Dagens kopp: Valencia

Arabiakoppen Valencia har ett helt annat uttryck än de koppar av till exempel Hertha Bengtson, Stig Lindberg och Arthur Percy som jag tidigare har presenterat.

Formgivare var Ulla Procopé, en av de stora inom konstindustrin i Finland. Hon ritade servisen 1960, och den kom att tillverkas ända till 2002. Modellen heter ND, och är yppig till formen med detaljer som den lilla foten som koppen vilar på, och att kanten på koppen som munnen möter är lätt utböjd. Den koboltblå vilda dekoren är handmålad, och inspirerad av spansk keramik. Från början fanns endast några delar i servisen, som då var avsedd som en fruktservis, men så småningom utökades den till att även vara mat-, te- och kaffeservis. Fram till 1979 tillverkades Valencia i fajans, för att därefter göras i vitt stengods.

Det här är mina föräldrars finservis, som jag är uppvuxen med. Valencia är julafton för mig. Kopparna är förstås något för små och för låga och vida, så att teet kallnar för fort, men godset är lagom tjockt och kanten har en skön rundning. Det är viktiga detaljer för mig, hur godset känns mot läpparna. Att koppen höjs upp av den lilla foten tycker jag också är fantasifullt och fint på något sätt.

Söndageftermiddag med bullar och lek

I eftermiddags hade vi besök av Jakob och Axel som går på Viggos dagisavdelning, och deras föräldrar Erik och Malin. Klara var så förväntansfull att hon stod en kvart och väntade vid fönstret innan de kom, och hoppade jämfota av lycka när de äntligen dök upp.

Först var Axel litet blyg, men sedan släppte det och alla barnen lekte och hade kul. Och så fikade vi och åt bullar och kakor. Barnen var rätt självgående i sin lek, så vi vuxna kunde sitta och fika och prata.

Det var inte lätt att lyckas ta bilder av barnen, som mest for omkring hela tiden. Och det var ju meningen. Axel, Jakob och Viggo.

Axel, Viggo, Klara och Jakob.

Klara och Axel lekte med lera. Lägg märke till Axels mycket fint nagellacksprydda naglar.

Viggo och Jakob ritar på Viggos rum.

Klara passade på att roffa åt sig de sista bullarna på slutet. Viggo blev litet sur.

Kardemumma, kanel och vanilj

Så luktar det här hemma. Trevlig doft. Men jag var tvungen att cykla till Konsum och köpa pärlsocker, för det var slut, så bullarna blev litet överjästa och ihopgräddade. Då blir de inte lika snygga. Det stör jag mig på, men inte så mycket.

För övrigt tycker jag att man inte ska snåla med det goda och onyttiga när man bakar bullar. Hellre inte äta så ofta då. För det är ju helt meningslöst att äta bullar som inte är så goda. Jag har 150 gram smör i degen, och snålar inte med smör och socker i fyllningen. Och så har jag både kanel och vaniljsocker i fyllningen, och så kardemumma i degen förstås.

Dialog en sen lördagseftermiddag

Jag: Men ni kan inte leka i Klaras rum just nu, jag måste städa klart här.

Viggo: Men det är ju inget kul.

Jag: Nä, just det. Det är inte så himla kul alltid.

Dagens kopp: Engelsk rosenknoppsdekor från Tuscan

Rosenknoppsdekor är egentligen långt ifrån min stil, men de här kaffekopparna finns det några stycken av i mina föräldrars köksskåp. Jag minns dem från min barndom, men inte att de brukade användas särskilt ofta. Men de måste ha använts, för de är nötta på guldranden. Kantstötta är de däremot inte, men de är ju av benporslin.

Jag vet egentligen ingenting om de här kopparna. De är stämplade Tuscan fine english bone china Made in England, och jag har hittat en engelsk webbsida som redovisar olika stämplar. Enligt den ska kopparna vara tillverkade någon gång mellan 1947 och 1972. Jag gissar att kopparna är sent 60-tal. Mamma eller pappa kanske kommer ihåg när de är inköpta, eller om ni fick dem i present. Själva formen är ju rak och stram, och det faktum att stjälkar och blad är ljusgrå känns också 60-tal. Rosenknoppsmönstret med gulddetaljer är ett annat 60-tal än designklassikernas och Den goda smakens.

Jag minns i vilket fall att jag tyckte att kopparna var sagolikt fina när jag var liten. På något sätt påminner de om en dockservis. Idag tycker jag att mönstret påminner om de skjortor som min pappa brukade ha när jag var liten. De hade ofta småblommiga mönster.

Indiskt med Åsa och Lydia på Lilla Essingen

Vi tog bussen till Lilla Essingen idag och åt lunch med Åsa. Trevligt trevligt såklart.

Nu cyklar jag hem

Lydia nyser men plastjesus mår fint

Min syster undrade i en kommentar hur plastjesus mår, om han också har drabbats av influensan. Nej, nej. Han mår bara bra, men Lydia nyser och nyser.

Vi är flitiga små arbetsmyror, jag och Lydia, men nu ger jag nog upp och packar ihop. Och så ska jag jobba litet mer på tåget, men jag tror att jag måste köpa litet choklad för att överleva.

Det luktar träslöjd

tänkte jag när jag klev in på jobbet. Just nu är det här en byggarbetsplats.

Som en dåre

Oj oj. Jag cyklade som en dåre och sprang som en tok, men jag hann med nio över nio-tåget. På fredagar är det extra viktigt att Viggo har många lager kläder på sig, för då går hans avdelning till skogen och är där hela förmiddagen och äter lunch ute.

Det här kan nog bli en bra dag. Lydia är tillräckligt frisk för att pallra sig till jobbet och vi ska äta lunch med Åsa. Men först avstämningsmöte om jämställdhet med Anders. Jag skriver och skriver på våra material.

Jag stänger ute omvärlden

I korridoren utanför mitt rum borras det för fullt, och mina kollegor i rummen intill spelar musik för att överrösta. Man kan bli tokig för mindre. Tur att jag har min iPod. Jag stänger ute omvärlden och jobbar på. Men nyss försökte jag hjälpa en forskare per telefon. Det var inte så lätt.

Jag bor på en leråker

som heter Uppsala. Uppsala är egentligen bara ett universitet, ett slott, en domkyrka och massa andra hus, många ritade av Gunnar Leche, som ligger utspridda på en leråker. Och därför ser mina skor ut så här när jag kommer till jobbet, trots att de var nyputsade när jag cyklade hemifrån.

Det är kopparna jag vill åt

Vet ni vad? Jag längtar ut till mammas och pappas sommarstuga i Öregrund, där de bor nu under sommarhalvåret. Man kunde tänka att det var för att det är så fint där ute, för att jag vill se på vårblommorna och för att det kanske, kanske kunde vara vårsol och jag kunde sitta på förstutrappen och dricka te och få fräknar på min näsa. Och så är det ju, också. Men ärligt talat är det mest för att jag vill komma ut och fotografera koppar som finns där ute till Dagens kopp-serien. Idag var jag faktiskt också förbi mina föräldrars lägenhet här i stan och fotograferade några koppar, men det vet de inte om. Så, nu har jag erkänt. Det är kopparna jag vill åt.

Dagens kopp: Vinranka

Flintgodsservisen Vinranka av Arthur Percy lanserades på världsutställningen i New York 1939, och blev en stor försäljningssuccé. Både modell och dekor var nya. Percy var en stor naturälskare, och tveksam till funktionalismens strama former. Modellen AO har istället svulstiga former inspirerade av nyrokoko och dekoren i koppartryck under glasyr är i form av en vinlövskrans. Den mest sålda varianten på dekor var flytande blå, och den tillverkades ända till 1969. Andra färger var röd och svart, och även ett kortlivat försök med grön, som aldrig kom i serieproduktion. Tillverkare var naturligtvis Gefle, där Arthur Percy var konstnärlig ledare.

Jag tror att jag tycker om servisen mest för att det var en av min mormors serviser, som jag har ätit på så många gånger. Numera har mina föräldrar mormors servis. Den är i flytande blå, men jag tycker egentligen att den röda och framför allt den svarta är mycket snyggare. Jag har två tekoppar i rött, och de är egentligen litet för små och för låga och vida. Man får dricka teet snabbt innan det kallnar. Men trevliga är de på något sätt, och så påminner de mig om mormor Anna Britas julkalas.

Sagolikt

Helt sagolikt vackert och fascinerande är det här islandskapet i Estland, som jag hittade via Olle Lidboms nya blogg Formfest.

Lunch på konserthuset

Eftersom jag var hemma i Uppsala och jobbade idag passade jag på att luncha med Elisabeth på konserthuset. Vi pratade om drömmar, ouppnådda och nådda, och sådana som ligger framför oss.

Lunchserveringen på konserthuset var verkligen riktigt bra. Tack för det tipset, Dante! Jag tycker mycket om byggnaden både exteriört och interiört, och det fanns många snygga detaljer som de enorma lamporna som hänger i klasar från taket och de rödlackerade barnstolarna som bryter vackert mot grå betong och glaspartier.

Maten höll hög klass och till helt okej lunchpris. Notera att de hade Earl Grey bland påsteerna, och att det inte var Lipton, apropå mina tidigare inlägg om påste här och här.

Gråväder

På det hela taget kan man ju tycka att en sån här dag kan gå bort. Det är inte roligt att vakna och konstatera att det kommer mera snö och är nollgradigt. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill krypa ner i sängen och sova bort den här dagen. Så tänkte jag.

Men barnen måste till dagis, och jag måste jobba. Det fick bli promenad med barnvagn, och sedan promenerade jag hem igen, för jag sitter hemma och jobbar idag. Och det är ju ganska skönt faktiskt. Sitter här och skriver och dricker te. Dessutom ska jag ner på stan och äta lunch med Elisabeth på konserthuset. Det kan nog bli en bra dag ändå, trots skitvädret.

Vägen hem från dagis:

Tunabergsallén

Tunagatan

Snö på taket på Kadettgatan 3

Baksidan av vår trädgård

Typiskt

Jag gjorde en småbarnsförälderklassiker och somnade inne hos Klara när jag hade läst saga (Misan och Lodenpappan och Det sitter en tiger i tekannan). Vaknade just och stapplade ut. Det var den kvällen.

Fy bubblan

vad kallt det var att cykla hem från dagis. Nollgradigt visade det sig när jag tittade på termometern utanför köksfönstret när vi kom hem. Viggo tyckte att vi skulle lägga oss under ett täcke i soffan och värma oss. Bra idé.

Vilken skulle du välja?

Apropå en diskussion i kommentarerna till mitt tidigare inlägg om påsteer har jag en fråga till min syster. Vilken skulle du välja om du måste? Du får inte välja ingen. Tänk om någon skulle klå upp dig om du inte valde en? Jordgubbste är nog det värsta jag kan tänka mig. Det här är viktiga saker.