Som på en parkbänk i Paris 1992

Idag äter jag lunch framför datorn på jobbet. Har varit och povianterat på Konsum, och konstaterar nu att det blev sånt som man hade kunnat äta till lunch på en parkbänk i Paris på en tågluff för länge sen. Kanske var det för att jag blev påmind om en film av Godard som jag blev sugen på grov baguette, ost och frukt. Men annars känns det inte så mycket som den där tågluffen på jobbet, och okej, lakrisal är inte så franskt heller.

Solig morgon och glada barn

Ett par morgnar nu har Klara varit förtvivlat ledsen när vi har lämnat på dagis. Sedan har det varit bra, men innan har hon grinat och klamrat sig fast och sagt att hon vill vara hemma och gosa istället. Det känns verkligen hemskt att gå därifrån, men alla småbarnsföräldrar vet hur det är. Idag bröt i alla fall solen fram när vi cyklade iväg efter en disig morgon, och Klara sa: Idag blir det bra. Idag ska jag vara glad. Och det var hon när vi kramades och pussades och sa hej då. Skönt. Nu sitter nog Elisabeth på flyget på väg till Canada. Jag hoppas det blir bra där och att jag kommer iväg och hälsar på under det här året. Ikväll blir det middag med Paula. Det ser jag fram emot.

När allt blir knas

Vissa dagar borde man bara stanna hemma och krypa ner i soffan och titta på film i stället för att ge sig ut i vardagen. Dagar när det ena efter det andra går på tok.

Några saker idag då.

Alldeles efter att jag hade skrivit det där inlägget om att det inte var någon vidare morgon blev jag varse att jag inte alls skulle lämna på dagis idag. Jag skulle hämta. Och det hade jag ordentligt uppskrivet, men efter två dagar hemma med barnen hade jag inte kollat ordentligt. Alltså borde jag ha åkt iväg snortidigt till jobbet. Men det gjorde jag alltså inte.

På tåget upptäckte jag att hörlurarna till min iPod hade gått sönder. Verkligen helt sönder, inte bara glapp. Stendöda. Och man kan ju behöva stänga ute världen särskilt mycket när allt känns avigt. Det gör jag så bra med min iPod.

När jag packade upp datorn på jobbet upptäckte jag att det låg kvar några aprikoser i väskan sedan i fredags, och de var helt mosade och äckliga och luktade illa. Visserligen i påse, men det hade läckt litet på några papper och en tidning. Blä.

På jobbet var det väl ganska bra saker jag hann med, men det blev ju en mycket kortare arbetsdag än jag hade räknat med.

Inte gick det heller att boka om en tandläkartid via webben, så jag fick ringa. Jag avskyr att ringa sådana samtal. Men jag gjorde det i alla fall, och nu har jag en tid för kontroll om en månad istället.

Bra var i alla fall att dricka te med Lydia, äta lakritsglass på lunchen och att jag hann sticka in på Macoteket i Uppsala på väg mellan tåget och Domarringen och köpa nya hörlurar.

Och när Viggo och jag hade hämtat Klara på dagis och hon satt i barnsadeln bakom mig när vi susade fram på cykeln sa hon: Mamma, jag har längtat efter dig idag. Jag sa att jag mycket hellre hade stannat hemma med dem idag och legat i en stor hög i soffan och tittat på film. Då sa Viggo: Jag vet, vi gör det efter maten istället. Så då gjorde vi det. Vi låg i soffan och tittade på Star Wars och jag somnade litet. Men det gjorde inte Viggo och Klara.

Gissa glassen – idag extra lätt

Idag är det extra lätt att gissa. Bara Lydia och jag, och så lakrits och lakrits. Du får gissa idag, Anton.

Jag lägger in veto mot den här morgonen

Kan man göra det? För när väckarklockan ringde kvart i sex var jag mitt i en obehaglig dröm, som jag inte ens minns nu vad den handlade om, och jag var trött och ville bara sova. Genom persiennerna såg jag att det var grått, och jag hörde att det regnade. Ibland kan regnet bara kännas mysigt, men inte idag. Jag låg kvar och tryckte på snoozeknappen i en halvtimme, men inte hjälpte det.

Nåväl. Jag gick ju upp och duschade och klädde på mig i alla fall. När jag gick in till Viggo och väckte honom och drog upp persiennerna såg jag att Klaras hjälm hade hängt kvar ute på cykeln. Gick ut och hämtade den, och den var så klart blöt, inuti också. Dessutom hittade jag i Viggos cykelkorg zipjackan och en teckning. De hänger på tork nu.

Vad tror ni om den här dagen? Kan den bli bra? Helst skulle jag vilja ligga i soffan med barnen och titta på film, men vi måste cykla till dagis och skolan och tåget. Hoppas i alla fall att Lydia är på jobbet och inte sitter i möte när jag kommer dit. Det kan bli litet bättre om jag får sitte inne hos henne en stund och dricka te.

Återseende och avsked

För Viggo var det återseende idag. Det var upprop i förskoleklassen, och Viggo fick träffa sina gamla kompisar igen. Han var så klart jätteglad att få träffa Jakob och de andra. För honom var det kanske inte så pirrigt med uppropet, för han har ju redan gått på fritids en vecka och lärt känna sina lärare och fritidspedagoger, och hittar på skolan.

Vi cyklade dit alla fyra. Klaras dagis var stängt idag också, så hon fick också följa med. Viggo och hans kompisar fick samlas i klassrummet, medan vi föräldrar och en del småsyskon fick sätta oss i rummet intill, på fritids. Bra att barnen fick vara ifred, och föräldrarna fick all information för sig. När barnen hade haft upprop och fått leka inne och ute en stund, och första skoldagen var slut, cyklade vi med några av de andra till en lekpark i närheten innan lunch.

Sedan var vi tillbaka till skolan på eftermiddagen för inskolningssamtal med båda lärarna. Man kan ha många funderingar kring hur det kommer att bli för ens barn. Så här skriver Bo till Viggo om sin egen skoltid, om hur det inte ska vara. Men jag tror att det kommer att gå bra för Viggo, att lärarna och annan skolpersonal är bra och att Viggo är en kille som kan säga ifrån när någon är taskig mot en kompis. Och jag hoppas att vi och andra vuxna ser om något inte är bra.

I eftermiddags letade jag också efter ett fotografi av mig och min bästis Erika när vi började ettan på Domarringen 1976, på samma skolgård som Viggo. Tyvärr hittade jag det inte. Det finns nog hos mamma och pappa, så jag får leta där. Erika är faktiskt också ett återseende, för vi hittade varann på facebook för bara några veckor sedan, och nu har hon också återvänt till Svartbäcken, och hennes son börjar också på Domarringen idag.

Ett avsked blev det också. Klara och jag cyklade över till Kåbo och sa hej då till Elisabeth. På fredag åker hon till Canada på ett år. Det känns sorgligt.

Viggo och Klara på skolgården.

Två nyklippta

Rensa så det blir lättare att andas

Viggo är så stor nu att det funkar bra att ha honom med på jobbet eller hemma när man jobbar. I fredags när fritids var stängt följde han med Bo till jobbet. Med Klara är det väl inte riktigt så. Om jag skulle ta med henne till jobbet tror jag inte att jag skulle få så mycket gjort. Hemma kan det gå halvbra, men man kan ju inte räkna med att jobba koncentrerat. Idag är en sån dag. Dagis är stängt, och Klara och jag är hemma. Viggo har vi lämnat på fritids. Jag har fått en del jobb gjort medan Klara har ritat och klippt och tittat på film en stund. Men framför allt har jag sorterat saker. Det går bra att göra samtidigt som man pratar med Klara, och det gör inget om man blir avbruten hela tiden. Det känns verkligen skönt att organisera och slänga saker. Jag slänger massor. Det känns som det blir lättare att andas.

Nu ska jag fixa lunch åt oss, och sen ska vi cykla ner på stan och gå och klippa oss på Hårmakarna. Vad otroligt skönt det ska bli att klippa mig. Nu hade det gått för lång tid sen sist.

Schyst lördag

Den här dagen.

Lugn start, och ännu softare när de andra drog iväg till Modelljärnvägens hus och jag drack te och gjorde mig i ordning ifred och lyssnade på Paul Weller på högsta.

En cykeltur ner på stan till Söders antik för att kolla om det fanns några stringhyllor inne. Skulle behöva några fler till vardagsrummet. Men inte då. Däremot en lång pratstund med ägaren om 50- och 60-talsporslin och om vad det har blivit av alla Uppsalas antikaffärer. De har inte råd att driva butik på grund av högt hyresläge, berättade han. För några år sedan var det åtta butiker som slog igen på några månader. Trist.

Nu har jag bakat mitt nya paradbakverk, svartvinbärstryffelpaj, som jag ska ta med mig på Elisabeths och Johans avskedsfest ikväll. Den är faktiskt helt fantastisk, och det är så roligt att bjuda på den och bli höjd till skyarna.

Jag är sorgsen över att Elisabeth flyttar till Canada på ett år, men ikväll är det fest, och Teresa är hemma och hälsar på från Paris.

Viktiga funderingar inför kvällen, vilka högklackade ska jag ta?

Fredagkväll

Vi kollar på Star Wars, äter popcorn och softar i soffan.

Jag undviker helst bollar som flyger i luften

Nyss i fikarummet på jobbet.

Jag: Hur står det till?
Kjell-Ove: Med tennisen?
Jag: Nä, med dig så klart. Jag bryr mig väl inte om nån jävla tennis.

Kan inte folk fatta det? Människor är intressanta. Bollar är helt ointressanta vad mig anbelangar.

Detalj

Ja, men jag älskar ju knappar. Här är de på min tröjärm.

Lydia har dragit till Berlin så jag hänger med plastjesus

Kanske har ni bekymrat er för plastjesus eftersom jag inte bloggat något om den lille stele och tystlåtne mannen av plast på länge. Men lugn, han är inte ensam. Lydia har jobbat nästan hela sommaren när vi andra har haft semester, och nu när hon är i Berlin håller jag ett vakande öga över honom.

Frukt är inte godis

men kolla vad gott ändå. Och snyggt. Bigarråer och aprikoser lyser upp fredagseftermiddagen på jobbet.

Man kan inte fika nog mycket

Av en slump ramlade jag över cafekartan.se när jag googlade efter ett konditori i Uppsala. Den är under konstruktion och ska snart lanseras, men man kan faktiskt komma in på den och söka på den bakvägen. Kolla här och testa att söka på något kafé eller en plats. Smart att man kan få upp alla kaféer i närheten till exempel. Det är ju samma upplägg och skapare som till exempel sushikartan och badkartan. Badkartan har jag använt mig av, men jag tror nog att kommer använda den här ännu mer. Man kan inte fika nog mycket.

På jobbet, prickig och trött

Bara ett par dagar efter semestern konstaterar jag att det går snabbt att känna sig trött igen. Jag var faktiskt utvilad efter fem veckors semester. Men det är svårt att gå och lägga sig i tid, och känns oerhört motigt att gå upp på morgnarna. Jag älskar ju att vara uppe på nätterna och är ingen morgonmänniska. Det är bara barnen och jobbet som gör att jag måste gå upp. Tråkigt, tråkigt. Kom ihåg att sova tillräckligt, nurå.

Dagens kopp: Pi (ett designmysterium)

Faktum är att jag har farit med osanning här på bloggen. I ett inlägg för länge sedan påstod jag i förbifarten att kaffekoppen Pi från Rörstrand är formgiven av Stig Lindberg, och det är den verkligen inte. Jag vet faktiskt inte hur jag tänkte. Jag tror att jag blandade ihop den med Blå husar från Gustavsberg, där ju Stig Lindberg var verksam, eftersom båda kopparna har ett litet flytande blått abstrakt mönster och båda är väldigt raka och sakliga i formen. Mina föräldrar har Blå husar i lägenheten i Uppsala och Pi i sommarstugan i Öregrund.

När jag tänkte att jag skulle blogga om Pi, och upptäckte att den inte alls var från Gustavsberg, utan Rörstrand, påbörjade jag ett detektivarbete för att ta reda på vem som var formgivare. I boken om Rörstrandsporslin, Iris, Vineta och Gröna Anna av Bo Lagercrantz fanns den inte med alls. Idogt letande på nätet gav bara en träff som angav formgivare. På http://www.svenskt-porslin.net/rorstrand/ror-pi.htm påstås Pi vara formgiven av Inger Persson, och det är ju möjligt. Det är troligt att koppen är formgiven sent 60-tal, både med tanke på form och dekor och eftersom mina föräldrar köpte servisen när de hade köpt sommarstugan, och det gjorde de 1969. Då var Inger Persson verksam vid Rörstrand. Men jag känner mig ändå osäker eftersom det är enda källan, och jag skulle inte säga att den är tillförlitlig.

Alltså mejlade jag Rörstrands museum och frågade om de hade någon uppgift. Men tyvärr, det hade de inte. Så här svarade de:

Hej och tack för din förfrågan. Tyvärr finns det inte mycket information vi kan bidra med heller. Detta är mycket vanligt just vid den aktuella tiden. På 1960-talet lanserades hundratals serviser varje år och många många hamnade aldrig i några register av endera anledningen. Pi är dessvärre en av dessa. Jag vet inte varifrån uppgiften om att det skulle vara Inger Persson som är upphovskvinna kommer ifrån. Kanske stämmer det, kanske inte. Vi kan varken bekräfta eller dementera.

Du får glädja dig åt att i alla fall ha ett namn på din servis. Det är långtifrån alla som kan få reda på det.

Troligen skulle det gå att få fram uppgiften, men det skulle kräva mycket efterforskningar i Rörstrands arkiv. Men det får nån annan göra. Jag har i alla fall försökt lösa ett designmysterium.

Tillbaka på Delikatessingen

Vi äter vår vanliga lunchglass i espressokopp. Jag tog vit choklad-knäck.

Om kvinnors och mäns kroppar i konsten

En tanke som jag har funderat på i flera månader nu och blivit påmind om i olika sammanhang poppade återigen upp i mitt huvud på Walemarsudde igår. Vi såg också jubileumsutställningen med ett urval av museets samling av måleri.

Eftersom Prins Eugen samlade framför allt på samtida svenskt måleri är det mycket tidigt 1900-tal. Till exempel några målningar av Eugène Jansson. Hans målning Atleter från 1912 är ett exempel på det jag funderar kring. På målningen håller en naken man på att gymnastisera. En annan naken man står och tittar på.

Det är ganska vanligt i konst från det tidiga 1900-talet att se den här typen av motiv, både i skulpturer och måleri. Nakna män som företrädesvis gymnastiserar, gärna ihop eller studerande varandra. Det hör ihop med den strömning av intresse för friluftsliv och naturism som låg i tiden. Och jag för min del får homoerotiska assocciationer av det. Så tänker jag på det motiv som är så mycket vanligare genom konsthistorien. Nakna kvinnor. Ofta passiva. Men jag får inte alls alltid erotiska assocciationer av nakna kvinnor i konsten. Jag tänker på att det i båda fallen oftast är män som är konstnärerna. Män som betraktar och skildrar nakna kroppar. Vi är så vana vid nakna kvinnokroppar i konsten, så dem reflekterar vi inte över. Det är bara nakna kvinnor som ligger i en säng, sitter i en soffa eller kanske badar. Bara vackra kroppar som det är självklart att avbilda. Men om det är nakna män lägger jag in en mycket starkare sexuell underton i konstverket. Och så detta ständiga gymnasitiserande, som att det är något som behövs för att rättfärdiga att skildra en naken manskropp.

Men man vill ju känna också

Jo, utställningen om Signe Persson-Melin på Waldemarsudde, jag skulle ju återkomma till den.

Naturligtvis var den fin. Intressant. Särskilt när de hade ställt upp massor av varianter av ett föremål så att man kunde se hur hon hade testat sig fram. Tekannor med samma form, men med olika relieftryck. Eller en variation i locket eller handtaget eller glasyren. Men ett problem här blir att man vill ju känna på föremålen. Testa hur kannan går att hälla ur, känna om handtaget är skönt att hålla i, pröva om godset i koppen är skönt att föra till läpparna.

Det är litet av en besvikelse, faktiskt. Hämmande i upplevelsen och en avsaknad av en högst väsentlig dimension i keramisk formgivning som inte bara är konst, utan samtidigt bruksföremål.