Som en konstant i tillvaron

6 december 2008 19:36 | Allmänt, Lyssnar på | 1 kommentar

Nästan overkligt känns det att någon som Odetta inte finns mer. Med sin sin mörka och kraftfulla, men samtidigt mjuka och behagliga röst känns hon på något vis orubblig. Som en konstant i tillvaron.

Själv upptäckte jag Odetta som femtonåring när jag botaniserade i föräldrarnas skivsamling, på den tiden skivor betydde vinyl. Odettaskivorna från 60-talet var raspiga efter mycket spelande.

Lyssna på Paths of Victory.

1 kommentar

  1. Odetta – Odetta Gordon, men det var förnamnet hon använde – var en artist jag verkligen gillade. Jag har mängder med LP och CD med henne, och jag såg henne live när hon var här i Uppsala, på Katalin, den 1 december 2005.

    Jag vill påminna om vad jag då skrev här på din blogg:

    “Odetta har jag tidgare sett och hört live, på Cirkus i Stockholm i bådas vår ungdom. Nu är hon snart 75, har pacemaker, är höftledsopererad, går med käpp och satt följaktligen på en pall under showen. Men vilken utstrålning, vilken röst! Eftersom jag har de flesta av hennes skivor och kan hennes repertoar, blev det mycket av igenkännandets glädje över den här kvällen: “Rock Island Line” som jag har i inspelningar även med The Weavers och Pete Seeger och så “What Month Was Jesus Born In?”, en gospel som jag gjorde en politisk översättning av, “Varför ska jag gå här och släpa?”, för min gamla sångbok “Upp till kamp” (Prisma, 1970) är ett par exempel. En del av de texter Odetta sjöng på Katalin var för övrigt politiska/samhällskritiska, till exempel Leadbellys underbara “Bourgeois Blues”, Bessie Smiths “Poor Man´s Blues” och Victoria Spiveys “T B Blues”.

    Den ackompanjerande pianisten, David Keyes, är faktiskt också värd en eloge.”

    Jag känner stor saknad efter henne.

    Comment by Enn Kokk — 2008-12-07 11:41 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Kerstin Kokk.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^