Lätt släng

För det mesta brukar jag klara mig från vinterkräket när barnen har det. Nu verkar jag dock ha fått en lättare släng av det. Igår kväll blev jag outhärdligt illamående och låg i soffan en bit in på natten och halvkollade på nån film med en hink i beredskap, fast jag slapp kräkas. I förmiddags låg jag i soffan och halvsov medan barnen byggde lego och kollade på film. Jag hade frossa och ont i magen. Till slut påpekade Klara att vi nog borde äta lunch. Som tur var hittade jag litet korv- och pastarester i kylen som jag värmde. Barnen åt med god aptit. Själv lyckades jag peta i mig litet, men jag har fortfarande ont i magen. Nu ska jag steka plättar och pannkakor. Det är ju torsdag.

Nobelglassen

Visserligen har vi haft betydligt mer raffinerade varianter på Nobelglass förr om åren, hemmagjord apelsinglass med choklad- och kardemummarippel och lingonparfait i pepparkaksskålar till exempel, men barnen hade verkligen inget emot vaniljglass med hemmagjord chokladkolasås, maränger och silverkulor. Tyvärr fans det inga tomtebloss på Coop Forum, så det blev inget sprakande.

Nobelinbjudan

Orättvist, tyckte Klara när Viggo hade fått inbjudan till ett födelsedagskalas med posten idag. Klart tjejen ska ha en kalasinbjudan. Vi ska ju äta nobelmiddag ikväll här hemma. Egentligen skulle jag ha varit på Solliden idag och ätit julbord med mina arbetskamrater, men istället är jag hemma och vabbar. Inte för att jag tycker synd om mig själv. Jag tycker att det är fantastiskt att man får vara hemma med sina barn och ta hand om dem när de är sjuka, och nu när förhoppningsvis ingen kräks längre och all äckeltvätt är tvättad har vi det mysigt.

Trilla köttbullar

Vi vill ha köttbullar, sa Viggo och Klara. Några köpeköttbullar stod inte till buds, så vad göra? Trilla köttbullar såklart. Vad gör man inte för en unge som fått tillbaka aptiten efter vinterkräket. Men han är fortfarande matt och trött och ligger mest och tittar på film.

Köttbullarna blir extra fina serverade i Picknick-karotten av Marianne Westman från 1956.

Tänka fritt

Apropå kreativitet, fantasi och att tänka på nya sätt. Varför ska man bara göra som det är tänkt? Det blir ju så fyrkantigt då.

Men hur kunde du veta det?

Ja, hur kan jag det? Vad Viggo tänker på eller vad som hände i skolan eller när jag står med ryggen till och märker vad han gör.

Jag har ju inte berättat, hur kunde du gissa?

Du såg ju inte, hur kunde du veta?

Inte är jag synsk och inte har jag ögon i nacken, men jag har väl bra koll bara. Har varit barn själv, vet hur Viggo tänker. Varje gång blir Viggo en blandning av förvånad, irriterad och full i skratt. Jag blir mest full i skratt.

Kreativa Klara

De här collagen har Klara gjort. Hon använder ofta den tekniken, ritar en teckning, klipper ut figurer och klistrar ihop. I det här fallet är det en indian och familjen, det vill säga jag, Klara, Viggo och Bo.

Som ett utslag av ännu mera kreativitet hade hon satt fast dem med limstift och tejp på sin dörr och en byrå. Hon har också ritat med tuschpenna och bläckpenna på den nymålade hallväggen och ett dörrfoder. Det uppskattades inte lika mycket.

Men det gör inget, mamma, säger Klara hoppfullt. Jag säger att det visst gör något. Fast det mesta gick bort med ajax, en kökssvamp och tålamod.

Vad var det jag sa?

När den ena blir frisk blir den andra sjuk. Vid tretiden i natt kom Viggo stapplande och sa att han hade kräkts i sängen. Massor. Men bara i sängen som tur var. Det värsta jag kan tänka mig är att det ska komma på väggar och i leksakslådor. Jag tog ner allt löst ur sängen som var nerkräkt, lakan, kuddar, täcke, bäddmadrass och madrasskydd, och satte på första maskinen tvätt medan Bo duschade och tvättade håret på Viggo. Viggo fick sova på madrass på vardagsrumsgolvet, och jag sov i soffan bredvid. Eller sov och sov. Jag låg där i alla fall, men så mycket sömn blev det inte. Det är litet tortyrliknande att bli väckt hela tiden, så fort man somnat om. Ja, nu blir det ju vab hela veckan.

Om lappar i kapprummet på dagis och annan kommunikation

Helene skriver om stressen över att fixa grejer som barnen ska ha på dagis och skolan. Det här är ett stort irritationsmoment för mig som jag har bråkat mycket om i ett par års tid på dagis. I stort sett är jag otroligt nöjd över allt annat när det gäller personalen och hur de sköter sitt jobb utifrån kommunens budgetramar. Jag tycker att de är fina, vettiga och bra, goda pedagoger som hanterar barnen bra.

Men när det kommer till kommunikationen med oss föräldrar är det något som brister, helt godtyckligt och irrationellt. Inte när det gäller att prata. Jag får fin kontakt när jag är på dagis och pratar med dem. Men när de ska överföra skriftlig information om sånt som vi föräldrar behöver veta är det spretigt och ogenomtänkt. Med förre förskolechefen fick vi faktiskt informationen från honom på mejl. Men den mesta informationen, den som kommer direkt från avdelningen, den kommer inte på mejl. Ni vet veckobrev, info om att man ska ha med utrustning, särskilda kläder eller något annat, eller att man måste lämna på dagis före en viss tid en dag för att de ska på utflykt. Istället kommer den som anslag på ytterdörren, någon av torkskåpsdörrarna eller anslagstavlan, eller varför inte en liten anteckning i väggalmanackan? Eller ibland som A4 fastsatt med klädnypa på hatthyllan att ta hem. Värst är pyttesmå remsorna, kanske tre centimeter breda, fastsatta i klädnypan.

Jag vill inte använda tiden som jag har på förskolan till att jaga efter information som jag inte får missa. Jag vill ha den tiden till att hinna byta några ord med personalen, se dem i ögonen och checka av att allting är bra. Sånt som man inte får via lappar i kapprummet.

Dessutom tycker jag att det är svårt att komma ihåg de där lapparna när man kommer hem. Det är stressigt och man kanske somnar när man lägger barnen, och glömmer att visa lappen för den andra föräldern. Och då bor vi ändå ihop. Tänk hur det är för ensamstående med barnen boende hos sig varannan vecka. Vad mycket lättare om båda får informationen på mejl, samtidigt.

Än värre är att de ofta kommer med informationen så sent. Sådant som måste fixas fram, som speciella kläder och utrustning, tycker jag att man borde få veta minst en vecka i förväg för att ha er rimlig chans att fixa. Man måste åtminstone ha helgen på sig. Det kan ju vara sånt som man måste ha barnen med sig till affären för att prova ut, och vi lämnar så tidigt och hämtar så sent på grund att vi båda pendlar till Stockholm att det inte går att göra en vardag. Men gärna ännu tidigare, så har man kanske möjlighet att hinna fråga runt i bekantskapskretsen om man kan få ärva, eller hinna köpa begagnat på Tradera sådant som ä dyrt och onödigt att köpa nytt.

Många är de gånger då jag med andan i halsen har sprungit in på Åhléns City i Stockholm sent på kvällen, på vägen från jobbet och till tåget, och varit nervös för om jag skulle hitta det där som behövs till något av barnen, just precis nu. Sådant som kostat många hundralappar, som jag kanske kunnat köpa billigt begagnat eller ärva annars.

En annan sak är att de planerar in saker som luciafirande och avslutning så sent, sånt som vi föräldrar ska komma och vara med på. Jag fattar inte varför de inte kan planera in det innan terminen börjar och meddela det. För man kan ju behöva planera in det som förälder, så att man säkert kan vara borta från jobbet. För även om det inte är obligatoriskt som när dagis är stängt för planering ett par gånger om året, och man måste vara hemma med barnen om man inte får hjälp av någon annan, så vill man ju vara med vid de tillfällena. Och jag får magknip när jag tänker på hur det skulle vara som barn om ingen av ens föräldrar kom på luciafirandet när alla andra barnens föräldrar kommer för att de inte kan få ledigt från jobbet.

Förre förskolechefen gjorde sig förresten lustig över att föräldrarna hade svarat i föräldraenkäten att de tyckte att de tog till sig informationen från förskolan bra, men att de inte kände till innehållet i läroplanen för förskolan ”trots att den hänger i kapprummet så att alla kan läsa”. Jag höll på att baxna när jag hörde honom säga det. Jag som är en prettoförälder som läste på om läroplanen innan det var dags att leta dagis åt Viggo, och sedan ställde frågor till dagisen i området om hur de jobbade relaterat till läroplanen, skulle aldrig hinna och få ro att stå och läsa läroplanen där. Trots att jag har lätt att läsa och ta till mig sådant. Skulle föräldrar som tycker samhällsinformation är krångligt, och kanske inte förstår syftet med att det finns en läroplan göra det? Nej, aldrig. Om man vill att alla ska ta till sig läroplanen kan man till exempel ta upp den på ett föräldramöte och diskutera i grupper vad den innebär för just vår förskola. Då skulle man dessutom få bonuseffekten att föräldrarna lärde känna varann bättre, som är en bra förebyggande faktor för mångt och mycket.

Alla de här sakerna har jag stött och blött och drivit gentemot dagis i flera år. För någon månad sedan när jag sist tog upp det i samband med ett föräldramöte fick jag svaret att visst, förskolechefen kan skicka mejl, men informationen från avdelningen hinner de inte mejla, för de har så litet planeringstid.

Nähä. Men att skriva informatinen på datorn, kopiera och klistra in ett antal gånger, skriva ut, klippa varje lapp i ett antal smala remsor, skriva varje barns namn på varsin lapp och fästa med klädnypa på barnens hatthyllor, det hinner de. Hur kan det gå snabbare än att mejla det som man just har skrivit på datorn?

Tålamod och noggrannhet

Klara har inte har kräkts idag, och hon har fått i sig mat. Viggo är också hemma, för både för dagis och skolan gäller att man inte får komma dit om någon i familjen har vinterkräksjuka. Och så måste man stanna hemma 48 timmar symptomfri. Men jag är rutinerad och vet att det är stor risk att han också får vinterkräket lagom tills det är dags att komma tillbaks till skolan, så jag förbereder mig mentalt för att det kan bli VAB hela veckan.

Eftersom Klara bara varit pigg och glad och barnen leker så bra ihop, satte jag igång att lägga linoleumplattorna i hallen i eftermiddags. En av mina styrkor är att jag har sånt tålamod. Jag är uthållig och ger inte upp. Och jag är oerhört noggrann. Det har jag väl mer och mer insett att det kan vara en svaghet i många sammanhang, men i det här fallet går det inte utan noggrannhet. Jag sågar till kantbitarna så att de ska passa perfekt och gör om när det inte blir så bra som jag vill.

Det tog ett tag att komma underfund med hur man skulle gå till väga. Jag funderar över om jag är en person som läser på noga eller som är mer av learning by doing. En kombination tror jag. Framför allt måste jag förstå vad jag håller på med, och varför jag gör det. Om jag får en instruktion om att utföra ett moment och inte förstår hur det funkar så kan jag inte komma ihåg hur jag ska göra senare.

Jaja. Framåt går det i alla fall med golvet.

Nyklippt

Ja, men jag var ju äntligen iväg till Hårmakarna och klippte mig igår. Jag hade inte klippt mig sedan augusti, så det var på tiden.

Hon som klippte mig var ny på salongen, men inte ny som frisör. Hon berättade att hon hade jobbat i 22 år, och nu utbildade sig till frisörlärare. Vi diskuterade olika salonger i stan och hon berättade mycket intressant bakom kulisserna. Dessutom höll hon med mig om min känsla av att en del frisörer alltid föreslår att klippa den senaste och trendigaste frisyren, oavsett om den passar personen i fråga eller inte.

Sedan var det väldigt roligt att hon också trodde att jag hade slingor i håret. Det händer mig ofta. Jag svarade att jag aldrig gjort slingor, och att jag bara färgat håret under en kort period i livet, sådär runt 1990. Då färgade jag rött och svart ett par gånger.

En av de andra frisörerna som lyssnade på vårt samtal sa: Men du, då finns det nog ingen färg kvar.

Nähä. Skulle inte tro det jag heller.

Det är här nu

Jahaja. Nu är vinterkräkhelvetet här. Klara blev sjuk i natt, och jag konstaterar att hon prickade in det exakt med ett års intervall, sånär som på en dag. Förra året fick hon vinterkräket natten mellan femte och sjätte december, och nu natten mot den sjunde.

Så mycket sömn blev det därför inte i natt. Jag har legat på en madrass på vardagsrumsgolvet tillsammans med Klara, ständigt på vakt att vara behjälplig med hinken.

Att gå och fika på fina 50-talsfiket på Brantings torg kan jag ju glömma. Jag som var så glad för att vi skulle göra det idag med Magnus, Maria, Helmer och Arvid.

Jag spänner ögonen i honom

Inköpet för ett tag sedan av fantastiskt fina Mogensen-sidebordet i teak, som vi har som stereo- och tv-möbel, har förpassat mina gigantiska högtalare till källaren i väntan på att säljas. De får helt enkelt inte plats. Riktigt så bra ljud blir det naturligtvis inte med betydligt mindre högtalare, men jag tror ändå att det blir bra med ett par ganska stora som kan stå ovanpå sidebordet.

Så idag var jag äntligen förbi på hifi-klubben i V-Dala-huset och kollade högtalare. Diskuterade ganska länge med killen i affären, som troligen var några år yngre än jag. Av min beskrivning av behov, min tydlighet och av mina frågor måste det ha stått klart att jag har rätt bra koll och inte precis är nån puckobrud.

Plötsligt säger han så här: Du vill kanske komma in senare med din man så han också får lyssna, så kan ni bestämma tillsammans.

Jag har inte pratat något om min familj och någon annans önskemål eller behov. Jag har sagt att både stereo och tv kommer att vara kopplade till högtalarna, men att bra ljud för att spela musik är det primära, och att jag gillar att dra på rätt högt på stereon.

Jag spänner ögonen i honom och säger: Du, när det gäller högtalare är det jag som har koll och jag fattar det beslutet.

Och om ni undrar är det de här högtalarna jag har kollat på.

Som en konstant i tillvaron

Nästan overkligt känns det att någon som Odetta inte finns mer. Med sin sin mörka och kraftfulla, men samtidigt mjuka och behagliga röst känns hon på något vis orubblig. Som en konstant i tillvaron.

Själv upptäckte jag Odetta som femtonåring när jag botaniserade i föräldrarnas skivsamling, på den tiden skivor betydde vinyl. Odettaskivorna från 60-talet var raspiga efter mycket spelande.

Lyssna på Paths of Victory.

På väg till skolan i morse

Tänk om man bara kunde tänka på verkligheten som den är

Finaste barnen får mitt hjärta att svämma över av kärlek och stolthet ofta, ofta. Som i morse när jag var på utvecklingssamtal med Viggo i skolan. Viggos lärare sa att Viggo är en så fin kille och bra kompis och att de är så tacksamma att få ha honom. Och han kan och vet så mycket om stort och smått och världen runtomkring. Som till exempel vad demokrati är. Det visste Viggo och kunde förklara när de röstade om vilken bok de skulle läsa. Och han och klasskompisen Nora kände till om amerikanska presidentvalet när de pratade om det. Jag är inte precis förvånad över att det var just de. Och så fantiserar han mycket. Fantasi är bra. Livsviktigt faktiskt. Tänk om man bara kunde tänka på verkligheten som den är, om man inte skulle kunna föreställa sig andra sätt att vara. Då skulle den vara oföränderlig. Vi skulle förstenas och dö.

Paketkalendern