Ännu en regnig dag

7 augusti 2008 23:57 | Allmänt | Inga kommentarer

Jo, visst kom regnet tillbaka idag. När jag gick uppför trädgårdsgången efter att ha duschat i tvättstugan kände jag dropparna, och räddade den nästan torra tvätten som hängde på klädstrecken mellan krikonträden.

Så bakade jag kaffekakor medan Viggo och Klara målade med vattenfärger vid köksbordet, och så äntligen hörde jag Malins röst i farstun. Malin och snart-inte-bebis-längre-Svante kom och hälsade på.

Och vi gick en tur i trädgården och ut på ängen och upp i skogen, och så åt vi lunch som min pappa hade lagat. Vi drack te och åt kakor och talade om koppar och annat. Vi tog på oss och barnen alla regnkläderna och gick en promenad genom ett regnigt Öregrund, och vi tog en tur till lekparken invid Klockstapeln. Vi slank in på Konsum och handlade tre liter mjölk, för mjölken tar ju alltid slut, och en citron, för den ville Klara så gärna ha, och Malin tyckte att Viggo och Klara passade så fint in på Konsum med sina gröna galonkläder. Och vi gick hem till Håkanssonsgatan igen, och Malin sa hejdå till mina föräldrar och jag följde henne och Svante till bilen och vinkade av dem.

Vad mera? Jag tog en tur och köpte en finfin golvlampa i teak från 50-talet som jag såg i en butik häromdagen. Vi åt middag och Viggo ömsom skrattade åt och ömsom protesterade mot min pappas ordvrängerier och skämt. Och jag drack te och låg och bläddrade i en kokbok från Saltå kvarn. Barnen somnade på olika sätt. Fast för ett tag sedan vaknade Klara och kom tassande genom korridoren in till mig. Fick krypa ner i min säng och somna om. Så nu blir det så där trångt inatt igen. Som i en sardinburk. Eller lättrökt brisling i finaste tomatsås kanske.

Utanför fönstret ser jag gårdsplanen och syrenhäcken. Det är tätt augustimörker och i stormhattarna som liksom häver sig ut från rabatten invid husväggen, och som inte riktigt slagit ut ännu, blänker vattendropparna.

När jag känner igen varje steg

7 augusti 2008 22:33 | Allmänt | Inga kommentarer

Här ute är jag öregrundsflicka. När jag springer över stigen, genom ängen, ut i skogen, över klippor, berg och hällar med Viggo och Klara kan jag nästan blunda, för jag vet precis hur jag ska sätta fötterna för att ta mig fram. Här sprang jag också när jag var liten. Känner till alla genvägar, alla trädgårdens och skogens rum och kan bästa sättet att klättra uppför berget. Var man ska kliva för att inte halka på den regnvåta stenen. Minnet finns lagrat i min kropp.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Kerstin Kokk.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^