Dagens kopp: Blå Eld

Först ut är naturligtvis min älsklingskopp, till vardags och fina middagen. Blå Eld. Den är den fulländade koppen, helt enkelt.

Jag är uppvuxen med Blå Eld. Men när jag var liten var det inte te, utan varm choklad jag drack ur kopparna. Faktum är att jag blev så besatt av den här servisen att jag sedermera kom att skriva min B-uppsats i konstvetenskap om dess formgivare, Hertha Bengtson (1917–1993).

Vad är det som gör den så fulländad då? Ja, jag tycker att den är precis lagom stor. Inte för snålt tilltagen, som koppar ofta var förr, men heller inte stor som en balja så att teet hinner bli kallt. Och formen. Så vacker, enkel elegans. Lagom vid. Muggar som är höga och smala avskyr jag. Örat är också bekvämt att hålla i. Godset är precis lagom tjockt. Kanten som man för mot läpparna, precis rätt känsla. Det är så viktigt med en kopp. Det får inte vara för klumpigt.

Det är också väldigt vackert med fiskbens- eller axmönstret på diagonalen i relief. Bara så att man precis anar det. Och fin kontrast mot den släta insidan.

Dessutom, det som var så nyskapande med Blå Eld. Blått fat till vit kopp. Fat, assietter och tallrikar som inte har något bräm. Att man kunde kombinera delarna hur man ville, och inte måste skaffa en hel servis. De asymmetriska formerna på skålar och uppläggningsfat. Det uppåtsträvande.

Ni som har varit hemma hos mig och blivit bjudna på fika eller mat, ni vet. Det är en helt underbar servis, eller hur?

Servisen i flintgods fanns förresten även i andra färger: grått, mörkrött, grönt. Hertha Bengtson formgav Blå Eld 1950, under sin tid på Rörstrand. Den kom att tillverkas ända fram till 1971.

Ny serie på bloggen: Dagens kopp

Redan som liten var jag svag för 50- och 60-talet. Ja, jag vet. Jag är faktiskt född på 60-talet. Den 13 september 1969, så jag hann ju inte precis uppleva 60-talet själv. Men jag älskade filmer, kläder, leksaker och allt möjligt från vad jag inte upplevde som nuet, utan en annan tid.

Men det var nog inte förrän under gymnasiet som det blev riktigt på allvar. Jag snodde en del av mammas gamla kläder från den tiden, och använde hennes mönster och sydde fantastiska klänningar. Vogue, Vi Modemönster och vad det nu var. Gick i second hand-butiker och botaniserade. Och började samla på porslinklassiker som jag gillade. Det här var innan priserna hade börjat gå upp för serviserna från 50- och 60-talet. Nu pratar vi om mitten av 80-talet. Man kunde hitta dem till helt överkompliga priser på loppisar och i antikaffärer.

Naturligtvis blev det mest tekoppar till en början. Att dricka te med kompisar var ju ett givet intresse under den här tiden. Det är det förresten fortfarande. Därför kan kopparna passa som utgångspunkt för min nya serie här på bloggen. Jag tänkte försöka förmedla min kärlek till den här formgivningen. Berätta litet lagom folkbildande om dem och framför allt förklara varför jag gillar dem.

Vi får se hur det artar sig. Det kanske svävar ut till andra decennier också. Men vi börjar i den här perioden.

Vad är normalt?

Imorgon ska min storasyster Anna prata i Nyhetsmorgon om vad som är normalt och onormalt med bland annat Carolina Gynning och Caroline af Ugglas. Det kan ju bli hur kul som helst. Och jag är grymt avundsjuk att hon får träffa Jenny Östergren. Hon verkar så himla sympatisk. Jag följer hennes blogg.

Missa inte Nyhetsmorgon imorgon klockan 10.16!

10.16 SÖNDAGFRUKOST: Vad är normalt? Och varför är vi så rädda för det onormala? Runt bordet sitter CAROLINA GYNNING, ANNA KETTNER, BO ERICSSON, CAROLINE AF UGGLAS.

Det går framåt

Medan Klara är en liten gourmet, som äter både oliver, cornichonger och allt möjligt, har ju Viggo varit rätt fjantig med maten. Inget kladdigt, inget ihopblandat ska det vara. Men det börjar faktiskt arta sig. Igår åt han en hel enchilada till middag. Jag häpnade. Han tyckte att det var jättegott. Och det är både kladdigt, ihopblandat och kryddstarkt. Toppen!

Stärkt av det tänkte jag att jag gör linssoppa till middag idag. Viggo får väl äta macka om det inte passar. Men kanske? Medan jag lagade maten kom Viggo och kollade läget. Jag sa att det var soppa, och att det var kanel i. Som i bullar. Viggo tyckte det verkade sjysst, och kom flera gånger och tjatade om att han ville ha soppa. Och han smakade faktiskt på soppan, men näe, det var ju ingen hit. Det blev mackor istället. Men det är åtminstone en framgång att han numera har ost på mackan, och inte vid sidan om. Och Klara åt linssoppa med god aptit såklart.