Men hur kunde du veta det?

9 december 2008 19:10 | Allmänt | Inga kommentarer

Ja, hur kan jag det? Vad Viggo tänker på eller vad som hände i skolan eller när jag står med ryggen till och märker vad han gör.

Jag har ju inte berättat, hur kunde du gissa?

Du såg ju inte, hur kunde du veta?

Inte är jag synsk och inte har jag ögon i nacken, men jag har väl bra koll bara. Har varit barn själv, vet hur Viggo tänker. Varje gång blir Viggo en blandning av förvånad, irriterad och full i skratt. Jag blir mest full i skratt.

Kreativa Klara

9 december 2008 16:59 | Allmänt, Bilder | 2 kommentarer

dsc04912.jpg

dsc04909.jpg

De här collagen har Klara gjort. Hon använder ofta den tekniken, ritar en teckning, klipper ut figurer och klistrar ihop. I det här fallet är det en indian och familjen, det vill säga jag, Klara, Viggo och Bo.

Som ett utslag av ännu mera kreativitet hade hon satt fast dem med limstift och tejp på sin dörr och en byrå. Hon har också ritat med tuschpenna och bläckpenna på den nymålade hallväggen och ett dörrfoder. Det uppskattades inte lika mycket.

Men det gör inget, mamma, säger Klara hoppfullt. Jag säger att det visst gör något. Fast det mesta gick bort med ajax, en kökssvamp och tålamod.

Vad var det jag sa?

9 december 2008 10:51 | Allmänt | 1 kommentar

När den ena blir frisk blir den andra sjuk. Vid tretiden i natt kom Viggo stapplande och sa att han hade kräkts i sängen. Massor. Men bara i sängen som tur var. Det värsta jag kan tänka mig är att det ska komma på väggar och i leksakslådor. Jag tog ner allt löst ur sängen som var nerkräkt, lakan, kuddar, täcke, bäddmadrass och madrasskydd, och satte på första maskinen tvätt medan Bo duschade och tvättade håret på Viggo. Viggo fick sova på madrass på vardagsrumsgolvet, och jag sov i soffan bredvid. Eller sov och sov. Jag låg där i alla fall, men så mycket sömn blev det inte. Det är litet tortyrliknande att bli väckt hela tiden, så fort man somnat om. Ja, nu blir det ju vab hela veckan.

Om lappar i kapprummet på dagis och annan kommunikation

9 december 2008 0:03 | Allmänt | 3 kommentarer

Helene skriver om stressen över att fixa grejer som barnen ska ha på dagis och skolan. Det här är ett stort irritationsmoment för mig som jag har bråkat mycket om i ett par års tid på dagis. I stort sett är jag otroligt nöjd över allt annat när det gäller personalen och hur de sköter sitt jobb utifrån kommunens budgetramar. Jag tycker att de är fina, vettiga och bra, goda pedagoger som hanterar barnen bra.

Men när det kommer till kommunikationen med oss föräldrar är det något som brister, helt godtyckligt och irrationellt. Inte när det gäller att prata. Jag får fin kontakt när jag är på dagis och pratar med dem. Men när de ska överföra skriftlig information om sånt som vi föräldrar behöver veta är det spretigt och ogenomtänkt. Med förre förskolechefen fick vi faktiskt informationen från honom på mejl. Men den mesta informationen, den som kommer direkt från avdelningen, den kommer inte på mejl. Ni vet veckobrev, info om att man ska ha med utrustning, särskilda kläder eller något annat, eller att man måste lämna på dagis före en viss tid en dag för att de ska på utflykt. Istället kommer den som anslag på ytterdörren, någon av torkskåpsdörrarna eller anslagstavlan, eller varför inte en liten anteckning i väggalmanackan? Eller ibland som A4 fastsatt med klädnypa på hatthyllan att ta hem. Värst är pyttesmå remsorna, kanske tre centimeter breda, fastsatta i klädnypan.

Jag vill inte använda tiden som jag har på förskolan till att jaga efter information som jag inte får missa. Jag vill ha den tiden till att hinna byta några ord med personalen, se dem i ögonen och checka av att allting är bra. Sånt som man inte får via lappar i kapprummet.

Dessutom tycker jag att det är svårt att komma ihåg de där lapparna när man kommer hem. Det är stressigt och man kanske somnar när man lägger barnen, och glömmer att visa lappen för den andra föräldern. Och då bor vi ändå ihop. Tänk hur det är för ensamstående med barnen boende hos sig varannan vecka. Vad mycket lättare om båda får informationen på mejl, samtidigt.

Än värre är att de ofta kommer med informationen så sent. Sådant som måste fixas fram, som speciella kläder och utrustning, tycker jag att man borde få veta minst en vecka i förväg för att ha er rimlig chans att fixa. Man måste åtminstone ha helgen på sig. Det kan ju vara sånt som man måste ha barnen med sig till affären för att prova ut, och vi lämnar så tidigt och hämtar så sent på grund att vi båda pendlar till Stockholm att det inte går att göra en vardag. Men gärna ännu tidigare, så har man kanske möjlighet att hinna fråga runt i bekantskapskretsen om man kan få ärva, eller hinna köpa begagnat på Tradera sådant som ä dyrt och onödigt att köpa nytt.

Många är de gånger då jag med andan i halsen har sprungit in på Åhléns City i Stockholm sent på kvällen, på vägen från jobbet och till tåget, och varit nervös för om jag skulle hitta det där som behövs till något av barnen, just precis nu. Sådant som kostat många hundralappar, som jag kanske kunnat köpa billigt begagnat eller ärva annars.

En annan sak är att de planerar in saker som luciafirande och avslutning så sent, sånt som vi föräldrar ska komma och vara med på. Jag fattar inte varför de inte kan planera in det innan terminen börjar och meddela det. För man kan ju behöva planera in det som förälder, så att man säkert kan vara borta från jobbet. För även om det inte är obligatoriskt som när dagis är stängt för planering ett par gånger om året, och man måste vara hemma med barnen om man inte får hjälp av någon annan, så vill man ju vara med vid de tillfällena. Och jag får magknip när jag tänker på hur det skulle vara som barn om ingen av ens föräldrar kom på luciafirandet när alla andra barnens föräldrar kommer för att de inte kan få ledigt från jobbet.

Förre förskolechefen gjorde sig förresten lustig över att föräldrarna hade svarat i föräldraenkäten att de tyckte att de tog till sig informationen från förskolan bra, men att de inte kände till innehållet i läroplanen för förskolan ”trots att den hänger i kapprummet så att alla kan läsa”. Jag höll på att baxna när jag hörde honom säga det. Jag som är en prettoförälder som läste på om läroplanen innan det var dags att leta dagis åt Viggo, och sedan ställde frågor till dagisen i området om hur de jobbade relaterat till läroplanen, skulle aldrig hinna och få ro att stå och läsa läroplanen där. Trots att jag har lätt att läsa och ta till mig sådant. Skulle föräldrar som tycker samhällsinformation är krångligt, och kanske inte förstår syftet med att det finns en läroplan göra det? Nej, aldrig. Om man vill att alla ska ta till sig läroplanen kan man till exempel ta upp den på ett föräldramöte och diskutera i grupper vad den innebär för just vår förskola. Då skulle man dessutom få bonuseffekten att föräldrarna lärde känna varann bättre, som är en bra förebyggande faktor för mångt och mycket.

Alla de här sakerna har jag stött och blött och drivit gentemot dagis i flera år. För någon månad sedan när jag sist tog upp det i samband med ett föräldramöte fick jag svaret att visst, förskolechefen kan skicka mejl, men informationen från avdelningen hinner de inte mejla, för de har så litet planeringstid.

Nähä. Men att skriva informatinen på datorn, kopiera och klistra in ett antal gånger, skriva ut, klippa varje lapp i ett antal smala remsor, skriva varje barns namn på varsin lapp och fästa med klädnypa på barnens hatthyllor, det hinner de. Hur kan det gå snabbare än att mejla det som man just har skrivit på datorn?

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Kerstin Kokk.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^