Min kriminella karriär

Någon gång för ett par månader sedan dök den här skylten upp på cykelparkeringen närmast Stadshuset.

Endast cykelparkering för personal och besökare till Stadshuset.

Det var väl så att för många hade börjat parkera där på grund av kaoset på cykelparkeringen som hör till Uppsala C, och som bara pågår och pågår i det oändliga eftersom hela stationsområdet byggs om år efter år. Just därför brukar jag parkera vid Stadshuset, för även om det är litet längre bort från tåget tycker jag att det går snabbare än att leta sig fördärvad efter en ledig plats och sedan försöka krångla in cykeln där den egentligen inte får plats. Och det har jag fortsatt med, trots skylt. När jag kommer till stationen framåt halvniotiden, efter att ha lämnat på dagis och skola, finns det inte en suck att få plats där man ska parkera cykeln.

Det är väl det mest kriminella jag gör kanske. Och går och cyklar mot rött ibland, men aldrig när jag är med barnen. Annars är jag så laglydig. Betalar min skatt med glädje och skulle aldrig betala någon svart. (och nu var jag inte ironisk. Jag menar det.)

Fast det här med skyltar. Alltså, det här är ju preskiberat vid det här laget, för det hände tidigt 90-tal, men jag har faktiskt stulit skyltar två gånger. Varit ute på natten med några kompisar från Arken och skruvat ner skyltar medelst polygrip. Skyltarna sattes sedan upp på Arken, en över Fredsgatan och en i bastun. På den senare stod det Primatlaboratorium. Jag är inte säker på om skyltarna fortfarande finns kvar på Arken.

Som på en parkbänk i Paris 1992

Idag äter jag lunch framför datorn på jobbet. Har varit och povianterat på Konsum, och konstaterar nu att det blev sånt som man hade kunnat äta till lunch på en parkbänk i Paris på en tågluff för länge sen. Kanske var det för att jag blev påmind om en film av Godard som jag blev sugen på grov baguette, ost och frukt. Men annars känns det inte så mycket som den där tågluffen på jobbet, och okej, lakrisal är inte så franskt heller.

Solig morgon och glada barn

Ett par morgnar nu har Klara varit förtvivlat ledsen när vi har lämnat på dagis. Sedan har det varit bra, men innan har hon grinat och klamrat sig fast och sagt att hon vill vara hemma och gosa istället. Det känns verkligen hemskt att gå därifrån, men alla småbarnsföräldrar vet hur det är. Idag bröt i alla fall solen fram när vi cyklade iväg efter en disig morgon, och Klara sa: Idag blir det bra. Idag ska jag vara glad. Och det var hon när vi kramades och pussades och sa hej då. Skönt. Nu sitter nog Elisabeth på flyget på väg till Canada. Jag hoppas det blir bra där och att jag kommer iväg och hälsar på under det här året. Ikväll blir det middag med Paula. Det ser jag fram emot.