Skrattar med gråten i halsen

16 januari 2011 13:04 | Allmänt, Tittar på | 3 kommentarer

Eftertexterna rullade igång och ljuset tändes i salongen inne på Spegeln igår när jag hade sett Svinalängorna med Elisabeth och Malin. Alla i salongen snörvlade och torkade bort tårar, men inte tonårskillarna i raden bakom oss. Högt säger en av dem: ”Faan, jag vill ha pengarna tillbaka! Fan, vilken tråkig film! Det var ju jättemånga på Facebook som sa att den skulle vara så bra.” Det var så komiskt med den där killen som hade hamnat på en film han inte alls förväntat sig. Förhoppningsvis gick det ändå in någonting från filmen, även om han inte gillade den. På vägen ut kunde vi inte låta bli att skratta åt honom. Det kändes litet konstigt efter en sådan film.

I början av december hörde jag ett intressant inslag i Kino i P1 om scenografin i Svinalängorna och i andra filmer och TV-serier som speglar äldre tider; om risken att scenografin tar över i filmen om det blir för mycket av igenkänning och att man måste tänka på att inte bara ha möbler, kläder och prylar som var nya vid den tid som filmen skildrar, för så hade man det ju aldrig. Folk hade så klart saker som hängt med länge och barn ärvde kläder, särskilt i socialt utsatta familjer som den i Svinalängorna. Däremot är det nog inte fel att allting är det senaste för tiden i TV-serien Mad Men. Det är klart att en stor reklambyrå i New York på 60-talet måste ha det senaste och trendigaste. Jag tyckte inte att scenografin tog över i Svinalängorna, men det är klart att jag hajade till när pardörrarna med stora glaspartier i deras nya lägenhet var exakt samma som finns här hemma mellan hallen och vardagsrummet.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Kerstin Kokk.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^