Utlandet

Ganska kul tyckte jag att det var när jag vittjade brevlådan idag, och hittade den här avin. Jag köpte för flera veckor sedan det där halsbandet och armbandet med skrivmaskinstangenter från New York Public Library som jag bloggat om tidigare. Jag har väntat och väntat på att det ska komma. Och nu äntligen. Imorgon ska jag hämta det. Men roligast var att det står Från: Utlandet.

Taken by Trees

Igår var jag på nya konserthuset i Uppsala för första gången. Jag var där med Dante och Magda, men först hade vi tänkt pröva ganska nya tapasbaren Tilltugg. Vi hade inte räknat med att det skulle vara fullsatt klockan sex, men det var det. Så vi hamnade på Amazing Thai istället. Och det var ju också gott.

Sen var vi i alla fall på nya konserthuset. Otroligt cool exteriör med 60-talskänsla, och så snyggt inne med betonggolven och röda rulltrapporna. För att inte tala om den fantastiska utsikten åt alla håll över Uppsala. Man kan se domkyrkan och slottet och eeh… fula TR-skylten på Drabantenhuset till exempel. Titta gärna runt på deras hemsida om ni är intresserade av arkitekturen. Här är ett par smakprov. Fotograf: Bo Gyllander.

Men nu var vi ju inte där primärt för att kolla på arkitekturen och utsikten, utan för konsert med Taken by Trees. Förband var Ass, som jag inte hade koll på innan. Det visade sig att det var killen som spelade gitarr med Taken by Trees, som här spelade solo, Andreas Söderström. Folktronica var det beskrivet som, och det var i vilket fall riktigt bra. Skönt att lyssna på för att varva ner efter arbetsveckan.

Efter en paus var det äntligen dags för Taken by Trees. Det är Victoria Bergsmans eget projekt efter att hon hoppade av The Concretes. Jag lyssnade mycket på hennes debutalbum Open Field förra våren, och jag märker vad mycket en riktigt bra konsertsal gör för hennes musik. Det var riktigt snyggt att konserten öppnade, inte med bandet, utan att låten Open Field visades som video på en stor filmduk. Och sedan kom de in. Victoria, och så trummor, piano och akustisk gitarr.

Vi satt precis på mitten på andra raden. Så nära att man kunde höra varje steg från scenen. Det är verkligen sant som jag har läst att Victroria är otroligt blyg och rädd för att uppträda. Hon höll på att falla i gråt flera gånger. Men fantastiskt bra och berörande, och roliga kommentarer. Så modigt. Det var i stort sett låtarna från Open Field som spelades, men även nya covern Sweet Child O’ Mine som man kan höra på hennes myspacesida.

Det här var enda inbokade konserten i Sverige som hon gör. I övrigt spelar hon bara utomlands just nu. Och efteråt stod hon själv och sålde skivor.

Här kan man läsa UNT:s recension.

Mera snyggt 60-tal

I helgen har jag och Viggo fortsatt att kolla på snygga 60-talsserier. Vi fortsatte med Kråkguldet från 1969, mitt födelseår. Samma genre som Kullamannen, alltså spännande tv-serie för barn som även funkar bra för vuxna. Det är faktiskt samme regissör, Leif Krantz, och delvis samma skådisar också. Klara var med en del och tittade också, men håller inte ut tre timmar i sträck. Vi hade mysigt i soffan tillsammans, och Klara snodde mitt te som vanligt. Jag drack förstås ur snygga Arthur Percy-koppen Hyacint från Gefle eftersom skolfröken i Kråkguldet dricker ur den när barnen går lucia.

Comic Sans is illegal

Otroligt roliga klistermärken för alla oss stilpoliser. Hittade via Olle Lidboms Vassa Eggen, för övrigt en läsvärd blogg.

Jag önskar

mig det här i julklapp.

Sjukt snygga smycken gjorda av skrivmaskintangenter. Finns att köpa på The New York Public Library. Halsbandet ska förstås ha ett K. Synd bara att det inte finns örhängen och ring. Och kolla in manchettknapparna också, förresten.

Ordning och reda

För ett tag sedan ondgjorde jag mig över kaoset och röran här hemma. Flyttkartonger och högar med böcker från Stor-Matti, och så en miljon leksaker och barnen som drar fram allting och inte plockar undan. Och jag vantrivs verkligen när det är så.

Så när jag har varit hemma med sjuka barn de senaste dagarna har jag röjt och städat och möblerat om i vardagsrummet. Ganska bra gjort av mig tycker jag. Bo har suttit i källaren och tentapluggat, och jag och barnen har varit på övervåningen och jag har fixat och donat medan de har lekt.

Vi har många fina detaljer i vårt vardagsrum, till exempel öppna spisen och dörrarna med blästrat glas, men det är ganska svårmöblerat. Jag har inte varit särskilt nöjd med möbleringen. Nu har jag vänt på soffan, tagit upp en fåtölj från källaren (som jag har klätt om själv för sisådär 18 år sedan) och burit ut stora soffbordet i garaget. Det kändes som att det blockerade och blev så kompakt. En öppen fyrkant är mer inbjudande för samtal. Som på ett gammalt ritualmöte i IOGT. Jag skulle aldrig vilja ha tillbaka ritualmötena, men sättet att möblera var genialt pedagogiskt och demokratiskt.

Jag har också köpt nya gardinstänger, gardiner och matta. Jag skulle vilja hitta något snyggt och nätt satsbord i teak från 50- eller 60-talet, och så sätta upp stringhyllor ovanför teven, stereon och högtalarna så att alla cd-skivor kan vara på ett ställe, nära stereon. Nu är det mesta i källaren och litet i vardagsrummet. Dumt. Och så vill jag förstås måla vitt på väggarna. Det är så murrigt med vävtapeten. Och stora tavlan måste jag flytta på. Den hänger fortfarande på en skruv som fanns i väggen när vi flyttade in.

När allt var nystädat och i ordning lyckades jag ta några bilder innan barnen kom och rörde till allting. För det är klart att de gjorde.

Jag har min lilla arbetsplats där jag sitter vid datorn där i hörnan. Där sitter jag på kvällarna och jobbar.

Tandberg

En av sakerna som jag har tagit rätt på efter min farbror Stor-Matti är hans gamla rullbandspelare av märket Tandberg. Hur cool som helst. Det är liv i den, men den behöver lämnas in på reparation. Kan jag få ett tips på var jag ska lämna in den, Magnus?

Även banden från 60-talet fanns kvar, men en blandning av Monica Zetterlund, Jan Johansson, Beatles, Bob Dylan och afrikansk dansmusik.

Alla har mörkblå kläder i Göteborg

Jag har konstaterat av flera kompisar som jag gärna hade träffat var på förebygg.nu senare i veckan än när jag var där. Synd att jag missade Helene och andra. Men jag träffade i alla fall bland annat Erik, Mathias och så Jenny Gustavsson när jag var ute på III och hjälpte till med dokumenthantering i onsdags.

Tyvärr fick jag bara rum på Hotel Flora en natt när jag bokade, och fick bo på Rica Hotel andra natten. Flora låg ju bra till när jag skulle vara på Folkets Hus, och Rica låg bra till när jag skulle ta bussen ut till Mölnlycke på onsdagen. Men vilket deprimerande hotell. Det låg på en bakgata mot bangården och var fult och murrigt. Otroligt trångt badrum var det också. Aprikos vävtapet och ful kontinental stil på möblerna gjorde mig illamående. Men frukostmatsalen var faktiskt mer modernt och stilrent inredd, och helt ok frukostbuffé.

En komisk sak med Göteborg är att det finns så mycket mörkblå kläder där. Jag har hört folk säga det förut, och det är verkligen tydligt när man går i klädaffärer. Mörkblå kläder är helt enkelt mycket mer populärt i Göteborg.

På vägen till Röhsska passerade jag Viola, som är en av blomsterhandlarna som har varit i Bos trädgårdsmästarsläkts ägo.

Annars var en av höjdpunkterna att jag hittade ett par örhängen på Designtorget som jag har letat efter i säkert ett och ett halvt år. Jag har ringen med en porslinsbit från Stig Lindbergs Spisa Ribb sedan förut, och har förgäves letat efter matchande örhängen. Och så fanns de där i montern. Precis när jag såg dem kom en annan kund som hade hämtat en expedit, och hon skulle också ha smycken från Kila Design. Jag fick hjärtklappning innan jag konstaterade att hon inte skulle ha mina örhängen, som naturligtvis bara fanns i ett exemplar. Men nu har jag köpt dem.

Industriland – när Sverige blev modernt

Som kvällsaktivitet på konferensen på Arbetets Museum fick vi en guidad visning av deras utställning Industriland – när Sverige blev modernt. Jag är väl litet yrkesskadad, men när jag går på utställningar kollar jag alltid mest på hur de har gjort utställningen, istället för att ta in den.

Och man får väl säga att det här var en snygg och smart utställning, men frågan är om de lyckas förmedla innehållet. Man går bara omkring och tycker att allt är så snyggt och blir nostalgisk över alla coola prylar. Det är kanske inte så smart egentligen.

Roligaste idén var nog det löpande bandet som gick runt hela den enorma utställningshallen, och som visade en massa prylar från 1930-tal till 1970-tal. Och när man känner igen det mesta och vet vem som formgivit är det extra kul. För jag har ju stenkoll på sånt.

Mindre bra var kanske utställningstexter jättehögt upp. Hur tänkte de då?

Kolla in litet bilder från utställningen, och besök gärna Arbetets Museum och se den på riktigt.

Ingen rysk banantårta i sikte

I veckan var jag på konferens i Norrköping med Folkrörelsernas Arkivförbund ett par dagar. Det första jag tänkte på när jag klev av tåget var att alla pratade som Anton, och det lät ju trevligt. Jag spanade också i fönstren till konditorier efter rysk banantårta, som Anton har pratat lyriskt om, och som verkar vara en Norrköpingsspecialitet. Jag såg i alla fall inga i skyltfönstren.

Innan konferensen började hann jag klämma in ett besök på konstmuseet och se Grünewaldutställningen. Det var värt ett besök, både för utställningen och lokalerna.

Det sjungande trädet är en gammal favorit, som ju brukar finnas med i konstböcker.

Men allra mest tyckte jag nog om Nina i gul sweater. Vilken underbar titel.

Det fanns en annan utställning också, och där såg jag den här målningen av Torsten Jovinge, Kvarteret Bergsund, som jag tyckte mycket om.

Trots att jag var ute tre veckor i förväg lyckades jag inte boka rum på de hotell som ligger närmast Arbetets Museum, där konferensen var, men jag är nöjd med att jag hamnade på Hotel President. Det var nyligen renoverat och modernt inrett. Jag har litet svårt för den där stilen som är så vanlig på hotellrum annars, som ska vara litet kontinentalt hemtrevlig. Det känns bara omodernt och överpyntat med dålig konst på väggarna.

Jag hade till och med en egen balkong. Fint!

Men skumt var det med badrumsdörren i frostat glas. Varför?

Och så fick jag dåliga vibbar av den här. Jag har inget förtroende för att låta Svennis välja musik åt mig. Och inte kunde jag ha honom stirrande på mig när jag skulle sova. Jag var tvungen att vända bort den.

Själva konferensen då? Jo, det var en del matnyttigt, kanske framför allt att träffa folk. Men det blir rätt mastigt när man är i samma byggnad och har konferensen, äter alla måltider och har kvällsaktiviteter, även om Arbetets Museum är otroligt coolt. På kvällen hade det varit ganska nice att ligga i sängen på hotellrummet och titta på tv, men visst var maten god och trevligt bordssällskap. Jag blev bara litet irriterad på en äldre man som skulle tala om för mig vad IOGT-NTO sysslar med idag utifrån vad han hade hört att föreningen i hans hemstad gjorde. Det är märkligt vad äldre män alltid anser sig veta bättre om allting, även sådant som det är helt uppenbart att någon annan är mycket mer insatt i.

Kul i DN Bostad i fredags

Det var roligt att läsa om en av mina favoritillustratörer i gårdagens DN Bostad, Joanna Rubin Dranger. Jag föll för hennes första barnbok Arg! redan när den kom 1990. Hon och en klasskompis (ja, hon gick bara i gymnasiet när hon skrev den) hade sett en affisch om Libers barnbokstävling dagen innan tävlingsbidragen skulle vara inlämnade, och på en dag skrev de och illustrerade boken, och så vann de!

Sedan har hon bland annat varit banbrytande genom att skriva flera romaner som är tecknade och med pratbubblor, Fröken Livrädd och Kärleken, Fröken Märkvärdig och Karriären och Askungens syster. För att inte tala om barnböckerna om Farbror Dag Drömlund Dagdrömmare, som både jag och Viggo älskar.

Nu har hon blivit professor på Konstfack. Kul.

Och så var det roligt att läsa om möbelformgivaren Matilda Lindblom, som har gått på Carl Malmsten – Centrum för träteknik och design, samma dag som jag lunchade med min kompis Maria Leijonhielm, som jobbar där.

Tvillingsjäl

Jag har ju en stor passion för 1950- och 1960-talens formgivning och arkitektur, som jag bland annat odlar genom mina dockskåp som inreds tidstypiskt. I veckan snubblade jag över den här sidan med massor av fantastiska, mycket detaljrikt inredda dockskåp från sagda decennier. Sajten är väl inte så fantastiskt bra uppbyggd, det är irriterande att man måste scrolla för att se hela skåpen, men innehållet är mycket imponerande. Även ni som inte direkt tycker att dockskåp är det mest intressanta här i värden borde ta er en titt.

Vasagatan 9

är en adress som inte finns längre, åtminstone inte i Stockholm. Men där låg en gång i tiden IOGT:s centralexpedition. Ända till någon gång på 60-talet när där skulle byggas tunnelbanestation. Efter det har kansliet legat på många ställen.

Igår hade vi planeringsdag med kommunikationsenheten, och vi var då på Nordic Light, som har adressen Vasaplan 7. Jag är inte helt säker, men jag tror att det är samma kvarter som Vasagatan 9 låg på. Det kan dock vara så att det låg i kvarteret ett snäpp närmare Centralen.

Här kommer en bild på gamla IOGT-högkvarteret som jag har scannat från en bok, därav linjen tvärs över bilden. Och så ett par bilder som visar utsikten från tionde våningen på Nordic Light igår. Tänk om jobbet låg så där, tre minuter från tåget nu också?

Dockskåpsfunderingar

Viggo önskar sig hett ett dockskåp i födelsedagspresent. Han har önskat sig det länge, och jag har förut tänkt att jag skulle bygga och inreda ett själv åt honom. Men jag inser att jag inte hinner just nu, även om jag gjorde ritningar i våras. Så nu är planen ett Lundby. Jag har ju själv ett från 40-talet och ett från 50-talet som barnen inte får peta på. Men ett nytt vill jag inte ge. Jag tycker inte att de är fina. Gärna ett 60-tals eller äldre, men det behöver inte vara i toppskick eftersom det ska lekas med av en 5-åring och en avundsjuk 2,5-åring. Klara ska förstås få ett eget så småningom. Man kan inte ha för många dockskåp.

Jag har sökt på Tradera och Blocket, och i fredags var jag in i en affär i centrala Stockholm som säljer gamla och antika leksaker. De hade ett Lundby från 70-talet inne, men jag gillade inte det, och frågade om de inte hade något äldre. Det hade de inte, men visste kanske någon som ville sälja, så jag lämnade mitt visitkort. Hoppas att de hör av sig.

Men litet irriterad blev jag på kommentaren från kvinnan som jobbade i butiken. Jag sa att det var till min son som skulle fylla 5 år, och att han så gärna ville ha ett dockskåp. Ja, han kanske kommer att jobba med inredning när han blir stor, sa hon. Inte så att jag skulle ha något emot om Viggo skulle bli inredningsarkitekt, möbelformgivare eller arkitekt. Tvärtom. Men jag tror att hon sa så för att hon var häpen över att det var en pojke som ville leka med dockskåp. För jag tror ju inte att alla flickor som leker med dockskåp är eller kommer att vara intresserade av inredning, färg och form. Men jag kan ju hoppas att Viggo får en känsla för det genom att leka med ett snyggt 50-talsskåp. Och framför allt att han har kul.

Sigge är en annan skön 5-åring som inte är begränsad av sitt kön.

Komma ikapp-blogg

Nu är det flera grejer som jag har tänkt blogga om, men inte hunnit, och det har gått så lång tid. Det får bli en komma ikapp-blogg om flera händelser de senaste veckorna.

För ett par veckor sedan var det heldag med Våra Gårdars förbundsstyrelse. Vi reste runt i Sörmland och tittade på olika lokaler som är anslutna till Våra Gårdar. Det var roligt att vi besökte så olika typer av anläggningar, och som var ägda av olika nykterhetsorganisationer.

Finast var Stensunds folkhögskola, som ägs av Svenska frisksportförbundet. Solen sken, och det var fantastiskt vackert, både huvudbyggnaden, parken och utsikten över vattnet.

De hade mycket fin konst på väggarna. Här är verkligen frisksport.

Här har vi sammanträde. Göran, Erik, Annelie.

I Nyköping tittade vi på IOGT-NTO-lokalen med mycket bra läge. Ett tips från Ulf Gustavsson till alla som tänker på utemiljön kring sin lokal: Skaffa gärna ett slott och litet vatten utanför huset.

Dessutom var vi till en blåbands-lokal i Södertälje och en NSF-lokal i Vagnhärad.

Mammas och pappas 70-årsmottagning har jag ju nämnt förut, och att jag hade galet mycket att göra med att laga mat och baka till den. Nu har ju pappa redan bloggat en hel del om mottagningen, så jag hänvisar till vad han skriver. Dessutom kapades hans blogg den dagen av några gamla vänner, som fick hjälp att lägga ut sina texter av Bo. DEt var kul. Läs här, och pappas kommentarer här.

Jag kan bara bidra med litet dokumentation av hur rörigt det var i köket, och en hint om mängden rätter, representerat av tårt- och kakbordet. Recept till rätt många av rätterna och bakverken finns här på min blogg, under fliken Recept.

Dagen efter mottagningen var jag och Bo på Lisas och Gunnars bröllop på Wiks slott. Eftersom Lisa har lagt ut en bild från det på sin blogg vågar jag mig också på att göra det. Här kommer de ut, och alla gäster blåser såpbubblor på dem.

Bröllopstårtan var kanske den ultimata tårtan. Sagolikt god chokladtårta! Underst var det ett centimetertjockt lager fudgetårta, sedan ett tjockt lager chokladmousse, så ett centimetertjockt lager mjuk chokladkaka, och så var det hela glaserat med chokladglasyr och dekorerat med chokladflak och hallon. Tyvärr blev inte bilden så bra.

Avslutningsvis var jag på IOGT-NTO:s personaldagar på Bommersvik torsdag och fredag. Det var ett bra drag att vi inte var på någon av IOGT-NTO:s egna anläggningar när vi skulle jobba med att utveckla kansliet. På Tollare skulle vi bara ha sprungit på en massa andra som vi känner, men nu höll vi ihop som grupp. Maten var ju helt fantastisk på Bommers. Vi borde kidnappa kockarna. Bara en sådan sak som salladsbuffén. Otroligt fräsch, med bland annat färska ärtskidor och bondbönor. Den skulle räcka som måltid med det goda brödet och litet kallskuret till.

Men varför de har alkohol på en kursgård som till majoriteten ägs av ett ungdomsförbund övergår mitt förstånd. Jag tror att de skulle locka till sig tillräckligt med konferensgäster ändå, med tanke på den goda maten, de bra och vackra lokalerna och den fina omgivningen.

Vill ha

Jag fyller 38 år den 13 september, och Viggo fyller 5 år den 25 september, så jag har skrivit önskelistor i helgen och skickat till familjen. Viggo har varit högst delaktig i att komponera sin lista, och släpat runt mig i leksaksaffärer.

Två saker som står på min önskelista tänkte jag dela med mig av, för att de är så snygga och coola:

Våningsfat av plast (för kakor, frukt, godis mm) Babell från Koziol i färgen Apple Green

Retrospelet från Kärnan

Jag är inte särskilt road av sällskapsspel annars, men det här tror jag att jag skulle gilla. Och designmemory också, förresten. Finns det fortfarande? Jag vet att det har funnits på Designtorget.

Svar på designmysteriet

När jag kom till jobbet hade jag fått svar från Iittala om varför Kartioglasens form hade ändrats, som jag har bloggat om tidigare.

Så här står det om glasen på hemsidan:

Constant simplicity. Creating the perfect glass starts with the hand that has to hold it, and with questions about what that hand would prefer to hold.

Attempts have been made to copy Franck by applying his rational geometry to new designs. These attempts have failed, because they haven’t taken into account the living spirit and wisdom that are required, to give thought to simple things. Complex is rarely wise, yet it takes bravery and spirit to be simple.

Jag mejlade alltså Iittala och frågade varför formen var ändrad, och varför det inte fanns information om detta, varken på hemsidan eller på glasens förpackningar i butik. Detta svar fick jag:

Dear Kerstin,

Thank you for your message.
We have changed Kartio glass because we wanted to honor Kaj Francks original design which is more like this new one. We want to honor the heritage of our products. The company informed about the change in the Internet and also through our representatives. We also sold the old design one year after the decision in our factory stores. We apologize if you missed that information!

I will forward your message forward to our product development department which is responsible for these kind of changes.

Ystävällisin terveisin/Best regards

Anu Iso-Kokkila-Vähänen
Iittala Group

Det var ju intressant att de äldre glasen inte alls var samma form som Kaj Franck formgav, för det är verkligen stor skillnad, och att de ändrat formen så att de mera ska överensstämma med den ursprungliga formen. Men jag förstår fortfarande inte varför de hade ändrat den ursprungliga formen från början. Det känns absurt med tanke på att de presenterar Francks form på glasen som så fulländad att de inte går att göra bättre.

Per på Rapport ikväll

Svärmor ringde nyss och berättade att Rapport kommer att sända en intervju med Per om hans avhandling i 19.30-sändingen ikväll. Inspelningen är redan gjord, och Per var visst inte så nöjd. Kolla in.

Söndagsutflykt – Hemliga fortet

På Furuvik finns ett kustförsvarsmuseum, Hemliga fortet, som byggdes vid 1900-talets mitt. Om man som jag har tillbringat alla sina somrar på badklipporna i Öregrund, där det vimmlar av igenbommade luckor till underjordiska fort, eller vad man nu ska kalla det för, så är det ganska kul att kolla in det här. Jag hade aldrig trott att det var iordninggjort med sovsalar och matsal där inne i berget. Bara att de skulle gömma sig där och skjuta, typ. Är man nostalgiker finns en del roliga detaljer. Klara och Viggo tyckte att det var spännande och kul med alla långa gångar. Detta är en rapport skriven av småbarnsföräldern som fick springa förbi allting medan hon höll koll på vilda Klara, inte museologen.

Söndagsutflykt – bisarrt på vägen

Igår gjorde vi en utflykt till Furuvik tillsammans med Magnus, Maria och Helmer. Varje gång jag åker förbi Dragon Gate-bygget, före detta hotell Älvkarlen, blir jag lika förundrad över denna bisarra företeelse. Men det sägs att folk kommer att vallfärda från hela Europa, till och med gör det redan nu.