En av de snyggaste neonskyltarna

Helsingfors dag 1

Helsingfors är fullt av snygga neonskyltar. Till exempel på Glaspalatset nära vårt hotell. Kolla in hur kaffekannan häller kaffe i koppen! Över huvud taget mycket snygg byggnad.

Man kan bli borgare för mindre

Helsingfors dag 1

När vi kom till Helsingfors i måndags och hade checkat in på hotellet var det dags för lunch, och vi promenerade till saluhallen i Hagnäs, där vi åt piroger och rågbröd med gravad sik. Bra sätt att starta Helsingforsvistelsen på! Nedervåningen i saluhallen säljer mat, men på övervåningen har de bland annat fabriksförsäljning av Marimekko, så där botaniserade vi sedan.

Innan vi lämnade saluhallen köpte vi med oss fikabröd från ett bageri, och gick och satte oss i en park i närheten. Lingonpiroger, blåbärspiroger och Alexanderbakelser!

Det visade sig att vi hade satt oss alldeles intill Socialdemokraternas högkvarter i Helsingfors, eller hur pappa? Litet komiskt eftersom min pappa säkert har varit där hundratals gånger. Huset var rätt trist, men med en ganska snygg konstnärlig utsmyckning. Som kontrast till fina jugendhuset intill föranledde det följande spontana replik av Dante: Man kan ju bli borgare för mindre. (Skojar bara, pappa.)

På kondis

Är inte kondis ett underbart ord? Alltså kondis som i konditori. När jag var liten fanns Lundeborgs konditori i Öregrund, alldeles bredvid kyrkan. Det var så fantastiskt fint på alla sätt. Underbart bröd, bullar och bakelser. Karlsbadergifflarna och mockabakelserna. Billigt var det också, säger mamma och pappa. Vi gick dit ofta och fikade på gården på baksidan. Jag minns grova gruset, de vitmålade gjutjärnsmöblerna och fontänen. Dricka saft ur höga glas med två smala sugrör. Det ska vara smala sugrör.

Och den otroligt fina funkisinredningen som skulle ha platsat i vilken översikt som helst om konditorier värda ett besök. Nu är det inte Lundeborgs längre sedan många år, och inredningen är nån konstig blandning av några få funkisdetaljer, återskapat sekelskifte och sånt som folk diffust tycker ser gammaldags ut. Jag tycker inte om sånt, speciellt inte lasyrmålade bröstpaneler i ingen stil alls. Trist, trist. Men de fina funkissofforna med galonklädsel fanns kvar i alla fall. I dem har jag suttit kalla dagar och blivit serverad varm choklad ur kanna.

Vi satt ute och fikade. Gruset och gjutjärnsmöblerna fanns kvar, men inte fontänen. Och fikabrödet var gott, om än inte som på Lundeborgs tid.

Loppisletande i regnskurar

Det blev flera avstickare och stopp på vägen för att besöka loppisar på vägen ut till Öregrund. Som vanligt när man far mellan Alunda och Gimo kom det rejäla regnskurar. Det regnar mycket mer sällan i Öregrund och Uppsala, och det är ju ingen slump om någon trodde det. Öregrund ligger precis vid havet, men Gimo ligger så pass långt in att regnet faller där. Men när man kommer till Uppsala har det redan passerat.

Vad glad jag blev att Viggo och Klara tyckte att det var kalaskul med loppisar, för det tycker ju jag.

De här sakerna köpte vi inte, men jag tittade lystet på dem. Stor leksaksbil i trä från BRIO, specialgjord för NK. Dockservis av Stig Lindberg.

Dagens kopp: Rosmarin

Givetvis plockades fina teservisen Rosmarin fram hos min syster Anna idag. Den är formgiven av en av mina favoriter, Hertha Bengtson, som också gjorde Blå eld som jag har skåpen fyllda av hemma. Jag skrev även min B-uppsats i konstvetenskap om Hertha Bengtson som keramisk formgivare.

Anna har Rosmarin som teservis i svagt rosa. Flintgodsservisen som tillverkades 1957-1966 finns även i brunt, gult, grått och vitt, såna där litet dimmiga pasteller, och även som kaffe- och matservis med många ugnseldfasta serveringskärl. Fantastiskt fint med den smäckra formen som ändå är praktiskt ugnseldfast.

Kanske är det inte de pastelliga färgerna så mycket som formen som jag tycker om. Reliefmönstret från Blå eld kommer här till nya uttryck, och även på Rosmarin används den för att understryka formen. Och formen, ja, det finns på samma gång både en lätthet och en tyngd i tekannan. Så väl avvägt. Fina, fina knoppen på tekannans lock. Trekantig och underbar, med lätt skålad form som ger bra grepp åt fingrarna. Perfekt tjocklek på godset i kopparna. Det är det jag alltid tjatar om, hur det känns mot läpparna när man för koppen mot munnen. Ett minus dock att de här kopparna är mindre än Blå eld, men acceptabelt ändå.

Ritmonstret

Tidigare har jag skrivit om olika monster som finns här hemma, men det finns ett annat monster också. Ritmonstret. Det är ett riktigt läskigt monster som ritar med rosa tuschpenna på till exempel altandörren, fönsterbrädan, ekparketten i vardagsrummet, underbart fina dubbeldörrarna med blästrat glas, stolar, bord och på sig själv. Jag blir ganska bedrövad faktiskt. Men jag älskar henne ändå, alltid alla dagar.

Hon är även svårt begiven på att plocka blommor, liksom som sin mamma, och länsar rätt friskt i rabatterna ibland, som kanske inte jag hade tänkt. Både det där att rita och att plocka alla blommor kan man ju se som kreativt om man tar ett djupt andetag och räknar till tio, men resulatet av ringblommorna i turkosa Floraskålen av Oiva Toikka från Iittala blir ändå finare än rosa tuschpenna som knappt går bort.

Hos polisen

Idag har jag varit till polisen och beställt nytt pass. Det gick ganska snabbt och smidigt. Igår köpte jag också en Helsingforsguide. Om drygt en vecka åker jag och Bo med Dante och Magda till Helsingfors i några dagar. Vi ska tittat på design och arkitektur och äta på klassiska kaféer och restauranger. Barnen dumpar vi i Öregrund.

Kobolt och Amanda

Har just ätit middag i en lägenhet i gamla stan, och nu ska vi äta glass. Koppen heter Kobolt från Gustavsberg och fatet Amanda från Rörstrand. Tror att Kobolt är formgiven av Karin Björquist. Får kolla sen. Mjölkkannan är finast. Snart ska vi på Berns och se Cat Power.

Uppdatering: Visst var det Karin Björquist. Kobolt tillverkades 1958-1972. Rätt ovanlig form för att vara 50-tal. Jag hade gissat på några år senare. Anmärkningsvärt är också hur mycket formen påminner om S-modellen från Arabia, mest känd i form av Ruska av Ulla Procopé, men den finns även med fler dekorer. S-modellen började tillverkas 1961, bara några år efter Kobolt.

Amanda är ritad av Christina Campbell, en flintgodsservis tillverkad 1968-1977.

Proggens affischer

En otroligt ambitiös och intressant Internetutställning om proggens affischer innehållande alternativ och politisk affischkonst från svenskt 1960- och 1970-tal måste jag tipsa om. Vilken guldgruva!

Fina vasen

Den här 50-talsvasen fick vi i present av Dante och Magda. Fin!

Dagens kopp: på logen Vulcan

Åh, jag blev så till mig när jag hittade det här IOGT-porslinet i skafferiet på logen Vulcan i Tidaholm, Sveriges näst äldsta ordenshus. Så upphetsad att jag glömde kolla vad som stod under om tillverkare och modell. Men det var rejäla koppar i storlek. De brukar ju annars vara löjligt små. Det är något särskilt med gammalt IOGT-porslin, och NTO-porslin också så klart. Alltid av bra kvalitet, från de kända tillverkarna, och ofta med egen dekor. Ibland bara med IOGT, men ganska ofta med logens namn.

Mest nöjd med

gårdagen i Stockholm med Felicia och Lydia är jag nog över att den blev så där soft och ostressad. När man inte har så mycket egentid blir det ofta så pressat att hinna saker. Det är skönt att bara glida omkring. Så det blev Street först, men det var rätt skralt utbud där. Varför har de massa vanligt torgmarknadskrimskrams som känns så där 90-tal? Jag trodde grejen med Street var att de inte var så.

Roligare då var second-hand-affären OMA vintage & retro i närheten, där jag hittade smycken som matchar mina skrivmaskinstangent-smycken från New York Public Library. Jag köpte en ring och två berlocker som jag tänkte ha som örhängen. De är dock inte lika fint arbetade som New York-smyckena, som är infattade i silver.

Här visar Felicia rosklänningen när vi väntar på brunchen på Pappa Ray Ray/Morfar Ginko.

Konstfacksutställningen var intressant. Till exempel hur folk reagerade och interagerade med Anna Lundhs lördagsgodis. Jag hade roligt åt att titta på pappan som försökte få med sin unge som ville titta på Martin Norrlinds Alice in Cokeland för tredje eller fjärde gången. Och Simon Jarls och Martin Pålssons myshus för kontoret provsatt vi i. Kanske kan funka som en kreativ mötesplats när det inte blev några ytor över för det när vi fick ombyggt på jobbet.

Sen skulle vi fika, för vi var rätt trötta och frusna, och Felicia drog iväg med oss till Tellus i Midsommarkransen. Vi gick och gick, men när vi kom fram var det stängt. Vi åkte tillbaka till Söder istället, och gick på måfå och letade efter ett trevligt fik som inte var fullsatt. Inte det lättaste en sen lördagseftermiddag. Det är rätt många andra som fikar då också. På Skånegatan stötte vi plötsligt på Matti. Jag blev inte så förvånad. Är det någonstans jag skulle tippa att jag skulle springa på lillebror är det just på Skånegatan, och jag gissade rätt att han hade varit på Pet Sounds såklart. Felicia tyckte förresten att vi var väldigt lika, särskilt på ögonen. Tillslut hamnade vi på SoFo Café. Inte så stort och roligt utbud, och morotskakan var väl sådär, litet smulig och trist faktiskt, men skönt att komma in i värmen och avrunda dagen med en kopp te och mera prat.

Men nu har jag köpt Stockholms bästa kaféer chocolaterier och tesalonger, så det inte blir så mycket irr. Det är Helenes bibel, eller hur?

Läs också vad Lydia skrev om dagen.

Saker man också kan samla på

Ni vet, jag samlar på 50-talsporslin och en del annat. Men vet ni vad min pappa samlar på? TV-kannor. De är så bra att ha kokkaffet i, tycker han.

Dagens kopp: emaljmuggarna i Öregrund

Ni kanske trodde att jag hade lagt ner projektet Dagens kopp, att det inte fanns fler koppar att skriva om, men det kommer mera.

Vad kan passa bättre än de här emaljmuggarna när jag tillbringade gårdagen på mammas och pappas sommarställe i Öregrund? De är verkligen min barndoms somrar. Ur dem drack vi varm choklad på kvällarna i kökssoffan, jag, mina syskon och ibland också mina kusiner. Det fanns flera emaljmuggar, men det här är de som finns kvar nu. Och kvällschokladen föregicks av att min mamma tog ut oss på kvällspromenad och berättade sagor om Rävkungen, som bara vi kunde se. Vandringarna gick genom skog, över ängar och på små grusvägar. Där gick vi i våra 70-talsträningsoveraller och kände oss som en detektivklubb, och allting var så mystiskt och magiskt.

Stil

När jag introducerade min serie Dagens kopp skrev jag om att jag alltid har haft en förälskelse för allt möjligt från 50- och 60-talet, och att jag under gymnasietiden började låna min mammas gamla kläder från den tiden och även sy själv av gamla mönster. Lydia ville gärna se bilder på kläderna. Det finns inte så mycket som är åtkomligt. Vi får se om jag kan fixa det så småningom.

Här kommer några mönster i alla fall. Några är mammas gamla, några har jag ärvt efter min mormors syster Rut Axelson (som var vice ordentemplar i IOGT 1945-1953, vice förbundsordförande alltså!) och några har jag köpt på loppis.

Mönstret till höger ovan sydde jag min studentklänning av.

Min gamla och Viggos nya

Tidigare i veckan kom besked om vilken klass Viggo ska gå i när han börjar förskoleklass i augusti på Domarringens skola. Det är min gamla skola, där jag gick i låg- och mellanstadiet.

Viggo och jag tog en cykeltur dit idag och kollade läget och hade matsäck med oss. Skolan ligger väldigt vackert omgärdad av skogspartier, uppsalaåsen och ett egnahemsområde från 40-talet. Själva skolan är också otroligt fin, ritad av tidigare stadsarkitekten Gunnar Leche, som var litet av en pionjär inom arkitekturen med sina tankar om att utgå från barns behov av lekmiljöer när man skapade nya områden. Han anpassade även arkitekturen efter terrängen och miljön på ett fint sätt. Nu är skolan utbyggd flera gånger, men man har tagit stor hänsyn till den ursprungliga arkitekturen. Domarringen projekterades 1945-1946 och invigdes 1948.

Viggo på väg över sin skolgård

Viggo framför ingången där han ska börja skolan

Viggo hoppar hage. Där ni ser pergolan låg tidigare paviljongen där jag gick i lågstadiet. Den var tänkt som tillfällig, men fanns i bra många decennier. Viggos nya skolgård är alltså min gamla, men Viggo kommer att ha sitt klassrum i en nybyggd del av skolan.

Skolan uppifrån rullstensåsen

Matsalen, inte ritad av Leche som ni ser, men snygg såklart. Titta på takets lutning, de smala fönstrens placering och växlingen mellan tegelvägg och grå slät vägg. Byggnaden hänger även ihop med gympasalen, men den snackar vi inte om va. Där bakom finns galgbacken. När jag var liten pratades det om svarta damen som brukade stryka omkring där. Men det berättar jag inte för Viggo.

I den här flygeln gick jag i mellanstadiet. Klassrummen har altaner, utomhusklassrum! Paradisträden är så fina när de blommar senare på våren, och de små äpplena går faktiskt att äta.

Viggo och jag åt lunch utanför mitt gamla klassrum. Prickigkorvmackor och päron.

Här kan man se att Gunnar Leche inte var riktigt funktionalistisk i detaljerna. Notera att originalfönstren är bevarade. Bra.

Huvudingången på stora skolgården, men där gick aldrig jag. Snygga ekportarna är bevarade. Variationen i storlek och placering på fönstren ger fin rytm. Kombinationen i val av material tycker jag också om, och små detaljer som lek med mönster i teglet.

Trapphallen i huvudingången. Det var litet svårt att ta en bra bild genom fönstret i porten. Jag hade gärna velat komma in och gå upp och titta på taket högst upp och visa Viggo. Jag har nämligen för mig att det finns en stjärnhimmel målad där.

Klockan är nästan det finaste av allt, och titta på teglets mönster runt om.

Tillbaka på Viggos skolgård. Ser ni ansiktet innanför fönstret? Det är en väggmålning, men kanske svår att se för reflektionerna i glaset och leriga märken efter fotboll.

Vindhemsgatan 16

På vägen hem från Vasaparken gick vi längs Vindhemsgatan, och jag visade Viggo och Klara var jag bodde när jag flyttade hemifrån. Fina huset ritat av Gunnar Leche på Vindhemsgatan 16.

Där bodde jag ett år hösten 1988 och våren 1989 med Elisabeth Gräslund, Malin Vessby och Eva Gregefalk. Vi hade gått i samma klass på humanistisk linje på Katte, och precis tagit studenten. Hyrde i andra hand och hade ett kollektiv som vi kallade för feminist-humanisterna, eller om det möjligen var omvänd ordning.

När jag går förbi utanför och ser fasaden tänker jag särskilt på hur vi på senvåren brukade sitta i ett öppet fönster i mitt rum med benen utdinglande genom fönstret och äta frukost.

Om jag inte missminner mig var mina fönster de två som man ser längst till vänster på mittenvåningen. Elisabeth bodde också åt det hållet, och Malins och Evas rum hade utsikt över gården.

Dagens kopp: Rörstrandskopp med kinesiskt motiv

Ännu en kopp från min barndom. Jag tror att de här tekopparna kommer från morfar, att han brukade dricka te ur dem. Min mamma brukade i alla fall dricka sitt kvällste ur dem när jag var liten, och kaffe på morgonen också, tror jag. Men nu använder hon dem nog inte, kanske för att de är för sköra och krackelerade. Du får rätta mig om jag har fel, mamma.

Jag har i alla fall alltid tyckt om dem. Tyckte nog att de var litet eleganta när jag var liten. Och visst har de en enkel elegans och lätthet. Mycket fin form, litet gracila men inte tillgjorda. Typiskt för 20-talet. Godset är ganska tunt, och det gillar ju jag. Det får inte vara klumpigt. Örat är väl inte så skönt att hålla i, kanske. Lagom stora är de också. Den gröna dekoren med kinamotiv var jag nog mer svag för som barn. Jag var ju nostalgiskt lagd redan i barndomen, som jag tidigare skrivit om, och då på ett helt oreflekterat och urskiljningslöst vis.

Jag vet faktiskt inget om de här kopparna annars, mer än att de har Rörstrandsstämpel, och den visar vad jag kan förstå att den är tillverkad någon gång mellan 1920 och 1932. Och i så fall kanske morfar köpte dem när han var student i Uppsala och bodde på Arken. Vad vet jag. Det är en fin tanke i alla fall. Vi är tre generationer i släkten som har bott på Arken och druckit te. Morfar, mamma, min syster och jag. Men mormor som också läste i Uppsala fick inte bo på Arken minsann. På den tiden var det ett studenthem bara för män. Det var en liten utvikning, men utvikningar kan vara trevliga.

Den som dricker, tänker icke. Den som tänker, dricker icke.

Ibland kan man behöva litet inspiration. Jag sitter här och filar på texterna till kampanjwebben till en kampanj med start Folknykterhetens vecka. Emellanåt vilar jag blicken på saker här i rummet, som det här fina kortet från förbudsomröstningen, till exempel. Jag tycker verkligen om bokstäverna fyllda av barnansikten, och roligt grepp att använda ett budskap som adresslinjer på baksidan!

Nu lade ju nykterhetsrörelsen ner kravet på rusdrycksförbud när vi förlorade folkomröstningen med minsta möjliga marginal på 20-talet, och argumentation och tonläge har förändrats rätt mycket genom åren. Ändå kan man nog säga att den där första meningen: ”Den som dricker, tänker icke.”, har en viss anknytning till temat för årets kampanj. Ni får se.

Dagens kopp: Valencia

Arabiakoppen Valencia har ett helt annat uttryck än de koppar av till exempel Hertha Bengtson, Stig Lindberg och Arthur Percy som jag tidigare har presenterat.

Formgivare var Ulla Procopé, en av de stora inom konstindustrin i Finland. Hon ritade servisen 1960, och den kom att tillverkas ända till 2002. Modellen heter ND, och är yppig till formen med detaljer som den lilla foten som koppen vilar på, och att kanten på koppen som munnen möter är lätt utböjd. Den koboltblå vilda dekoren är handmålad, och inspirerad av spansk keramik. Från början fanns endast några delar i servisen, som då var avsedd som en fruktservis, men så småningom utökades den till att även vara mat-, te- och kaffeservis. Fram till 1979 tillverkades Valencia i fajans, för att därefter göras i vitt stengods.

Det här är mina föräldrars finservis, som jag är uppvuxen med. Valencia är julafton för mig. Kopparna är förstås något för små och för låga och vida, så att teet kallnar för fort, men godset är lagom tjockt och kanten har en skön rundning. Det är viktiga detaljer för mig, hur godset känns mot läpparna. Att koppen höjs upp av den lilla foten tycker jag också är fantasifullt och fint på något sätt.