Bästa fyndet på länge

Tänk en sån tur att jag åkte in till Uppsala en dag förra veckan när jag var i Öregrund, eftersom jag skulle träffa Teresa och Elisabeth. Och tänk sån tur att vi kom att prata om allt som har byggts om och nytt i stan på senare år, för Teresa bor ju i Paris sedan mitten av 90-talet. Så vi tog en promenad, och då upptäckte vi att Frälsningsarmén hade en tillfällig loppis i sina lokaler på St Persgatan. Bland det första jag såg när jag kom in var två vaser som var fina. Jag synade dem och såg att de hade signaturen HB under och att de hade Rörstrandstämpel. Hertha Bengtson! Tänkte väl det. För det är något med hennes sätt att arbeta med reliefmönster, både vad gäller den konstindustriella porslinsproduktionen, i många av hennes serviser som Blå Eld, Rosmarin och Ceylon till exempel, och i det unika handgjorda godset, som den här. Klart att jag slog till och köpte dem. De var lätt värda sina 200 respektive 350 kronor. När jag senare efter viss möda hittade dem på nätet kunde jag konstatera att den lilla vasen såldes för 950 kronor på en nätbutik för antikviteter. Inte för att jag har tänkt sälja dem. Bara känslan av att veta att jag har gjort en bra affär. Nu står de båda två på bordet bredvid mig med blommor från Öregrund. Den lilla måste man ha oasis i för att hålla blommorna på plats. Men bilderna tog jag i Öregrund förra veckan. Om någon känner till vad serien heter och när den tillverkades vill jag gärna veta.

Dagens kopp: Blå Husar från Gustavsberg

På loppisen som ligger i vandrarhemmet runt hörnet till lekparken vid klockstapeln hittade jag en Blå Husar-kopp i början av veckan. Den har en nagg i fatet, men jag tänker att bara koppen är värd de 50 kronorna! Ett nytt fat kan jag nog hitta senare. Blå Husar är formgiven av Stig Lindberg och var i produktion 1968-1973. Mina föräldrar har de här kaffekopparna i lägenheten inne i Uppsala, men den här är större, så det måste vara en tekopp för den inte är så stor. Teet kallnar alldeles för fort, annars är det skön form och bekvämt öra att hålla i. Varje exemplar kan ju se ganska olika ut eftersom det är flytande blå dekor. Jag kanske tycker att dekoren är litet väl diffus och ihopfluten på just den här koppen.

Några bra-att-ha-grejer

Sånt där som man betalar en femma eller tia för som gör vardagen vackrare. Det ljusgula måttet fick jag på köpet när jag köpte öppnaren.

Red Top och Pynta måste jag förbarma mig över

Egentligen köper jag inte porslin med missfärgningar, sprickor eller nagg nuförtiden. Porslin som man ska ha mat och dryck i är ofräscht om det är skadat. När jag började gå på loppisar i gymnasiet på 80-talet hade jag inte så mycket urskiljning, så då köpte jag sånt. Det finns ett undantag, och det är blomkrukor. Det tycker jag är okej om det finns nagg på. Ibland köper jag även tekoppar som har små skador för att ha dem som krukor till exempel till hyacinter eller färska kryddor. De här små byttorna som saknade sina lock och inte var i så fint skick skulle säljaren bara ha en tia styck för, och jag vet ju hur eftertraktade och dyra de är i fint skick. Jag kunde inte låta bli. Tänker ha dem med kryddor i köksfönstret, för de har åtminstone en fin sida att visa utåt.

Byttan med svart dekor är Marianne Westmans Red Top. Den har egentligen ett vinrött porslinslock som saknas. Red Top tillverkades av Rörstrand 1956-1967.

Den andra byttan hör till Stig Lindbergs fantasifulla Pyntaserie för Gustavsberg som tillverkades 1962-1965.

Dagens kopp: Mexico från Gefle

Två Mexicokoppar från Gefle för en tia tillsammans. Jag har ju inte min porslinslitteratur här ute i Öregrund, men jag tror att det är Helmer Ringström.

Några fat är bra att ha

Att köpa udda kaffe- och tefat är ett ofta billigt och bra sätt att samla på sig av olika porslin som man gillar. Det tar ju inte så mycket plats och man kan ha dem som blomfat. Det är trevligt, tycker jag. De flesta av de här kostade 5 kr styck, men ett par kostade 20 kr.

Lillemor från Gefle av Arthur Percy som tillverkades 1951-1964
Två modeller med dekoren Prisma av Bibi Breger från Gustavsberg
Terrass från Gefle, 1962-1967
Blåvinge från Gustavsberg

Jag står här vid en landsväg

Tog bussen till Norrskedika igår och gick på bakluckeloppisen. Rutinerad som jag är tog jag med en stor IKEA-kasse att bära alla loppisfynd. Det var tur det, för när jag gick ett andra varv på slutet hittade jag en stringhylla med svarta gavlar och teakhyllor som var prissänkt till 300. Det är bra att gå ett andra varv när de snart ska stänga. Då rear folk ofta sina grejer för att få dem sålda. Och dessförinnan hittade jag en del porslin och andra småsaker. Ni ska få se. Så här ser i alla fall busshållplatsen i Norrskedika ut. Litet roligt att någon ställt ut en stol så det finns något att sitta på.

Jag undrar om de verkligen säljer frukt och konfekt i blomsteraffären fortfarande

Men det är en väldigt trevlig skylt.

Taffel

Kolla på den här Taffelhinken som har etiketten upptill kvar! Sälja på loppisen på gamla pepparkaksfabriken i Norrskedika för bara 200 pix, men den saknar rätt många delar. Själv har jag ju redan en som används flitigt.

Loppisar längs vägen

Två besök på loppisar som var öppna blev det på vägen ut till Öregrund, och det var ju säkra kort. Risingeboden och gamla pepparkaksfabriken i Norrskedika. Glad blev jag av prylarna som jag köpte.

Tre fina saftglas och en bricka. Brickan är engelsk och kommer från Worcester Ware.

Ett teakfat och några ostbestick och öppnare med teakhandtag i en fin ask

Ett fint rävspel, liknade det vi har här på landet

En julduk och ett brickband med rosor, samma tryck som smådukarna jag köpte för ett tag sen!

En randig plastmugg från 60-talet. Jag är uppväxt med sådana i olika färger och har några sedan tidigare som jag köpt på loppis.

En vas från Bo Fajans

En Doktor Snuggles-ryggsäck! Helt underbar.

Porslinsdetektiv

Det finns ett drag hos mig av detektiv. Noggrant, tålmodigt och metodiskt letar jag information och fogar samman till ett mönster. Ser strukturerna. Jag använder det förstås i jobbet, men också i helt andra sammanhang. När jag läser på om formgivning, letar efter rätt detaljer till huset och inredningen. När jag ägnar mig åt mitt porslinsintresse. Söker på nätet, snackar med antikhandlare, slår i böcker, gamla reklamblad och tidningar.

I natt kom jag plötsligt på att Veneziakoppen ju har ett syskon här hemma. En kaffekopp som också är i Rörstandsmodellen DM, och även den med svart dekor. Fat har jag inget, men under koppen står det Mia. Jag kollade i alla böcker om Rörstrandsporslin och sökte på nätet, men hittade den inte över huvud taget. Jag är så klart nyfiken på vem som gjort dekoren. Någon som vet något?

Dagens kopp: Venezia

En kopp som jag tidigare bara sett på bild i Bo Gunnar Lundgrens utmärkta bok Servisporslin från 1962 är Hertha Bengtsons Venezia. Så när Porslinsbloggen-Benny hade två kaffekoppar, visserligen utan fat, till salu på sin loppis var det klart att jag ville ha dem. Inte för att jag använder kaffekoppar själv för att dricka ur, men jag har ju kommit på ett finfint användningsområde för dem; nämligen att servera dessert ur dem. Då gör det inget att det inte finns fat till, även om de helsvarta faten säkert är urläckra till de vita kopparna med svart dekor.

Både modell och dekor är formgiven av Hertha Bengtson för Rörstrand 1954. Modellen heter DM och är tillverkad i flintgods. Dekoren är koppartryck i svart under glasyr, och fatet som jag saknar är alltså i svart glasyr.

Tänk vad raffinerat att servera lakritspannacotta ur dem!

Sommarkompisar

Gröna Terrasskoppen och gröna Grobladkoppen, så härligt somriga de känns!

Alla tre

Se så fina de är tillsammans, och här kan ni se den bruna och den blå med enfärgade fat. Jag köpte ju de kopparna utan fat, men när jag besökte Bennys loppis häromdagen hade han lagt undan faten åt mig. Den blå ska egentligen ha mönstrat fat den också, för det är den äldre varianten, ser man bland annat på örat.

Dagens kopp: grön Groblad

Tjoho! Jag slog till på en grön Grobladkopp igår. En med mönstrat fat. Den är den allra finaste av Grobladkopparna, tycker jag. Sedan tidigare har jag ju en brun och en blå. Jag har gått och sneglat på den på Uppsala-Ekeby-antikaffären Presenta på Väderkvarnsgatan sedan i våras. 250 pix skulle de ha för den, och jag har tänkt att om jag har tur så kan jag fynda den på loppis billigare. Men icke. Och nu i juli var butiken stängd, men igår var den öppen igen, så då köpte jag den. Det var på tiden. Fantastiskt roligt att den har det mönstrade fatet också, som rationaliserades bort i en senare variant, då de producerades med enfärgade fat som passade till flera dekorer. Men jag har märkt en sak. Örat är inte bekvämt att hålla i, och det går inte ens att komma åt att lyfta koppen bra i örat när den står på fatet. Oftast håller jag direkt i koppen istället. Men jag trivs så bra med min nya kopp. Det fanns förresten två till till salu, om någon är intresserad.

Men loppisarna då?

I natt satt jag och gjorde en ambitiös karta i Google Maps över loppisar som jag fått tips om, främst från Benny med Porslinsbloggen. Jag lade in något intressant kafé också. Jag förstod i och för sig redan från början att vi inte skulle hinna med allt, men det blev faktiskt mycket mindre än jag tänkt. Mest i och kring Gävle. Sen kom insikten om att det ju tar rätt lång tid vid varje ställe när barnen ska med, även om det faktiskt funkar bra att ha dem med inne på loppisarna, och att det var bråttom till Leksand innan museet skulle stänga. Så i Dalarna blev det bara en loppis, men inte vilken loppis som helst. Det var nämligen så att Porslinsbloggen-Benny hade ordnat loppis hemma i sin trädgård i Falun, och han hade plockat undan några saker åt mig. Jag fick också komma in och se hans imponerande samling av främst Gefle-porslin. Fantastiskt! Barnen var rätt less vid det laget, och Klara hängde och klängde i mig, men jag fick mig en trevlig pratstund.

Mest grämer jag mig över att jag inte hann till Tulavippan, men det får väl bli fler loppisturer till Dalarna. Min loppiskarta hittar ni i alla fall här. Jag har tänkt lägga in loppisar från andra delar av landet också, och bra och trevliga konditorier och sådana trevligheter.

Så vad blev det då? Jo, det här. Kopparna som Benny hade lagt undan åt mig ska jag blogga mera om imorgon eller så.

Kanske inte värt att åka till Leksand för

Marianne Westman-utställningen var litet av en besvikelse faktiskt. Ett litet rum med ganska få objekt och mycket litet utställningstext. Inte riktigt värt att åka till Leksand för faktiskt. Om man inte kan mycket om hennes arbete sedan tidigare tror jag inte att man riktigt får en bild av henne genom utställningen. Och kan man bara litet om den tidens porslinsformgivning och om henne så var det inget nytt. Inte faktamässigt, och det som visades kan man gå in i någon av de välsorterade antikaffärerna på Upplandsgatan och hitta, alltihop. Nån gång när jag har råd ska jag köpa de fina karotterna i Picknick-serien, särskilt den med sockerärtor på, och härliga mattallrikarna med fiskar på ur My garden.

Nödvändigheter

Dagens loppisfynd från vaksalatorg! Sex tårtgafflar med teakskaft. Jag har lika många sedan tidigare, så nu har jag ett dussin. Snart kan jag öppna kondis. Och så fyra fiffiga äggkoppar för picknickbruk. Ihopskruvade får det plats ett ägg inuti, så de skyddar äggen från att gå sönder. Sedan skruvar man isär dem och sätter ihop till en äggkopp. Och tänk vad fint de ljusblå kommer att passa till mina picknickkaffekoppar!

Bara jag får gå på en loppisrunda

så blir jag på ganska bra humör. Igår fyndade jag en Uppsala-Ekeby-kruka och en okänd grön kruka på Vaksala torg. Idag var det loppis på Tunakolonin. Inte så många bord, men 23 teskedar med bakelitskaft för 40 spänn och tre fina små linnedukar med rosor för en tia gjorde mig nöjd.

Dagens kopp: Emma från Gustavsberg

En trevlig sak med att vara hemma hos folk är att botanisera i deras skåp och välja en tekopp att dricka ur. Och koppblogga då. Gårdagens födelsedagskalas för systerdöttrarna Sara och Amanda i Rinkeby resulterade i att jag nu kan presentera Emma för er. Min systers finaste teservis är annars Rosmarin, men den har jag redan bloggat om, så det fick bli Emma.

Med sitt ganska storblommiga och täckande mönster i brunt är Emma en ganska typisk 70-talsservis. Men Emma är ändå inte murrig. Det är en fin balans mellan det vita godset och den bruna fint tecknade dekoren, som även fanns i grönt, en annan typisk 70-talsfärg. Emma tillverkades 1971-1977. Dekoren bär Paul Hoffs hand, medan modellen, som användes till många dekorer av skilda formgivare, formgavs av Stig Lindberg. Den heter SA och är naturligtvis i benporslin eftersom det är Gustavsberg.