar är den skålade knoppen.

Dagens tekanna: brun Rosmarin av Hertha Bengtson

Jag tycker så mycket om mina Herthor! Nu har jag en brun Rosmarin också som jag köpte på Tradera för 130 kronor inklusive frakt. Ett mycket bra pris för en tekanna i perfekt skick.

Rosmarin har jag redan bloggat om när jag skrev om min systers rosa teservis och om min gula kopp, men vi tar väl och hyllar Rosmarin igen.

Flintgodsservisen av Hertha Bengtson som tillverkades 1957-1966 finns i brunt, gult, rosa, grått och vitt, och även som kaffe- och matservis med många ugnseldfasta serveringskärl. Fantastiskt fint med den smäckra formen som ändå är praktiskt ugnseldfast.

Herthas intresse för reliefmönster kommer här till nya uttryck, och pecis som på Blå Eld används den för att understryka formen. Och formen, ja, det finns på samma gång både en lätthet och en tyngd i tekannan. Så väl avvägt. Helt rätt att pipen börjar långt ner, så att det är lätt att hälla ur även det sista teet. Fint häller den och otroligt stabilt känns det när man håller i handtaget. Fina, fina knoppen på tekannans lock. Trekantig och underbar, med lätt skålad form som ger bra grepp åt fingrarna.

Den bruna tekannan är förresten fasligt fin med många koppfavoriter. Med Blå Eld förstås; fattas bara annat, men också till exempel med Stig Lindberg-kopparna Spisa Ribb, Adam och Prunus. Ja, blått och brunt är faktiskt väldigt flott ihop!

Dagens tekanna: Ceylon

Inte bara en tekopp kände jag mig nödgad att köpa i Örebro; när jag såg Hertha Bengtsons Ceylontekanna stå där på ett bord på Kavalkad kände jag att den måste bli min. Så raffinerad med sitt spindelvävsliknande reliefmönster som accentueras av att det vita lyser igenom den svarta glasyren på de upphöjda partierna. Men kanske var det mönstret av en brödkorg som Hertha tänkte på. Ganska liten och nätt är den och med ett bekvämt handtag att hålla i. Tyvärr inte helt droppfri när man häller, något som är fallet även med Hertha Bengtsons Blå Eld-tekanna. En annan likhet mellan dem är att de har mycket små öppningar upptill. Det går inte att få ner en stor tekula i dem, men troligen är förklaringen att man lade tebladen direkt i kannan på 50-talet och använde tesil.

Ceylon tillverkades i flintgods och var i produktion 1955-1962. Servisen innehöll kaffe-, te- och chokladkannor med tillhörande koppar och assietter i svart, gulgrön och ofärgad glasyr.

Dagens tekanna: rubinröd MA-kanna från Gefle

Behovet av en fin tekanna på nya jobbet var trängande. Ganska snabbt hittade jag den här rubinröda skönheten på Tradera, och den blev min! Faktum är att det visade sig vara en lillasyster till min vardagstekanna här hemma. Att det var MA-kannan med glasyren Rubin visste jag, men när jag fick hem den visade det sig att den var något mindre än den jag har i Manganiaglasyren. Jag hade ingen aning om att den fanns i olika storlekar. Jag vet inte heller när Rubinglasyren kom på MA-kannan. Den var nog inte en av originalglasyrerna 1956 när tekannan började tillverkas, även om Rubinglasyren användes på olika Gefleporslin 1940-1967. Vad som är speciellt med Rubinglasyren jämfört med de andra glasyrerna som jag sett på MA-kannan är att den är blank, medan Mangania och de andra är matta.

Nu behöver jag bara en mjölkkanna och en tekopp som passar till att ha på jobbet. Tänker att en röd Lillemor vore hur fint som helst.

Dagens tekanna: Eden från Rörstrand

Titta vad jag hittade på Bebop! En tekanna i serien Eden. Det visste jag faktiskt inte att det fanns. Köpte den inte, det var den för dyr för, men tog åtminstone en bild på den. Jag har alltså ingen aning om hur funktionell den är, om den är lätt att hälla ur, om den blir för varm att hålla i eller hur den är att diska, men fin är den med sitt äpple och bladen minsann. Eden är en servis som man inte känner till formgivare till. Ibland har den tillskrivits Marianne Westman, men hon har dementerat det. Sextiotal och Rörstrand i vilket fall, och härlig form på kannan.

Dagens tekanna: brun Arabia-kanna

Den här tekannan från Arabia har jag haft i några år, men jag använder den inte så mycket. Den står mest uppe på stringhyllan i köket och håller Blå Eld sällskap. Men fin och rund i formen är den, med en matt brun glasyr, något ljusare än MA-kannan. Perfekt är den att hälla ur också. Inget rinn längs med pipen. Och locket sitter ganska stadigt; bara när man ska hälla ur det sista behöver man hålla emot. Men så är det det här med handtaget. Visserligen bekvämt att hålla i, men jag gillar ju inte handtag av trä eller rotting eller lindade som här. Det ska vara lätt att diska ordentligt utan att handtaget blir vattenskadat, och helst ska man kunna stoppa kannan i diskmaskinen emellanåt.

Tyvärr vet jag inte vad modellen heter eller vem som har formgivit, men sent 50-tal eller tidigt 60-tal är min gissning. Hittade inga uppgifter på nätet hur jag än sökte, och tyvärr har jag inga böcker om finskt porslin. Det behöver jag!

Dagens tekanna: MA-kannan från Gefle

Nu är det faktiskt hög tid att presentera min vardagstekanna, den som jag använder mest. Det är en tekanna från Gefle, som har det föga fantasifulla namnet modell MA. Modellen känns just vardaglig, rejäl och stadig men ändå elegant, och jag tycker om den matta mörkbruna, nästan svarta glasyren. Den är stadig och skön att hålla i och hälla ur, och bra för att den är ganska rymlig med sina 153 cl. Dessutom passar den ihop med allt möjligt porslin. Tekannan formgavs 1956 av Lillemor Mannerheim, som annars bland annat har gjort många organiskt formade vaser.

Om jag minns rätt hittade jag den här tekannan på en av de bästa loppisar jag har varit på, på en bondgård i Snesslinge ganska nära Öregrund. Där har jag fyndat mycket fint, men tyvärr tror jag att den är nedlagd.

Dagens tekanna: Blå eld

Blå eld har jag redan presenterat när jag påbörjade min serie om koppar. Men om koppen är fulländad så är tekannan det faktiskt inte. Den är naturligtvis vacker med sitt reliefmönster precis som koppen, och cool och banbrytande i formen när den lanserades med allt uppnosigt uppåtsträvande.

Men särskilt funktionell är den inte. Hålet där man på något vis ska få ner teet är minimalt. Men på 50-talet hällde man väl tebladen direkt i tekannan eller använde tepåsar i kannan, gissar jag. Dessutom är det otroligt svårt att komma åt att diska ur den ordentligt, och den går absolut inte att ställa uppochner i ett diskställ.

Eftersom den är så opraktisk använder jag den väldigt sällan. Mest om vi har väldigt mycket gäster och behöver använda alla tekannor. Då brukar jag brygga i annan kanna och hälla över.

När teet väl är i tekannan är den i alla fall bra. Skönt handtag med bra grepp, den går fint att hälla ur utan spill och rinn, och locket har en smart låsning så att det inte trillar ut ens om man håller kannan uppochner. Sånt gillar jag.

Som en bonus får ni också se kaffekannan, stor och liten kanna som jag brukar servera mjölk i och sockerskål. De är så fina ihop. Förresten använder jag den visst. Både tekannan och kaffekannan står på en av stringhyllorna i köket, så jag tittar på dem varje dag och blir glad! Det är väl en bra användning?

Dagens tekanna: okänd brun från Öregrund

Ja, vad ska jag säga? Den är ju inte snygg, den här. Men det är tekannan som vi alltid drack te ur på fredagskvällarna i Öregrund när vi hade kommit ut med buss 811 på våren och hösten. Varje helg åkte vi ut, från påsk till allhelgona. (Och så var vi ju här större delen av sommarlovet också.) Då när vi kom ut var det kallt i stugan, och pappa brukade göra ryskt te (Konsums Cirkelte) med citron i den kannan. Till det åt vi smörgåsar gjorda på bröd från ett estniskt bageri i Hötorgshallen, Toomings tror jag att de hette, med olika sorters pålägg. Bland annat Munsökorv och Lönnebergakorv minns jag.

Jag tror att det var så att min syster köpte den här kannan i tonåren, säkert på Storms här i Öregrund. Hon har säkert inget emot att jag dissar den, för hon tycker nog inte heller att den är så snygg idag. Den är ganska liten, för liten om man är flera som ska dricka te. Och formen är inget vidare. Locket ligger inte stadigt på plats när man häller. Det ska faktiskt ett lock göra. Man ska inte behöva hålla i det. Dekoren är också trist. Brunt kan vara fint, men inte den bruna. Jaja. Det är i alla fall en tekanna från min barndom, som jag har bra minnen av.

Dagens kopp och tekanna: Collection från Höganäs

Eftersom jag är i Öregrund finns det ju en hel del koppar att blogga om härifrån, till exempel Collection från Höganäs. Mamma och pappa har kopparna och tekannan i antracitgrå glasyr, som de har fått av mig och mina syskon.

Collection från 1990 är formgiven av Marie-Louise Hellgren. Jag tycker mycket om känslan i den matta glasyren. Den är skön mot händerna. Dessutom är jag väldigt svag för just den nyansen. Jag tycker mycket om olika nyanser av grått, men särskilt den där antracitgrå. Just den här Höganäsmuggen har en mycket fin och behaglig form, med perfekt rundning på kanten så att den är så skön att dricka ur. Andra muggar från Höganäs nuvarande produktion tycker jag är mycket tristare och inte alls lika behagliga. Framför allt känns Clubmuggen uttjatad. Vad som kanske är mindre praktiskt med Collection är träfatet. Snyggt när det är nytt, visst. Skön känsla med ett träfat, och man kan ha det som lock till muggen. Sånt gillar jag. Litet i Hertha Bengtsons eller Marianne Westmans anda med flera funktioner. Men tyvärr blir träfaten ganska fort fula och skavda av fukt. Och namnet Collection, hur fult och trist är inte det.

Tekannan finns inte i produktion längre. Den har fin form och är rymlig, vilket är bra, men den är också som en följd av storleken i kombination med godset ganska tung. Den där typen av bambuhanddtag är bra på det sättet att det inte blir varmt på samma vis som vanliga handdtag, men jag tycker ändå att de är opraktiska när man ska diska kannan.

Dagens tekanna: Musselmalet

Självklart måste jag starta serien om tekannor med min egen första, den som jag fick i studentpresent. Det är alltså Musselmalet från Kongelige Dansk, ett porslin med kinesisk förlaga som började tillverkas i Danmark 1775. Den är handmålad med dekor under glasyr.

Jag tycker om formen därför att den inte är klotrund eller som en tillpressad glob, utan litet bulligare upptill och smalare i basen. Det ger ett nättare uttryck. Böjen på pipen är också fin och perfekt att hälla ur. Och den knasiga knoppen i form av en svamp och snigeln på handdtaget. Det trodde ni kanske inte att jag gillade efter allt 50-talsporslin. Snigeln skänker dessutom en funktion. Det är otroligt stadigt och säkert grepp i handtaget, man kan inte halka.

Eftersom det är ett tämligen dyrbart porslin har mina kompisar som serverats te ur den här kannan till vardag och fest ibland varit nervösa när de ska hälla ur den. Men porslin är till för att användas. Vad skänker det för glädje undanställt i ett skåp? Och än har den inte gått sönder. Välkomna hem till mig på te nån gång.