Nöjd

Ikväll blev jag klar med tredje strykningen av väggarna, så snart är vardagsrummet beboeligt igen. Det känns härligt med vitt, vitt, vitt. Imorgon får Bo åka och köpa nya golvlister. Plastlisterna åker på soptippen.

Förresten har jag fått träningsvärk på baksidan av lår och vader, så att måla ger uppenbarligen träning.

Jag är grymt nöjd med att jag tre dagar in på semestern har fixat klart en sån grej som jag gått och längtat efter att göra sedan vi flyttade in för tre år sedan. Men då var Klara bara några månader gammal, och det fick räcka att jag målade om de tre sovrummen. Jag känner mig så driftig.

Nu ska jag nog fixa te och leta reda på nån film att titta på. Såg förresten att TV1000 visar My Beautiful Laundrette, Stephen Frears film från 1985 med bland annat Daniel Day-Lewis. Åh, nu blir jag nostalgisk. Jag älskade den i gymnasiet. Men inte har vi TV1000. Det får bli nåt annat.

Det kan gott regna idag

Jag målar jag.

114 skruvar om ni vill veta

Mitt ommålningsprojekt av vardagsrummet går framåt, men det tar lång tid. Värst var förstås all förberedelse. Det tar alltid längre tid än man tror. Plocka ihop allting och tömma rummet. Dessutom fick jag släpa alla möbler ensam, eftersom resten av familjen var i Sollefteå. Det var ganska jobbigt att bära bokhyllorna till Klaras rum.

Fast soffan, fåtöljen, stereon, teven och högtalarna står kvar i mitten av vardagsrummet, övertäckta med plast. Jag får vibbar av vardagsrummet hos Frans föräldrar i The Nanny. De hade plastövertäckta soffor jämt för att skydda dem. Och Georges bisarra föräldrar i Seinfeld också, visst hade de?

Sedan allt arbete med att sätta maskeringstejp på alla lister och att ta bort de hemska golvlisterna av plast. Det var många skruvar att skruva loss. 114 skruvar om ni vill veta. Jag har räknat. Inte för att det har något värde, men bara för att ni ska få veta. Inne i listerna fanns avklippta kablar. Som tur var var de avklippta i två ändar, så de var inte strömförande.

Här kan man se att det blir ganska stor skillnad med vita väggar istället för vävtapeten.

Det behövs många lager för att täcka. Vävtapeten suger upp så mycket färg, så efter första lagret är det väldigt flammigt.

Bästa måleriverktyget är den här lilla rollern, som jag tror är till för att måla bakom element. Det är den bra för, men även att måla på smala ytor där stora rollern inte kommer åt, till exempel ovanför fönster. Dessutom stänker den inte som stora rollern gör. Ännu en anledning att välja den ovanför fönstren.

Men det är kul att måla. Det ger så påtagligt resultat.

Gomorron då

Viggo gick upp klockan sex, men Klara och jag sov i alla fall en timme till. Ute är det gråmulet, men inget regn. Vi sitter i köket och äter frukost och lyssnar på P1. Jag har lätt huvudvärk, men jag hoppas den försvinner med hjälp av te. Och så har jag hunnit kontera en jobbfaktura i Baltzar. Det må vara semester, men barnen tycker att det är morgon på morgonen och fakturorna ska konteras i alla fall.

Gå inte så det blåser

Alldeles innan vi skulle läsa saga. Viggo sitter naken i hallen. Har glömt att han höll på att byta om till pyjamas. Han är djupt försjunken i att rita en järnväg som han klipper ut och lägger ut på hallgolvet. Och så säger han ”Ni får inte gå så det blåser”, och illustrerar med att stampa i golvet så att järnvägen i papper fladdrar till. Nej, jag ska inte gå så det blåser i natt. Viggos järnväg ligger där den ligger.

Skönt att de var borta och skönt att de är hemma

I eftermiddags kom familjen hem igen. Jag stod och målade i vardagsrummet när jag hörde bilen rulla in på garageuppfarten. Slet av mig plasthanskarna och sprang ut för att möta barnen. En nyvaken Klara kom stapplande runt knuten, men sken upp som en sol när hon såg mig. Hon nästan välte mig när jag satte mig på huk i gräset för att krama henne. Viggo kom också och vi kramades alla tre.

Senare när jag fortsatte att måla satt Klara i korgstolen på altanen och höll mig sällskap. Vi tittade på varann gång på gång. Bytte leenden. Hon är så rolig när hon frågar och resonerar om allting.

Viggo kom också och kollade läget då och då. Frågade hur arbetet fortskred.

Eftersom jag har fyllt barnens rum med bokhyllor och böcker från vardagsrummet medan jag målar om får vi sova allihop i dubbelsängen. Tur att den är 210 cm bred.

Så här ser det ut i Viggos rum. Det går inte att ta sig in.

Vi hade så mysigt när vi låg och läste ett nytt kapitel i Farlig midsommar.

Men även om det är härligt att de är hemma igen, och jag så klart har längtat efter barnen, så har det varit oerhört skönt att få den här veckan när jag har fått sova ostört och rå mig själv. Det behövde jag faktiskt.