Julkalas på Idrottsgatan

Idag var vi på julkalas hos mina föräldrar tillsammans med mina syskon och syskonbarn. 12 personer var vi.

Här är min storasyster Anna med sin valp Sudden. Klara och Viggo var litet rädda för hunden.

Det blev förstås mera julklappar. Viggo var nog mest lycklig över piratplåstren som han fick av Matti.

Matti läste saga för Klara och Viggo innan middagen.

Det är alltid någon som somnar på julkalasen. Inte helt otippat somnade Klara efter middagen eftersom hon inte hade sovit middag.

Till efterrätt blev det mandelmusslor. Det är sagolikt gott. Matti var sofistikerad och åt med sked. Sånt trams behövs inte. Det är mycket lättare att äta med fingrarna.

Lillebrollan

I eftermiddags var mina föräldrar, min lillebror Matti och hans sambo Karin här och fikade. Viggo och Klara var helt överlyckliga över att få lajja med Matti och Karin. Och det kan man ju förstå. Jag har en väldigt bra lillebror.

Om granar och annat

Jag är inne på min andra förkylning på några veckor. Jag höll precis på att bli bra från den första nu i veckan, och så i torsdags kväll när jag var ute i Stockholm ock köpte julklappar efter jobbet kände jag mig så gränslöst trött. Och det var ju ny förkylning som höll på att bryta ut. Så det har varit ganska segt med julförberedelserna, men det blev ju jul tillslut. Annat som förstörde planeringen var att Klara också var förkyld, så barnen var hemma från dagis hela veckan. Natten till julafton var jag uppe och klädde julgranen och lyssnade på Danföredan med Karsten Thurfjell och Gunnar Bolin i P1. Barnen får inte se när jag klär julgranen. Den ska finnas där när de vaknar på julaftons morgon. Däremot tog jag in granen innan de somnade, och de var helt uppspelta och hoppade i soffan.

Ännu mer till sig blev de på morgonen när de fick se julgranen stråla och glittra. De kunde naturligtvis inte låta bli att pilla på allting och flytta om pyntet. Viggo höll nog inte på med något annat på hela förmiddagen. Inget gick dock sönder då. Inte förrän julgranen plötsligt välte när jag höll på att plocka fram kakor och godis innan Kalle Anka. Och just då var det faktiskt ingen som rörde granen. Men det är klart att det hade att göra med att barnen hade lekt så mycket med granen. Men mest av allt att det saknades en plastgrej till en av de fyra skruvarna i julgransfoten. Det löste vi efter julgransfallet med en enkrona mellan skruven och stammen. Det var faktiskt bara en glaskula som gick sönder, men en hel massa pynt som ramlade av, och så rann allt vatten ut på julgransmattan och golvet.

Så här såg granen ut igår innan den hade vält, men efter att barnen hade lekt med den och flyttat runt allt pynt. Man kan se att den har börjat luta oroväckande.

Barnen var väldigt nöjda med julklapparna. Viggo fick bland annat en dockspis som han hade pekat ut, och Klara ett dockskåp precis som det Viggo fick i födelsedagspresent. Men populärast var nog den traktor som Klara fick. Inte en radiostyrd, men en sån där som har en sladd mellan sig och styrkontrollen. Ja, jag vet inte vad det heter, men ni kanske hajjar ändå. Den låter ganska mycket. Men det ignorerade jag och kröp ner i sängen och sov middag en stund. Det behövde jag verkligen. Sedan orkade jag skruva ihop Klaras dockskåp. Det var mycket pill.

Det var verkligen tur att jag sov middag, för i natt vaknade Klara innan jag hade gått och lagt mig, och var sedan vaken och gnällig till tretiden tror jag. Jag vet fortfarande inte vad som var fel. Allt. Hon skulle ha täcket. Inte ha täcket. Ligga på ena kudden. Ligga på andra kudden. Sitta. Ligga. Ha välling. Inte ha välling. Allt var på tok. Så jag är ganska trött. Och hostig och snorig. Det där snoret verkar komma från en outsinlig källa. Men just nu kan jag andas genom båda näsborrarna. Skön känsla liksom.

Förresten tittade Elisabeth förbi före lunch igår. Det var en fin överraskning.

Hoppas ni har en fin jul, vänner.

Glad är en bra känsla

Idag har jag tillbringat eftermiddagen med två av mina kompisar som jag har känt ända sedan gymnasiet, Malin och Elisabeth. Efter gymnasiet när vi flyttade hemifrån bodde vi ihop i en lägenhet på Vindhemsgatan.

Det här året har jag haft alldeles för litet tid att umgås med kompisar, och det är ju helt galet. För jag har ju faktiskt en hel del fantastiskt fina och bra kompisar som betyder så mycket, och Elisabeth och Malin är två av dem.

Det är ju så med en del vänner att även om man inte träffas så ofta så kan man ta vid där man var förut och man kan prata om allt.

Elisabeth kom och hämtade mig med bil, och så åkte vi ut till Gottröra, dit Malin flyttade i somras. Otroligt fint hus! Jag är så glad för Malins skull, som längtat efter att bo på landet. Och så fick jag träffa Svante, som är ungefär två månader. Fint namn, fin pojke.

Malin bjöd på rödbetssoppa, och vi hade för en gångs skull ordentligt med tid att prata. Det är så frustrerande när man träffas för en timmes lunch, och inte hinner prata om någonting viktigt.

Otroligt vad mycket positiv energi jag fick av det här. Jag hade gått och sett fram emot det i flera dagar, och när vi kom ut till Malin var jag så glad och euforisk. Den känslan sitter i fortfarande. Ni är så bra och fina! Jag älskar er.

Jag önskar

mig det här i julklapp.

Sjukt snygga smycken gjorda av skrivmaskintangenter. Finns att köpa på The New York Public Library. Halsbandet ska förstås ha ett K. Synd bara att det inte finns örhängen och ring. Och kolla in manchettknapparna också, förresten.

Jo, den där Klara

Det pågår en kamp mellan mig och Klara just nu. Hela hösten har hon varit galet busig, envis och trotsig. Hon ska ha sin vilja igenom hela tiden, och det är lätt att ge med sig när man är trött och det mesta känns jobbigt. Men det funkar ju inte. Det är inte bra för någon. Inte rättvist mot Viggo som får vika sig för lillasysters vilja, inte bra för trötta föräldrar och inte bra för Klara heller. För det är inte alltid det som man vill som är bäst. Och hon kan bli en pest bland kompisar om hon lär sig att hon alltid får bestämma.

Samtidigt är det ju bra att hon inte är mesig, bly och rädd. Det var jag när jag var liten. Det är bra att hon tar plats och vet vad hon vill.

För att ni ska få en bild av hennes busande kommer här några exempel från hösten:

Rita på dörrar, väggar, fina 50-talsbordet från NK Bohag (Men det gick bort med rengörningsmedel).

Rulla ut allt papper från ett par toapappersrullar på golvet. Ett par gånger.

Klippa sönder bok.

Riva sönder bok.

Klippa sönder blommor.

Slänga i en toapappersrulle i badvattnet när Viggo badar. Vet ni vad det blir? Pappersmassa. Betänk också att Viggo i badet leker med sin playmobilpolisbåt med en miljon små, små delar. Man får fiska med trådsil.

Hon kan bli hur arg som helst när jag säger nej till henne. I torsdags när jag stod och stekte pannkakor och plättar var hon jättearg på allting som hon kunde komma på. Så här lät det: Dumma plättar, dumma bordet, dumma mjölken, dumma leksaker, dumma golvet, dumma lampan, dumma pallen, dumma mamma! Och jag förstår henne. Så känner jag också ibland.

Samtidigt kan hon vara världens ljuvligaste när vi ligger i sängen och hon ska sova. Lilla handen som klappar min kind och mitt hår, och hon säger: ”Du är fin, mamma. Jag älskar dig.” Och hon ligger och sjunger för mig.

Och rolig är hon. Som igår när det tog tid för henne att somna, och jag var tvungen att gå ut på toa. När jag kom tillbaka hade hon satt sig upp i sängen och tagit på solglasögonen och lekte med snögloben. Jag var tvungen att hämta kameran. Bästa tjejen!

Dagisgegga

Idag är det kallt och rimfrost här på Kadettgatan. Det var tio minusgrader på morgonen. Men för bara en vecka sedan såg det ut så här utanför dagis på morgonen. Så har det sett ut hela hösten. Dagiset ligger på idrottsplanen vid min gamla högstadieskola. Och byggnaden som man ser är gympasalen. Det räcker liksom inte med att gymnastiken i skolan var ångestframkallande i sig. Dessutom är själva byggnaden så där deprimerande sluten och monumental. Tänk er känslan klockan kvart i fyra i november och december när jag springer i mörkret och geggan från bussen till dagis. Då är det lätt att hålla sig för skratt, kan jag säga. Jag ville bara förmedla den känslan. Men nu går vi mot ljusare tider.

Ordning och reda

För ett tag sedan ondgjorde jag mig över kaoset och röran här hemma. Flyttkartonger och högar med böcker från Stor-Matti, och så en miljon leksaker och barnen som drar fram allting och inte plockar undan. Och jag vantrivs verkligen när det är så.

Så när jag har varit hemma med sjuka barn de senaste dagarna har jag röjt och städat och möblerat om i vardagsrummet. Ganska bra gjort av mig tycker jag. Bo har suttit i källaren och tentapluggat, och jag och barnen har varit på övervåningen och jag har fixat och donat medan de har lekt.

Vi har många fina detaljer i vårt vardagsrum, till exempel öppna spisen och dörrarna med blästrat glas, men det är ganska svårmöblerat. Jag har inte varit särskilt nöjd med möbleringen. Nu har jag vänt på soffan, tagit upp en fåtölj från källaren (som jag har klätt om själv för sisådär 18 år sedan) och burit ut stora soffbordet i garaget. Det kändes som att det blockerade och blev så kompakt. En öppen fyrkant är mer inbjudande för samtal. Som på ett gammalt ritualmöte i IOGT. Jag skulle aldrig vilja ha tillbaka ritualmötena, men sättet att möblera var genialt pedagogiskt och demokratiskt.

Jag har också köpt nya gardinstänger, gardiner och matta. Jag skulle vilja hitta något snyggt och nätt satsbord i teak från 50- eller 60-talet, och så sätta upp stringhyllor ovanför teven, stereon och högtalarna så att alla cd-skivor kan vara på ett ställe, nära stereon. Nu är det mesta i källaren och litet i vardagsrummet. Dumt. Och så vill jag förstås måla vitt på väggarna. Det är så murrigt med vävtapeten. Och stora tavlan måste jag flytta på. Den hänger fortfarande på en skruv som fanns i väggen när vi flyttade in.

När allt var nystädat och i ordning lyckades jag ta några bilder innan barnen kom och rörde till allting. För det är klart att de gjorde.

Jag har min lilla arbetsplats där jag sitter vid datorn där i hörnan. Där sitter jag på kvällarna och jobbar.

I VAB-träsket

Jag har varit så nöjd i höst över att barnen inte har varit något sjuka. I våras var de sjuka sex veckor i streck. Men såklart fick vi vår beskärda del så här före jul, när man har massor att hinna klart på jobbet för att kunna slappna av och vara ledig sedan.

Först kom vinterkräket. Sedan var de friska och på dagis förra måndagen, men på kvällen blev Viggo hostig och febrig. Så det blev inget lucia på dagis på tisdagen som planerat. Så trist. Men ni kan se hur kidsen lussade och sjöng tipptapp hemma här.

Så var barnen med min pappa i onsdags. Han har bloggat om det här. De var pigga och glada, så de fick gå på dagis i torsdags. Men fredag morgon hade Viggo feber igen, hög feber, och var ynklig och låg på soffan hela dagen och tittade på film och sov om vartannat.

Nu är Viggo pigg och frisk, men Klara är hostig och snorig. Hon låter som en gammal kaffebryggare när hon sover. Men pigg och busig är hon ändå. Jag är hemma med busisarna och Bo skriver tenta i arabiska.

Dagisvernissage

I eftermiddags var alla föräldrar inbjudna till vernissage och fika på Viggos avdelning på dagis. Här är några av Viggos alster.

De har haft tema kroppen under hösten, och pratat om och ritat olika delar av kroppen och hur den funkar. Här har Viggo ritat ett skelett som ler.

De här målningarna är litet roliga framför allt för Viggos förklaringar av vad de föreställer, som finns som bildtext under.

Det blev en vulkan som exploderar. Eld och lava kommer ut. Apan som är grön springer iväg för att lavan inte ska spruta på apan.

Det är grönt gräs och röd jord. Det svarta är grottor!

Packa upp och packa ner

Jag är så trött. Tur att Klara somnade supersnabbt efter två Barbapapaböcker. Och jag somnade inte, trots för litet sömn i natt.

Igår kväll städade jag och röjde undan som en tok till efter midnatt av ren frustration över röran och allt som går på tok. Och så ägnade jag mig åt julmarknadsförberedelser mitt i natten. Sedan låg jag klarvaken och kunde inte sova av hostan och annat som störde.

Och idag var det alltså julmarknad. Vi sålde slut på nästan allt som vi hade vid vårt bord. Kransarna hade vi kunnat ha många fler av.

Mamma och pappa och Bengt och Inger kom förbi och handlade och fikade. Bengt är min storasysters pappa.

Bo och barnen kom förbi litet senare, och alla tanter och farbröder tyckte att det var så roligt att träffa Viggo och Klara som jag inte släpar med på möten nu för tiden. Men som bebisar var de med jämt.

Och så var den här julmarknaden över, och det var dags att packa ihop alla loppisprylar igen. Jag tycker inte att jag har gjort annat än att packa saker den här hösten. Nu är jag trött på flyttkartonger.

Agenten och arga apan

Vi försov oss i morse. Bo är ju rätt sopig på att vakna och gå upp, men jag brukar aldrig försova mig. Viggo vaknade och kom in till vår säng klockan fem. Han somnade om med en gång, men jag låg vaken en timme och somnade om när väckarklockan hade ringt och jag hade stängt av den. Och så sov vi som grisar alla fyra i stora sängen.

Men vi kom i ordning i alla fall och förberedde för maskeraden på dagis. Det är väl inte så väldigt tydligt att Viggo är agent, men det var det bästa jag kunde fixa till just nu, och Viggo var belåten. Klara blev väldigt avundsjuk på Viggo som skulle ha sina solglasögon, men jag kunde inte hitta hennes. För hon hade ju kunnat få vara en apa med solglasögon; huvudsaken att hon är nöjd. Ni kan ju se hur arg hon var. Hon hade en svans fäst i byxbaken också, men den syns inte.

Kransar

Idag har jag varit ute på Solgläntan och pysslat inför julmarknaden. Med mig hade jag Anita och Birgitta, men Ullie glömde! Hon var på städdag på Rosenlund istället. Troligen hundra gånger tristare än att pyssla med oss. Vi hann gjuta tvål med apelsin och kanel, och så binda kransar.

På kvällen var vi på middag hos Magnus, Maria och Helmer i deras nya hus på Timjangatan. Stort och fint!

Nu är helgen redan slut. Det går så fort.

Tandberg

En av sakerna som jag har tagit rätt på efter min farbror Stor-Matti är hans gamla rullbandspelare av märket Tandberg. Hur cool som helst. Det är liv i den, men den behöver lämnas in på reparation. Kan jag få ett tips på var jag ska lämna in den, Magnus?

Även banden från 60-talet fanns kvar, men en blandning av Monica Zetterlund, Jan Johansson, Beatles, Bob Dylan och afrikansk dansmusik.

Alla har mörkblå kläder i Göteborg

Jag har konstaterat av flera kompisar som jag gärna hade träffat var på förebygg.nu senare i veckan än när jag var där. Synd att jag missade Helene och andra. Men jag träffade i alla fall bland annat Erik, Mathias och så Jenny Gustavsson när jag var ute på III och hjälpte till med dokumenthantering i onsdags.

Tyvärr fick jag bara rum på Hotel Flora en natt när jag bokade, och fick bo på Rica Hotel andra natten. Flora låg ju bra till när jag skulle vara på Folkets Hus, och Rica låg bra till när jag skulle ta bussen ut till Mölnlycke på onsdagen. Men vilket deprimerande hotell. Det låg på en bakgata mot bangården och var fult och murrigt. Otroligt trångt badrum var det också. Aprikos vävtapet och ful kontinental stil på möblerna gjorde mig illamående. Men frukostmatsalen var faktiskt mer modernt och stilrent inredd, och helt ok frukostbuffé.

En komisk sak med Göteborg är att det finns så mycket mörkblå kläder där. Jag har hört folk säga det förut, och det är verkligen tydligt när man går i klädaffärer. Mörkblå kläder är helt enkelt mycket mer populärt i Göteborg.

På vägen till Röhsska passerade jag Viola, som är en av blomsterhandlarna som har varit i Bos trädgårdsmästarsläkts ägo.

Annars var en av höjdpunkterna att jag hittade ett par örhängen på Designtorget som jag har letat efter i säkert ett och ett halvt år. Jag har ringen med en porslinsbit från Stig Lindbergs Spisa Ribb sedan förut, och har förgäves letat efter matchande örhängen. Och så fanns de där i montern. Precis när jag såg dem kom en annan kund som hade hämtat en expedit, och hon skulle också ha smycken från Kila Design. Jag fick hjärtklappning innan jag konstaterade att hon inte skulle ha mina örhängen, som naturligtvis bara fanns i ett exemplar. Men nu har jag köpt dem.

Jag kan det här

Jag har ägnat de senaste dagarna åt hemtentan i medie- och kommunikationskunskap, och nu är den inskickad. Jag kan konstatera att när man har rutin på något går det ganska lätt, och jag kan det här med att plugga, trots att det är 12 år sedan jag avslutade mina heltidsstudier.

Den senaste månaden, efter att Stor-Matti dog, har jag inte varit så motiverad att plugga, inte haft tid och ork. Att röja i hans lägenhet har tagit rätt mycket av den lilla tid som jag skulle ha haft till att plugga, vid sidan av heltidsjobb och barnen. Så i ärlighetens namn måste jag erkänna att jag inte hade hunnit läsa all kurslitteratur. Men det gick ganska lätt att besvara alla frågorna, och jag har inte alls använt all tid som fanns till förfogande.

Vi fick tillgång till tentan klockan 10 i fredags, och den ska vara klar nu vid midnatt. I fredags satt jag med den tills jag skulle hämta på dagis på eftermiddagen. Kvällen försvann – jag somnade hos Klara när jag nattade henne. Igår jobbade jag inte med tentan på hela dagen. Jag var med barnen, och så var jag en sväng till en VIP-träff med Me&i och beställde en fin grön molntröja åt Viggo och en grå molntunika åt mig. Men de grå plyschklänningarna är slut nu, Helene. När barnen hade somnat på kvällen svarade jag på resten av frågorna.

Idag flydde jag från barnen och satt ett par timmar på eftermiddagen i mina föräldrars lägenhet och gick igenom tentan och kompletterade litet. Mamma och pappa är i sommarstugan i Öregrund, så jag fick sitta ostört i mammas arbetsrum. Tack!

Så här såg det ut när jag fick sitta i lugn och ro. Inga barn som klättrar på mig. Inga leksaker som ligger och dräller så långt ögat kan se. Kolla fina tekoppen med dekoren Prunus, formgiven av Stig Lindberg.

Det är uppenbart att om man har en bra grund för teori och metod inom humaniora och samhällsvetenskap är det så enkelt sedan. Det mesta går ju igen och dyker upp inom olika ämnen. För min del lades grunden på Historiska institutionen i Uppsala. 60 poäng historia var det första jag pluggade. Och på den instutitionen tar man teori och metod allvarligt. I alla andra ämnen jag har läst har teori- och metodkursen varit löjligt lätt jämfört med i historia. Så det är tricket. Man måste kunna hantverket.

Jag kan också reflektera över att jag jobbar bra när jag är ganska pressad, men inte så pressad att jag måste släppa ifrån mig ett resultat som jag inte har hunnit gå igenom ordentligt. Jag kan vara rasande effektiv när det gäller. Vissa skulle kanske säga att så blir man när man är småbarnsförälder, för man är så illa tvungen. Men jag var så förut också. Jävlar vad jag kan jobba, både med praktiska tunga saker och med teoretiskt arbete.

Men jag är också noggrann, och tycker inte om slarv. Jag har väldigt svårt att släppa en text när det är bråttom om jag inte har korrekturläst den. Själv blir jag ganska irriterad när andra skickar texter som de har svängt ihop, flyttat litet formuleringar fram och tillbaka, och så skickat iväg utan att läsa igenom. Det kan vara helt osammanhängande och obegripligt. Man ska skriva ut och korrekturläsa, hör ni det! Fast det är klart att jag missar korrekturfel också emellanåt. Men inte är det mycket.

Jag minns när min C-uppsats i historia skulle ventileras, och opponenten kommenterade att det inte fanns ett enda korrekturfel. Professorn som ledde seminariet, Rolf Torstendahl, sa att jag hade väl använt rättstavningsprogrammet. Men grejen var att det hade jag inte, för jag hade faktiskt ingen aning om att det fanns något sådant på den tiden. Jag är ju så stenålders att jag inte började använda dator ordentligt förrän just när jag skulle skriva uppsats på universitetet, och jag hade ingen vidare koll på sånt. Jag kan skriva, och jag kan korrekturläsa. Tyvärr är det skrämmande många vuxna som inte kan skriva nu för tiden, även bland akademiker. Det är galet.

Stilikon

Idag kom Åsa ut till Essingen och åt lunch med oss. Det var förstås trevligt. Hon berättade att hon skulle till Toni&Guy och klippa sig senare i veckan, och att de hade kommit överens om att klippa sådan frisyr som skinheadstjejerna i This is England har. Det är ju precis som Klaras frisyr som Viggo klippte. Så Åsa, kan du inte skriva ut en bild på Klara och ta med och visa frisören och visa, så har hon något att gå efter.

Hela havet stormar

När vi hade kommit hem från dagis och jag stod och lagade mat började Viggo och Klara bygga litet med stolar och tomma flyttkartonger i vardagsrummet. Ja, och så klättrade de på allting såklart. Så här såg det ut.

Industriland – när Sverige blev modernt

Som kvällsaktivitet på konferensen på Arbetets Museum fick vi en guidad visning av deras utställning Industriland – när Sverige blev modernt. Jag är väl litet yrkesskadad, men när jag går på utställningar kollar jag alltid mest på hur de har gjort utställningen, istället för att ta in den.

Och man får väl säga att det här var en snygg och smart utställning, men frågan är om de lyckas förmedla innehållet. Man går bara omkring och tycker att allt är så snyggt och blir nostalgisk över alla coola prylar. Det är kanske inte så smart egentligen.

Roligaste idén var nog det löpande bandet som gick runt hela den enorma utställningshallen, och som visade en massa prylar från 1930-tal till 1970-tal. Och när man känner igen det mesta och vet vem som formgivit är det extra kul. För jag har ju stenkoll på sånt.

Mindre bra var kanske utställningstexter jättehögt upp. Hur tänkte de då?

Kolla in litet bilder från utställningen, och besök gärna Arbetets Museum och se den på riktigt.

Ingen rysk banantårta i sikte

I veckan var jag på konferens i Norrköping med Folkrörelsernas Arkivförbund ett par dagar. Det första jag tänkte på när jag klev av tåget var att alla pratade som Anton, och det lät ju trevligt. Jag spanade också i fönstren till konditorier efter rysk banantårta, som Anton har pratat lyriskt om, och som verkar vara en Norrköpingsspecialitet. Jag såg i alla fall inga i skyltfönstren.

Innan konferensen började hann jag klämma in ett besök på konstmuseet och se Grünewaldutställningen. Det var värt ett besök, både för utställningen och lokalerna.

Det sjungande trädet är en gammal favorit, som ju brukar finnas med i konstböcker.

Men allra mest tyckte jag nog om Nina i gul sweater. Vilken underbar titel.

Det fanns en annan utställning också, och där såg jag den här målningen av Torsten Jovinge, Kvarteret Bergsund, som jag tyckte mycket om.

Trots att jag var ute tre veckor i förväg lyckades jag inte boka rum på de hotell som ligger närmast Arbetets Museum, där konferensen var, men jag är nöjd med att jag hamnade på Hotel President. Det var nyligen renoverat och modernt inrett. Jag har litet svårt för den där stilen som är så vanlig på hotellrum annars, som ska vara litet kontinentalt hemtrevlig. Det känns bara omodernt och överpyntat med dålig konst på väggarna.

Jag hade till och med en egen balkong. Fint!

Men skumt var det med badrumsdörren i frostat glas. Varför?

Och så fick jag dåliga vibbar av den här. Jag har inget förtroende för att låta Svennis välja musik åt mig. Och inte kunde jag ha honom stirrande på mig när jag skulle sova. Jag var tvungen att vända bort den.

Själva konferensen då? Jo, det var en del matnyttigt, kanske framför allt att träffa folk. Men det blir rätt mastigt när man är i samma byggnad och har konferensen, äter alla måltider och har kvällsaktiviteter, även om Arbetets Museum är otroligt coolt. På kvällen hade det varit ganska nice att ligga i sängen på hotellrummet och titta på tv, men visst var maten god och trevligt bordssällskap. Jag blev bara litet irriterad på en äldre man som skulle tala om för mig vad IOGT-NTO sysslar med idag utifrån vad han hade hört att föreningen i hans hemstad gjorde. Det är märkligt vad äldre män alltid anser sig veta bättre om allting, även sådant som det är helt uppenbart att någon annan är mycket mer insatt i.