Besvärlig bokstav

Någon dag nu har jag haft besvär med B-tangenten. Den har liksom tagit emot, och jag har fått trycka hårt för att det ska bli något B. Det ställer ju till visst besvär, för även om B kanske inte är den mest frekvent använda bokstaven så är det ju en bland alla som faktiskt behöver användas. Nu pillade jag bort tangenten och hittade något som nog var ett litet frö därunder. Jag har haft en bukett blommor bredvid datorn med bland annat en växt som jag inte kan namnet på, men som sprätter iväg fröna när de mognar. Förutom ofoget att sprätta iväg frön långa vägar är det en ganska trevlig blomma. Limegrön. Den är så snygg mot andra färger. Och högst sannolikt har den lyckats sprätta iväg ett frö som landade under B. Nu fungerar B utmärkt igen, men tyvärr känns det som att H trilskas. Bäst att jag fixar det också.

Bringa ordning

Hittills idag: sorterat leksaker med Viggo, frostat av frysen och slängt en del gammalt (men det var inte så mycket faktiskt, vi har koll), plockat plommon med Klara, skrubbat rent en emaljerad gjutjärnsgryta som hade blivit svart i botten, tvättat och sorterat tvätt. På ordningsbringarfronten alltså. En del annat har jag också gjort.

Nu hör jag illvrål från badkaret. Misstänker att det är något bus. Strax dags att läsa för Viggo.

Jag satte teet i vrångstrupen

när jag läste i Magasinet i Svenskan om Stig Lindberg-tekoppen Aster som Gustavsberg åter har tagit i produktion. I bildtexten står det att Gunnar Wennerberg har formgivit den i början av 1900-talet. Inte ens någon som är helt okunnig om porslinsformgivning skulle väl kunna tro att den här 70-talskoppen är från tidigt 1900-tal? Och en journalist som skriver om form får inte göra sådana missar. Inte särskilt svårt att hitta uppgifter om koppen är det heller, eftersom den presenteras på Gustavsbergs hemsida.

En lördagförmiddag

kan tillbringas iförd nattlinne och 60-talsförkläde. Så har jag gått omkring sedan jag gick upp vid sjutiden. Jag har hängt med barnen, druckit te, sorterat barnfilmer, tvättat, diskat och städat en del och lagat västerbottenpaj som ska med på kräftskivan ikväll hos Magnus och Maria.

Nu ska jag sätta fart och fixa lunch, och duscha och klä på mig sen, så kanske jag cyklar ner på stan en sväng med barnen och kollar in loppisen på Vaksala torg i eftermiddag.

Här lyser solen.

Lunch framför datorn igen

Ljudlös

Jag glömde iPoden hemma i morse. Så tyst och trist. Jag får nöja mig med att läsa Lokko i Svenskan om northern soul.

Dagens tekanna: MA-kannan från Gefle

Nu är det faktiskt hög tid att presentera min vardagstekanna, den som jag använder mest. Det är en tekanna från Gefle, som har det föga fantasifulla namnet modell MA. Modellen känns just vardaglig, rejäl och stadig men ändå elegant, och jag tycker om den matta svarta glasyren. Den är stadig och skön att hålla i och hälla ur, och bra för att den är ganska rymlig med sina 153 cl. Dessutom passar den ihop med allt möjligt porslin. Tekannan formgavs 1956 av Lillemor Mannerheim, som annars bland annat har gjort många organiskt formade vaser.

Om jag minns rätt hittade jag den här tekannan på en av de bästa loppisar jag har varit på, på en bondgård i Snesslinge ganska nära Öregrund. Där har jag fyndat mycket fint, men tyvärr tror jag att den är nedlagd.

Nu har jag lärt upp personalen på Karin på ön

Lunch med Nina och Felicia. Det var nån inhoppare bakom disken. Han tänkte ta betalt för te på maten, men det tänkte inte jag betala, och det sa jag. Bra att du lär upp honom, sa tjejen som också jobbade. Det är min man som hoppar in.

Toppen

Vilken fin och bra dagispersonal som tar sig tid att skicka ett sms och tala om att det gick fort över, att Klara är glad nu.

Tid för äppelpaj

Fina syskon

Medan jag bakade äppelpaj och lagade indisk lins- och lammfärssoppa och lyssnade på Studio Ett somnade Klara en stund i soffan. När jag kom ut i vardagsrummet låg Viggo bredvid och klappade henne och sa att han tog hand om henne.

Och när jag tar rast

går jag ut en sväng i solen i trädgården och äter plommon och plockar blommor. Vilken rikedom det är att ha egna grönsaker att skörda.

När jag sitter hemma och jobbar

ser det ut så här. Jag sitter i ett hörn av vardagsrummet, och hyllan med konst, arkitektur och design har jag bakom mig.

Lunch på Katalin

Med Teresa.

Backlash

Okej för att Klara inte grinade när jag lämnade henne på dagis i fredags, men nu var det sådär igen. Vi cyklade till skolan och lämnade Viggo först, och sedan cyklade vi vidare till dagis. Allt var bra tills jag öppnade dagisgrinden. Då klängde Klara sig fast och ville bli buren. Höll armarna krampaktigt om min hals och grinade och sa att hon ville vara hemma och gosa med mig, att hon inte ville att jag skulle jobba.

Jag bar henne till gården och vi satte oss på en bänk och kramades bredvid hennes kompis Meja. Jag försökte få henne att tänka på att hon skulle leka och ha kul med Meja, men hon var bara förtvivlad. Länge satt vi där och kramades. Till slut fick en av förskollärarna ta Klara och hålla fast henne medan jag lirkade mig ur hennes grepp. Det är vidrigt, vidrigt det där, och jag gick därifrån med en klump i magen. Fast jag vet att hon trivs jättebra på dagis och allt skulle vara bra om en liten stund. Jag skulle hem igen, för idag sitter jag hemma och jobbar, men det kunde jag ju inte säga till Klara. Alltså cyklade jag åt samma håll som jag brukar när jag ska till tåget och cyklade runt kvarteret innan jag cyklade hem igen.

Dessutom fick jag höra av Jakobs och Axels mamma Malin att när hon hade kommit till dagis i fredags, troligen alldeles efter att jag hade lämnat, då hade Klara suttit alldeles sammanbiten och tappert försökt att inte vara ledsen. Malin hade gått fram och pratat med Klara, och då hade hon börjat grina. Så frågade hon om Klara ville sitta i hennes knä en stund och kramas, och det ville hon. Sen var det bra. Vad bra det är att det finns många trygga vuxna kring barnen!

Nu sitter jag i alla fall hemma och dricker te och jobbar. Vädret är fint men ganska kallt än så länge. Om temperaturen går upp mot 20 grader som prognosen säger så sätter jag mig kanske ute på altanen och jobbar. Det är verkligen toppen med trådlöst nätverk.

Och senare ska jag ner på stan och äta lunch med Teresa som är här på snabbvisit igen. Det blir fint.

Dagens tekanna: Blå eld

Blå eld har jag redan presenterat när jag påbörjade min serie om koppar. Men om koppen är fulländad så är tekannan det faktiskt inte. Den är naturligtvis vacker med sitt reliefmönster precis som koppen, och cool och banbrytande i formen när den lanserades med allt uppnosigt uppåtsträvande.

Men särskilt funktionell är den inte. Hålet där man på något vis ska få ner teet är minimalt. Men på 50-talet hällde man väl tebladen direkt i tekannan eller använde tepåsar i kannan, gissar jag. Dessutom är det otroligt svårt att komma åt att diska ur den ordentligt, och den går absolut inte att ställa uppochner i ett diskställ.

Eftersom den är så opraktisk använder jag den väldigt sällan. Mest om vi har väldigt mycket gäster och behöver använda alla tekannor. Då brukar jag brygga i annan kanna och hälla över.

När teet väl är i tekannan är den i alla fall bra. Skönt handtag med bra grepp, den går fint att hälla ur utan spill och rinn, och locket har en smart låsning så att det inte trillar ut ens om man håller kannan uppochner. Sånt gillar jag.

Som en bonus får ni också se kaffekannan, stor och liten kanna som jag brukar servera mjölk i och sockerskål. De är så fina ihop. Förresten använder jag den visst. Både tekannan och kaffekannan står på en av stringhyllorna i köket, så jag tittar på dem varje dag och blir glad! Det är väl en bra användning?

Ska man rensa ska man göra det rejält

Du pappa, du kan sluta läsa nu. Blunda. Och alla ni andra som tycker att man aldrig får rensa ut och göra sig av med något, särskilt inte böcker. För i eftermiddags rensade jag ut elva hyllmeter facklitteratur ur bokhyllorna i källaren som ska dumpas på Myrorna eller annat lämpligt ställe. Bo gick igenom dem sedan och ställde tillbaka en hyllmeter ungefär som han tycket borde vara kvar ändå.

Om det finns några böcker kvar? Jodå. Massor. Vi har 36 hyllmeter skönlitteratur, varav 12 hyllmeter barnböcker, och 45 hyllmeter facklitteratur här hemma. Bland det som jag använder mest finns fyra hyllmeter konst, formgivning och arkitektur och tre hyllmeter kokböcker.

Förhoppningsvis lyckas jag rensa ut mera senare. Det är faktiskt ohållbart att ha så där mycket böcker när jag troligen kommer att leva minst lika många år till som jag redan har gjort. För jag kommer säkert att skaffa många nya böcker.

Jag var helt manisk där jag gick fram bland hyllorna. Hård. Vad ska jag med den här till? Och den här? Om jag nån gång verkligen skulle behöva läsa den finns den på bibliotek och troligen också hos mamma och pappa. Och mycket som förut faktiskt skulle kunna tänkas vara användbart för att slå upp i är det inte längre. Det går ju att hitta på nätet.

Hur det känns? HÄRLIGT.

Den största lyckan av allt – att tejpa

Att slå in paket och tejpa massor kan Klara sysselsätta sig med i timmar. Jag älskade också att slå in paket och tejpa när jag var liten. Det gör jag förresten fortfarande, men jag använder inte fullt så mycket tejp.

Klaras robotkompisar

Klara älskar robotar. Vi håller på att titta oss igenom alla Star Wars-filmerna med barnen. Klara tycker att R2-D2 är hennes kompis, och hon har också en liten här hemma.

Och så väntar vi på att WALL-E ska få premiär. Till dess får hon nöja sig med den här.

Ofta leker hon robot och pratar ryckigt som robotar gör på film och härmar hur robotar går. Och så säger hon så här: rob rob rob rob. Så låter nämligen robotar, tycker hon. Jag ska se om jag lyckas filma när hon gör det, så ska ni få se.

Min kriminella karriär

Någon gång för ett par månader sedan dök den här skylten upp på cykelparkeringen närmast Stadshuset.

Endast cykelparkering för personal och besökare till Stadshuset.

Det var väl så att för många hade börjat parkera där på grund av kaoset på cykelparkeringen som hör till Uppsala C, och som bara pågår och pågår i det oändliga eftersom hela stationsområdet byggs om år efter år. Just därför brukar jag parkera vid Stadshuset, för även om det är litet längre bort från tåget tycker jag att det går snabbare än att leta sig fördärvad efter en ledig plats och sedan försöka krångla in cykeln där den egentligen inte får plats. Och det har jag fortsatt med, trots skylt. När jag kommer till stationen framåt halvniotiden, efter att ha lämnat på dagis och skola, finns det inte en suck att få plats där man ska parkera cykeln.

Det är väl det mest kriminella jag gör kanske. Och går och cyklar mot rött ibland, men aldrig när jag är med barnen. Annars är jag så laglydig. Betalar min skatt med glädje och skulle aldrig betala någon svart. (och nu var jag inte ironisk. Jag menar det.)

Fast det här med skyltar. Alltså, det här är ju preskiberat vid det här laget, för det hände tidigt 90-tal, men jag har faktiskt stulit skyltar två gånger. Varit ute på natten med några kompisar från Arken och skruvat ner skyltar medelst polygrip. Skyltarna sattes sedan upp på Arken, en över Fredsgatan och en i bastun. På den senare stod det Primatlaboratorium. Jag är inte säker på om skyltarna fortfarande finns kvar på Arken.