Tio av Edenfalks allglas från 1968 och en ny antikaffär!

Vet ni, vad härligt; idag var jag på min första ordentliga loppisrunda i år. Visserligen har jag varit inne på Myrorna och Sirius loppmarknad några gånger när jag haft vägarna förbi på stan, men det känns inte lika motiverande att göra riktiga lördagsrundan när det nästan inte är några loppisbord på Vaksala torg den här tiden på året. Idag bestämde jag mig i alla fall för att göra stora rundan och promenerade ned på stan. (Det blir en mils promenad, förresten.) På väg till Vaksala torg gick jag längs Salagatan och upptäckte plötsligt en ny butik i en källare, som visade sig vara en riktigt bra antikaffär och loppis! Designhörnan heter den och adressen är Höganäsgatan 4, men ingång är från Salagatan. Pratade med den trevliga ägaren Christina, och hon hade nyligen öppnat butiken, som har öppet torsdagar och fredagar 14-18 och lördagar 10-15. Helt rätt prylar för mig, massor av glas och porslin och litet möbler, mycket från 50- och 60-talet. Helt okej priser också. Det fanns massor som jag gärna hade köpt, men jag nöjde mig med tio allglas för 30 kronor styck den här gången. Men ett fick jag på köpet, för det var en liten nagg på foten. Det var sex ofärgade och fyra rökfärgade. Allglasen är designade av Bengt Edenfalk för KF 1968, och jag har skrivit en del om olika typer av allglas tidigare här, här och här.

Alla hamnar vi i tyska vaser-träsket

Alla hamnar vi i tyska vaser-träsket, och det är Tusen vasers fel… De där tyska vaserna märkta W. Germany som vi lät stå på hyllan på loppisen är plötsligt lockande och fina. Jag har två favoriter från Bay sedan tidigare, och nu när jag hade vägarna förbi Sirius loppmaknad kände jag att den här blå från Bay med nummer 548 17 måste följa med hem. Om ni inte följer Tusen vaser sedan tidigare – gör det!

Utställningstips! Inger Persson – Poppigt och personligt

Inte lyckades jag komma iväg på Lennart Hellsing-utställningen på Gustavsbergs porslinsmuseum, men nu kommer en utställning om Inger Persson som öppnar lördag 22 januari. En Pop-tekanna skulle inte jag ha något emot, i alla fall.

Nästan en julduk

Jag läser på bloggar, Twitter och Facebook om folk som är less på julen och städar bort den. Inte jag. Adventssakerna åker fram till första advent, luciatåget till lucia och julgran och allt julpynt natten till julafton. Sedan får det vara kvar till Tjugondag Knut. Men man kan ju byta juldukar litet, så man hinner använda dem alla. Den här åkte på köksbordet idag, och det är väl egentligen ingen julduk, men känns så i färgerna. Fint till de röda och den blå julljusstaken också. Femtiotalsjul!

Årets fem höjdare – loppisåret 2010

Idag publicerar många retrobloggare en lista på årets fem höjdare vad gäller loppisfynd. Kul! Man kan verkligen fundera på vad ett fynd är. Är det bara det där som man hittar till ett fantastiskt bra pris, trots att det är något som kostar skjortan i antikaffärer i Stockholm? I Uppsala finns det inte så mycket sådana fynd. Folk vet vad som är värt något, till och med på lördagsloppisen på Vaksala torg. Jag försöker med min lista visa hur saker kan vara fynd på olika sätt. Länkar till de ursprungliga inläggen i varje rubrik.

1. Blå eld-tillbringaren
Ja, den var verkligen året största fynd! Riktigt plötsligt händer det-moment. Det trodde man väl aldrig att man skulle göra ett Blå eld-fynd på Tradera? Blå eld är ju min stora servis som jag började samla på redan i gymnasiet på 80-talet, och som jag har massor av. Men den här kannan hade jag inte. Den hade enligt säljbeskrivningen en liten nagg, men jag tyckte att kannan var värd att köpa för att den är ovanlig och jag fick den till ett lågt pris. När jag fick hem den visade det sig att det inte var en nagg, utan bara ett litet stänk av något vitt som gick bort när jag skrapade lätt med nageln. När jag diskat den var den i toppskick! 280 kronor inklusive frakt. Och jag tyckte verkligen att jag var värd det fyndet, eftersom jag samlat på Blå eld och annat 50-talsporslin långt innan det blev trendigt och eftertraktat.

2. Pallas-koppen
Den hann jag både hitta och slå sönder. Jag tyckte så mycket om den och slår mycket sällan sönder något, men den gick i kras efter några månader. Jaja, jag hann dricka te ur den ett tag i alla fall, och jag letar så klart efter en ny. Den hamnar på listan för att den är en favorit och den verkar rätt svår att hitta som tekopp, så det kändes verkligen som att jag hade tur när jag fick tag i den, även om den saknade fat. Och så är ju tekoppar det jag alltid letar mest efter.

3. Lilla Ett-glaset
Den har sin plats på listan för att det kändes som att jag lyckades med detektivarbete när jag hittade glasen i originalförpackning och bidrog till mer kunskap om vad det var för glas. Sådant tycker jag är särskilt roligt med mitt loppisletande och bloggande! Jag skriver om glasen här och här.

4. Svarta Cleo-koppen
Så läcker och ovanlig! 200 kronor var väl inget tokbilligt, men ett mycket bra pris i Uppsala för en så ovanlig kopp. Cleo i blått är ju den vanliga, men i svart har jag aldrig sett den förut.

5. Tilgman-vasen
Ett sånt där fynd till bra pris på tillfällig gårdsloppis som man hittar av en slump, och jag tycker bara mer och mer om den!

Tre bubblare
De kanske inte var fynd, men kom till väldig nytta!

1. 60-talsförklädet
Åh, vad jag använder det mycket, och jag älskar det! Jag har ett i samma modell som jag har haft i massor av år, men det är litet för stort och inte alls lika snyggt. Det här känner jag mig så fin i när jag bakar i köket och lyssnar på P1, och det är så praktiskt för att det skyddar mer än andra förkläden och det är så bra med fickorna. Det förgyller min vardag.

2. Bästa vasen
Den var inte billig, men oj vad den är snygg och användbar till både köpebuketter och blommor från trädgården. Den kostade 300 kronor och kommer från Reijmyre. Idag har jag säsongens första tulpanbukett i den.

3. Produktkatalogen från Arabia från början av 60-talet
Den är ett nytryck av en gammal katalog, och det var ett antikvariat som sålde den på antikmässan i Kista, så det var väl inget loppisfynd, men den kommer till mycket användning för att fylla kunskapsluckor eftersom det känns som att det är svårt att hitta så mycket uppgifter om Arabia både i böcker och på nätet om man inte kan finska. Till exempel bloggade jag häromdagen om en Mon amie-lookalike som jag hittade i den.

Nu blir det ris à la Malta och Daddy Long Legs

Nu blir det ris à la Malta i trevliga Kryss-dessertskålen och Daddy Long Legs från 1955. Fred Astaire och Leslie Caron. Fint!

Mon Amies många dekorvänner

Att Marianne Westmans Mon Amie och Hertha Bengtsons Blåvinge har tycke av varandra har jag bloggat om tidigare. Hertha och Marianne var ju arbetskamrater på Rörstrand. Mon Amie var Marianne Westmans examensarbete på Konstfack, och började tillverkas 1952. Hertha Bengtsons Blåvinge tillverkades 1952-1959. Visst påminner dekorerna mycket om varandra, även om Mon Amie föreställer skvattramblommor och Blåvinge fjärilar. Jag har alltid tänkt på Mon Amie som fjärilar. Och de började alltså tillverkas samma år!

Eli har skrivit om likheten med den norska servisen Viola av Rolf Fröyland. Den såg jag på Myrorna i somras och plåtade utan att köpa för att kunna jämföra.

Nu har jag upptäckt en dekor som liknar Mon Amie ännu mer, farligt nära plagiat. Det är en Arabiaservis som heter Katrilli, och finns med på bild i ett nytryck av en gammal produktkatalog från Arabia från 60-talets början. Eller vad säger ni?

Det bor små 50-talstomtar i mossan i adventsskålen också

De flyttade in natten till julafton.

Som en sommaräng mitt i vintern

Mitt i smällkalla vintern kan man behöva påminnas om att det kommer en sommar igen. Den här fina kudden som min mamma broderat av restgarner fick jag i julklapp.

Dagens kopp: Marianne Westmans Mon Amie från Rörstrand

Jo då, jag fick en tekopp i julklapp. Mamma hade hittat en Mon Amie. Den moderna muggen som kom förra året ar jag redan, men jag har inte haft någon klassisk Mon Amie-kopp.

När Marianne Westman ritade mönstret till Mon Amie var det en regnig midsommarafton, och hon inspirerades av vita skvattramblommor som hon transformerade till blå blommor på vit botten med 50-talets mer abstrakta formspråk. Fast när jag var liten trodde jag att det var fjärilar. De blå blommorna känns litet suddiga och nästan flytande, som man kan tänka sig en regnig sommardag. Jag tycker att det här suddiga och diffusa och de böljande formerna i blommorna ger ett så mjukt, snällt och vänligt uttryck. Precis vad man behöver till morgonens första kopp te. Men det mjuka och snälla är inte mesigt, utan var djärvt och modernt.

Mon Amie var Marianne Westmans examensarbete på Konstfack, och när hon direkt efteråt började på Rörstrand fick hon utveckla servisen för produktion. Från början en teservis 1952, sedan även kaffeservis och på 60-talet kom delar till matservisen. Mon Amie var i produktion till 1987, och 2009 tog Rörstrand fram en helt ny mugg med assiett med det klassiska mönstret.

Vad som var utmärkande för Marianne Westmans tankar kring porslin var att bryta upp servistänkandet. Hon och Hertha Bengtson gick i bräschen för att ta fram porslin som man kunde köpa udda delar av och kombinera. Det är Mon Amie ett tydligt exempel på. Därför ligger det helt i linje med hennes idéer om porslin att nu ta fram bara några få udda delar.

Högst upp i julgranen sitter en svärm av fåglar

Årets julgran, inköpt på Torbjörnstorg och hemsläpad av mig i ett snöoväder någon vecka före jul. Jag är riktigt nöjd med den, och granar är allvarliga grejer för mig. I år skippade jag glittret helt. Det glittrar så fint av alla kulor. I stort sett är det bara pynt från 50- och 60-talet som jag köpt på loppis och tradera. Det nordiska flaggspelet har jag haft i många år, men flaggspelet med signalflaggor köpte jag på en antikmässa i höstas. Julgransbelysningen är en Luma i originalkartong från 1957. Det är så roligt att den är daterad. Den är ursprungligen inköpt 3/12 1957 på Kooperativa Föreningen Solidar i Malmö! Naturligtvis sitter en svärm av fåglar i toppen av granen.

Alla 50- och 60-talstomtarna säger god jul!

Så mycket trevligare med stringhyllesektionen istället för Billy i björk

Äntligen har jag gjort slag i saken och bytt ut de trista Billybokhyllorna i björk som stod i ett hörn av vardagsrummet. Nu står de i Klaras rum istället och slukar massor som behövde ordning och reda. Det krävde även omflytt av rätt mycket böcker mellan olika rum och ned i källaren. Visserligen har jag kvar två Billy bakom matsalsbordet i vardagsrummet, där jag bland annat har en hel hylla med litteratur om konst, formgivning och arkitektur, men jag hoppas kunna byta ut dem också så småningom. Sektionen som kom upp i vardagsrummet innehåller tre golvgavlar med tre väggavlar ovanför, så de är ungefär lika stora som två Billy. Istället för böckerna som hamnade i källaren tog jag upp mina två dockskåp från 40- och 50-talet. Jag behöver göra i ordning dem ordentligt. Sen ska ni få se närbilder! Jag har inte hållit på med dockskåpen alls på många år. Dessutom fick alla mina detektivspel och andra gamla sällskapsspel plats, en del porslin och trädgårdslitteraturen. Det blev verkligen så mycket luftigare och bättre med bara den 20 cm djupa hyllan och ingen hylla mot söderväggen. De där golvgavlarna köpte jag på tradera i originalkartong!

Barnen har fått enris i sina rum

Det fick de redan förra helgen faktiskt, när jag band dörrkransen. De brukar få varsitt enris i kruka till advent, och så får de hänga upp allt pynt som de gör på dagis och fritids. Det blir litet som en egen gran. Det här är riset i Klaras rum, som står på skrivbordet bredvid hennes säng. Klaras gardin är ett Marimekkotyg som heter Fandango, formgivet av Maija Isola 1963. Jag köpte gardinerna på Tradera för flera år sedan.

KF tänker fel med sin Retro Edition i begränsad upplaga

Redan förra året när KF firade sitt 110-årsjubileum med muggar och andra produkter med Stig Lindbergs mönster Fallande löv reagerade jag på hur feltänkt det var. Fantastiskt bra och rätt att lyfta fram Lindberg och traditionen att producera god design till de breda folklagren, och så gjorde man bara en begränsad upplaga som sålde slut med en gång. För någon annan än just KF kanske det skulle vara rätt med något exklusivt som folk hamstrade, sålde på Tradera och som alla bloggade om, men Konsum är ju inte för fåtalet. Dessutom var det trist att själva muggen kändes som så dålig design och kvalitet till Lindbergs mönster. Det är ju god kvalitet som borde lyftas fram. Även fjolårets kökshanddukar i Fallande löv, i bomull som bara kan tvättas i 40 grader var ett exempel på dålig kvalitet. Vem vill ha kökshanddukar som bara kan tvättas i 40 grader? Ohygieniskt. Inte är den styva bomullskvaliteten bra att torka disk med heller.

Nu har KF gjort samma fel igen. I onsdags kom ett pressmeddelande om att de släpper en till mugg i sin Retro Edition, som de kallar det. Den här gången är det ett mönster som är inspirerat av Stig Lindbergs fajanser. Stig Lindbergs son Lars uttalar sig så här:

Stig Lindberg skapade bra modern design tillgänglig för alla. Genom samarbetet med KF blir det återigen möjligt att låta många få njuta av Stigs färglada och lekfulla mönster till ett överkomligt pris, där Jan Rundgren tagit fram en mycket bra design.

Samtidigt säger KF i pressmeddelandet att förra årets mugg sålde slut på några timmar, och att det här också är en begränsad upplaga. Så här står det också:

Samarbetet med Coop/KF kommer ursprungligen från KFs idé kring 110-årsjubiléet att få ut bra design till många människor via en Retro Edition.

Jag hörde av en person med insyn i kooperationen att årets mugg skulle vara en något större upplaga än förra årets, men fortfarande begränsad upplaga. Om KF producerade den i stor upplaga istället skulle de ha råd att producera den i Gustavsbergskvalitet, men fortfarande till lågt pris, och betona det ideologiskt riktiga i det. På måndag 6 december släpps muggarna i butikerna.

Varför tänker de så fel när de faktiskt verkar börja tänka rätt om att betona att de är en kooperation, när de nu återinför medlemsåterbäringen?

Nu har jag också mejlat KF och frågat hur de tänker om det här.

Paketkalendrarna

De fina paktetkalendrarna har jag ju visat flera gånger tidigare om åren, men de tål att visas igen. Den första är den Viggo har, och den har jag köpt på Tradera. Den andra är min gamla, och den har Klara nu. Man kan se att jag har skrivit ett K på den när jag var liten. I år förenklade jag litet och köpte påsar istället för att slå in paket. Det tog ändå ett par timmar att slå hål med hålslagare, lägga prylar i alla påsar och knyta fast på rätt nummer. Det är faktiskt mycket lättare för barnen att orka gå upp i mörka december när de får öppna något varje morgon. Klart värt det!

Blå hyacint i Pallassnipan

Man måste ju inte ha vanliga krukor, och alla dessa såssnipor som jag äger ska ju användas. Riktigt fint i Pallassnipan, tycker jag.

Adventsfika på Konditori Brantingstorg, med riktigt fina 50-talsdetaljer

Igår blev det adventsfika med Maria, Helmer och Arvid på fina Konditori Brantingstorg, som har söndagsöppet nu i advent. Om det inte låg helt på andra sidan stan skulle jag gärna hänga där ofta, för det har många riktigt fina femtiotalsdetaljer bevarade, även om det tyvärr är modernt inrett. Mycket röda tegelväggar, en riktigt fin öppen spis med en utsmyckning med en flicka i relief, en stor målning på väggen och fina fönster. Ojoj, tänk om det var jag som drev det konditoriet. Då skulle jag återställa det som är förstört. Det skulle vara så fantastiskt fint.

Vad som en gång var Thelins

När jag för någon vecka sedan gick förbi korsningen Svartbäcksgatan och Gamla Uppsalagatan i mörkret upptäckte jag att de hade fällt alla björkarna utanför vad som en gång var Thelins. Nu är det sedan många år restaurang Java, och däremellan var det nog något annat. Men när jag tänker på den där låga byggnaden och den fina gården på baksidan tänker jag på Thelins, för det är vad det var när jag var liten. Det här ligger alltså ett kvarter från mina föräldrar, och jag var tvungen att kolla litet med pappa, för jag hade ett minne av att det var ett kondis för riktigt länge sedan, men på baksidan finns en gammal skylt där det står grill. Jo, pappa bekräftade att det var ett kondis. Det kanske finns någon gammal uppsalabo som minns mera?

I alla fall passade jag på att fotografera byggnaden och uteserveringen i vinterskrud när det var folktomt. Muren med en blandning av gult tegel och öppningar med järndetaljer är fin, tycker jag, och jag tror att planteringarna med klängväxter är ganska intakt. Däremot tror jag inte att träpanelen är ursprunglig. Man ser hur den sticker ut så där trist ovanför grunden, och troligast är väl att det var en putsad fasad.

Nå, de fällda björkarna som bekymrade mig och föranledde att jag började fundera kring platsen ska i alla fall ersättas med nya träd, läser jag på kommunens hemsida. Jag var litet orolig att de skulle riva byggnaden och bygga något nytt.

Alla fönster tvättade, gardinerna tvättade och nystrukna och adventspyntat

Härligt! Jag har tvättat alla fönster, tvättat gardinerna, strukit dem och hängt upp igen. I köket är det litet lagom 60-talsjuliga textilier. Klara älskar gristyget, och visst är det trevligt? Och så elljusstakarna från 60-talet, adventsskålen fylld med mossa och lingonris, hyacinter och julros. Ljusslingan tänd på altanen är om något ett ljus i mörkret.