Bra ändå

Rätt sur blev jag när jag kom till Fyrishov och upptäckte att man inte fick motionssimma idag. Det pågick internationella tävlingar. Tävlingar är dåligt. Motionssim är bra.

Men sedan träffade jag Teresa på stan och när jag skulle cykla hem bröt faktiskt solen fram litet litet, och då kändes det bra.

Längd

Till dem det berör. Mätte just barnens längd. Kan vara bra att veta inför födelsedagar och sånt. Viggo är 115 cm lång. Klara är 97 cm lång. Och ni som tycker det här är ointressant kan ju helt enkelt strunta i det.

På rad

Fortfarande igår var Klara hängig, kräktes och sov mycket. Men idag är hon faktiskt pigg. Jag hoppas det är över nu, och att de kan gå på dagis på måndag.

Viggo har ju inte varit sjuk, men man får inte gå på dagis om ett syskon har magsjuka. Han har haft rätt trist den här veckan när Klara inte har orkat leka med honom. Sent igår eftermiddags ville han gå ut och leka. Han kom in vid sextiden, när det började bli för skumt ute.

Jag: Har du haft kul ute?
Viggo: Ja, jag har grävt och så har jag ställt en massa saker på rad. Det var jättekul.
Jag: Vad är det som du har ställt på rad då?
Viggo: Kom och titta då.

Så då gjorde jag det. Alltså, denna fascination för att rada upp saker. Klara är också så. Hon älskar att ställa upp alla sina små plastfigurer på rad. Och båda två radar upp allt möjligt, stort och smått. Bilar, klotsar, alla stolar som de sedan leker att det är ”en hel värld” eller dagis.

Men i det här fallet var det uteleksaker. Det är nog dags att ställa undan pulkan nu va?

Räcker nu

Vid middagsbordet säger Viggo ”Nu tycker jag att det räcker med att Klara kräks.”.

Mhm, jag håller med.

Det här är Peter

Han är föreståndare.

Det här är Lennart och Gunnar

Vi dricker te.

Roligaste uppdraget

Sitter i lastrummet på Arken, Nykterhetsvännernas studenthem. Trist att vi inte kan vara på verandan. Vi har sammanträde med stiftelsens styrelse. Nu diskuterar vi energieffektivisering, och har avhandlat bland annat titlar och latin i förvaltningsberättelsen och holgersorteringskommittén. Nu fika.

Strömlöst

I morse var det en elektriker här och bytte ut elmätaren. Inget stort jobb. Allt har funkat tipptopp hela dagen med elen; varför skulle det inte det? Jag har tvättat en massa maskiner med nerkräkta kläder och lakan. Men nu när jag satte på diskmaskinen och började med maten blev det strömlöst i köket och några andra rum. I somras bytte vi ut elcentralen från 1962 till två separata moderna. Inga gamla proppar längre. Det fiffiga med två är att när den ena slår av är det inte strömlöst och mörkt i hela huset. Så det är det inte. Men trots att jag stängde av maskiner och slog på reglage är det lik förbannat ingen ström i köket. Jag får hitta på en kreativ lösning i matfrågan.

Annars har Klara kräkts på morgonen när jag kom hem, men inte mer sedan. Men hon är hängig och gnällig och vill att jag hjälper henne med allt och vara i min famn. Och Viggo är pigg och vill ha min uppmärksamhet. Har bara smygjobbat litet och åtminstone löst något akut. Och har såklart ångest över allt arbete som kommer efter ännu mer.

Ikväll ska jag på Arkenstyrelsen. Det är en trevlig styrelse och roligt uppdrag.

Bakvänt

Godmorgon. Sitter på 7.11-tåget tillbaka till Uppsala. Det känns bakvänt. TAW-konserten slutade så sent att sista uppsalatåget hade gått, och sista bussen hann jag inte med heller. Jag fick följa med storasyster hem till Rinkeby och sova där, och sov såklart djupt utan barn. Tänk om jag kunde sova så jämt. Nu ska jag hem och avlösa Bo med vabbandet.

Bästa överraskningen

Telefonen ringer. Jag hinner se att det är ett uppsalanummer. ”Hej, det är Teresa”, hör jag i luren.

Teresa är en av mina riktigt gamla kompisar, klasskompis från gymnasiet. Hon har bott i Paris i massor av år nu. Det måste vara tio, minst. Och så är hon plötsligt hemma i Uppsala några dagar. ”Hinner vi ses?” Klart vi gör. Jag tar mig tid. På fredag.

Men nu ska jag laga fiskpinnar och bygga duplo med Viggo. Klara sover mest hela tiden.

Man ska inte ropa hej

Igår tänkte jag att det var vår. Blåsippor, inga sjuka barn och litet lättare om man snart slipper dessa mängder av vinterkläder som ska på och av. Men nej, i natt började Klara kräkas. Så det var bara att släpa upp en madrass från källaren och bädda i vardagsrummet.

Jag är verkligen inte vidskeplig eller tror på ödet. Det är inte så att om jag tänker eller säger att nu har barnen inte varit sjuka på ett tag så kommer de att bli det. Mer att jag blir besviken.

Jag är hemma med barnen idag och hjälper Klara att kräkas emellanåt. Viggo är så klart också hemma, även om han inte är sjuk. Tvättar maskin efter maskin med nedkräkta lakan, täcken och kuddar. Tur att det finns plastad frotté. Men varför har ingen tänkt på att tillverka örngott i plastad frotté. Hittar i alla fall inte när jag googlar. Det skulle jag vilja ha när det är kräksjuka. Kuddar tar sån tid att torka när man har tvättat dem.

Och annars, leker litet med Viggo, städar och donar och lyssnar på musik. Klara ligger mest på madrassen och sover eller tittar på film. Det får man göra hur mycket man vill när man är sjuk. Och sova kan man göra i de mest besynnerliga lägen. 70-talspåslakanet är såklart från min barndom. När det är kräksjuka blir det omanglade lakan förresten. Men annars ska det vara manglat.

Och vad ska man hitta på till lunch en extra dag hemma? Våfflor så klart. Klara fick faktiskt i sig två och ett halvt hjärta. Annars är hon ju storätare, men idag har hon inte haft vidare matlust. Men våfflor ville hon ha.

Jag tänker inte bli sjuk, om ni vill veta. Imorgon ska jag jobba, jobba, jobba. Och på kvällen ska jag på Tomas Andersson Wij på Göta Lejon.

Vårtecken

I eftermiddags när vi gick hem från dagis såg jag plötsligt en stor tuva med massor av blommande blåsippor i en trädgård. Mitt hjärta hoppade till av lycka. Det finns hopp ändå.

Så när glassbilen svängde in på Kadettgatan precis när vi kommit hem var jag snälla, glada och roliga mamman och gick med Viggo och Klara och köpte glass. De fick välja varsin förpackning. Snart är våren här. Det tror jag i alla fall. Håll ut!

Skam den som ger sig

Jag ringde vårdcentralen med en gång när jag kom till jobbet idag, och fick knappa in mitt telefonnummer så jag ställdes i kö. Det gick att komma fram i alla fall. Och nu har jag pratat först med någon på läkarsidan, och sedan hos distriktssköterskorna. Läkartid kunde jag inte få på flera veckor när jag inte var riktigt akut supersjuk. Tror att de sa att det var åtta veckors väntetid. Haha. Men på fredag får jag träffa en syrra i alla fall.

På tåget

Träffade Magnus på tåget.

I väntan på bussen

När katten är borta dansar mössen på bordet

När mamman bloggar i godan ro passar Klara på att gegga litet med middagsresterna som står kvar på matbordet. Man kan ju förstå att det är jättekul att hälla innehållet i ett nästan fullt mjölkpaket i en kastrull och blanda med resterna av couscoussallad. Hon såg nöjd och stolt ut. Men sedan gömde hon sig under en stol.

Helvete vad äckligt. Nu ska jag skrubba. Sedan läsa saga för Klara, hänga tvätt och mangla, och så jobba litet. Och kanske blogga mera.

Berättelser

Senaste månaden har jag lyssnat mycket på Kate Nash. Jag gillar verkligen både musik och texter. Många av låtarna är som små berättelser.

5 april spelar hon i Stockholm. Nån som vill hänga med?

Lyssna mer på myspace.

Stark

Nu kommer Klara in i vardagsrummet. Hon säger ”Jag är stark. Jag är jättestark, mamma.” Hon ser så glad ut. Det är bra.

Ingen lek

Viggo: Vad ska vi leka?
Jag: Städa kanske?
Viggo: Nej, det är ju ingen lek. Det är ju inte kul.

Nähä. Det trodde ju jag.

Kraschade i f�t�ljen

Klara somnade i fåtöljen. Testar att bildblogga från mobilen.