Finaste sextiotalsförklädet

Visserligen har jag redan ett förkläde i den här klassiska modellen som var så vanlig på 60-talet, men det här var mycket finare. Underbart! Och det är verkligen bästa modellen på förkläde, som skyddar ordentligt och med praktiska fickor. Jag känner mig som Monica Zetterlund i Att angöra en brygga när jag har det. Och det vill man ju.

Ett syskon till Libbys vas

Inte alls något nytt loppisfynd, utan en vas som jag fick av Dante och Magda för ett par år sedan. Kom bara på att jag ville visa den när jag såg Libbys vas i samma serie från tyska Bay. På min finns en etikett kvar som det står Florenz på, som tydligen är namnet på serien.

Ingen Dagens kopp, men väl ett par tefat

Om jag skulle hitta ett par tekoppar utan fat i trevliga Kryss så gör det inget, för nu har jag redan faten.

En saftblandarpinne i glas måste man ha

Det förstod jag genast när jag var hos Anders och Daniel, för de hade flera. Och så hittade jag en på Emmaus i Umeå för en femma. Så behändigt.

Farmors saftglas

Vilket glädjeskutt hjärtat tog när jag hittade det här saftglaset på loppis i Umeå. Hos farmor och farfar i Juniskär drack vi alltid saft ur precis sådana här. De stod i ett vitrinskåp i TV-rummet. Och om det var helg hände det att Kjell hade köpt tårta i Kvissleby. Vilken fest!

ETT – TU – TE – Cirkelte

Jag är helt såld på den här teburken. Ett av de bästa loppisfynden från Umeå. Så snyggt med guld, benvitt, grått och svart och tekannan med KF-logotypen. I love KF och barndomens cirkelte. Och så finurligt att man ska använda ETT – TU – TE-filtret.

Tips till Lisa Larson- och marsipanälskare

Med anledning av Lisa Larsson-utställningen på Gustavsbergs Porslinsmuseum har de ett samarbete med Marsipanskolan och gör marsipanfigurer av Lisa Larsons figurer. Man kan få komma och pröva på själv också. Roligt! Tänk förresten att få gå på Marsipanskolan; vad fint det låter. Jag är ju litet sockerbagare själv med mina marsipangjutningsformar.

Dagens kopp: Ceylon av Hertha Bengtson

Men förstår ni vad fint att komma på förmiddagsfika hos Anders och Daniel i deras fantastiskt fina femtiotalsvåning i Umeå? Timmarna gick, och jag ville aldrig därifrån, fast barnen började bli otåliga mot slutet. Jag skulle nog säga att vi är besläktade själar i väldigt mycket. Porslinssamlandet, Luxuslamporna, textilintresset, mangling, gamla symönster, bakning och trevliga kondis. Och vet ni att de har en riktig telefonväxel hemma hos sig?

Jag fick den stora äran att välja vilket porslin vi skulle använda, och föll för fina Ceylon, som tillverkades 1955-1962 av Rörstrand. Som ni vet är jag väldigt svag för Hertha Bengtson och hennes ständiga utforskande av reliefteknik. I Ceylon har jag bara en tekanna själv, men nu känner jag att jag måste skaffa en kopp av varje färg. Reliefmönstret framträder på litet olika sätt beroende på vilken glasyr kopparna har. Anders och Daniel hade både turkosblå, gula och gulgröna, och jag valde den turkosblå till mig att dricka mitt te ur. Åh, så underbara de är, och verkligen så fina att kombinera också. Det roliga med Ceylon är att Hertha ritade den som en kaffe- te- och chokladservis, med olika kannor. Hur många chokladserviser kan det finnas? Kopparna är väldigt speciella i formen. Högresta, varken som traditionella kaffe- eller tekoppar i formen, men man får inte heller känslan av muggar. De är liksom mindre och smäckrare.

Se också så fantastiskt dukat och vad fint de har bakat. Barnen åt hejdlöst många chokladsnitt.

Omaka par, men fina ihop ändå

Den här lilla gräddsnipan och sockerskålen såldes ihop som ett set för 80 kronor, men egentligen hör de ju inte ihop. Sockerskålen är Lillemor Mannerheims Mangania från Gefle 1956, medan gräddsnipan är från Bo Fajans. Men det är exakt samma matta svarta glasyr, och även om gräddsnipan är stramare och rakare är de fina ihop. Ni kan se hur den riktiga Manganiasnipan ser ut här.

De rökfärgade Fugaskålarna är finast

De rökfärgade Fugaskålarna är jag nog mest förtjust i, och jag har en större och en mindre sedan tidigare. Den här prutade jag ned till en hundring på Väderkvarnens antik & kuriosa. Fugaserien, formgiven av Sven Palmqvist på Orrefors, var tillverkade i en ny teknik när de kom 1954. Glasmassan centrifugerades i formar.

Kryss – början på samling desserttallrikar

Jag har gått och funderat ett tag nu på att skaffa desserttallrikar från Gefle, och att jag kunde göra likadant som med tekopparna, samla olika och kombinera. Det finns så många dekorer som passar fint ihop. Nu är samlingen påbörjad! Igår köpte jag två stycken i Helmer Ringströms Kryss i gult för 40 kronor styck på Väderkvarnens antik & kuriosa. Kryss tillverkades 1957-1964. Fast två är ju bara ett par. Tre är en samling, eller hur? Jag får skynda mig att hitta mera.

Ännu ett Alga-spel – Mah Jong

Av en slump hittade jag ett ställe under ett bord där det fanns spel på Myrorna. De har spelen på flera ställen, och jag brukar leta efter 50-, 60- och 70-talsspel, men det här var så undanskymt att jag hade missat det tidigare. Underst i högen skymtade jag ett gammalt Alga-spel. Det visade sig vara ett Mah Jong. Inte för att det kanske är det snyggaste Mah Jong-spelet vad gäller brickorna, men jag är så svag för kartongerna till de här gamla Alga-spelen från min barndom. Jag gissar att det är sent 70-tal eller möjligen tidigt 80-tal. Illustratören kändes så bekant, och först såg jag inte att illustrationen faktiskt var signerad med Hennius. Efter litet detektivarbete har jag fått fram att hon heter Barbro Hennius (född 1935), och bland annat även gjort 60-tals-versionen av Bondespelet, men även bokillustrationer, vykort och illustrerat Kamratposten på 70-talet. Det kan nog vara det som gör att hon känns så bekant för mig. Vilket årtal spelet är tillverkat har jag dock gått bet på. Någon som kan hjälpa mig? I kartongen låg förresten litet uppkopierade artiklar om Mah Jong och ett häfte som med all säkerhet är mycket äldre än det här Alga-spelet. Det verkar dock som att spelreglerna som hör till spelet saknas, men ett tillägg finns med.

Dagens kopp: Spinett från Gefle

Även om jag försöker gå loppisrunda varje lördag är det inte så att jag snubblar över nya tekoppar att köpa så ofta. Eller det är klart att det finns massor att köpa som jag vill ha i antikaffärer, men de kostar ju ofta väldigt många hundralappar. Idag hittade jag i alla fall en Spinett på Söders gammalt och nytt. 162 kronor fick jag betala för den med rabatt. Det fanns en till i skyltfönstret förresten, om någon är sugen, och två fat utan koppar.

Spinett är så klart en omisskännlig Geflekopp i E-modellen, formgiven av Sven Eric Skawonius. Dekoren är däremot ritad av Helmer Ringström, och den tillverkades 1959-1964. Sedan tidigare har jag en annan kopp i samma modell, Gavott, och de passar så fint ihop med sina svarta grafiska dekorer med gult band på vitt gods. Jag gillar verkligen den här modellen. Perfekt tjocklek på godset och så skön att hålla i och dricka ur.

Sillunch för mig – plättar för barnen

Så fint att sitta i solen på altanen och äta det man gillar. Och så Guldus förstås. Ingen alkohol på Valborg, och inga andra dagar heller så klart.

Mera av Hertha Bengtsons Rosmarin

Värst vad ni gillade Rosmarin då! Det gör ju jag också. Benny frågade om jag har mycket Rosmarin, och alla färger. Verkligen inte. Jag plockade fram allt jag har, så ni får se. Jag vet inte om den grå skålen eller karotten ska ha ett lock, men fin är den i alla fall. Jag tycker att den grå glasyren är den vackraste av Rosmaringlasyrerna. Kollade om det var exakt samma grå glasyr som på mina ovanliga grå Blå Eld-fat, men det var det inte. Jag skulle kunna tänka mig att skaffa grå ugnseldfasta fat i Rosmarin att ha tillsammans med min Blå Eld-servis.

Klart jag slog till på vita Rosmarinassietter

Det är klart att jag slog till på ett halvt dussin Rosmarinassietter på Myrorna när de kostade 25 kronor styck. Hertha Bengtson har en särskild plats i mitt hjärta. De går ju fint att kombinera med mycket annat också, precis som Blå Eld-assietterna. En gul Rosmarintekopp har jag dock sedan tidigare, den som kallas Capri. Jag tog fram den för att visa ihop. Och så har jag ju den bruna tekannan!

Den ryska teburken

Minns ni de här teburkarna? Vi hade en sån hemma i min barndom på 70-talet. Jag utgår från att den var köpt på Konsum. Pappa brukade brygga ryskt te i Öregrund när vi kom ut med bussen på fredagkvällarna på hösten och våren och det var kallt i stugan. För ett par år sedan fick jag min systers ryska teburk, men nu hittade jag en likadan på Vaksala torg för en tjuga, så nu kan vi ha varsin.

Äntligen hittade jag teskedar med teakskaft

Jag vet inte varför, men just teskedar med teakskaft har jag haft svårt att hitta. Matbesticken ser man ganska ofta, och jag har en uppsättning sedan tidigare. Jag har till och med två halvdussin tårtgafflar med teakskaft i snarlika modeller. Däremot har jag teskedar med svart bakelitskaft. De är inte lika svåra att hitta. Båda varianterna är ju så fina, men jag tycker ändå så mycket om känslan av teakskaften. De är Öregrund och sommarstuga och barndom för mig. Nu hittade jag dem för 5 kronor styck på Två sekel på Kungsängsgatan. De hade matbestick med teakskaft till samma pris också nere i källaren.

Gröna ljusstakar från Lindshammar

Härlig grön färg! De är något mindre än de turkosblå som jag har sedan tidigare, och inte riktigt samma form. De har etiketten kvar och är formgivna av Christer Sjögren. Måste nog köpa en bok om glas snart. De här hittade jag på Emmaus vid Vaksala torg för 30 kronor styck.

Man kan aldrig ha för många vaser

Det behövs så många olika beroende på hur buketten ser ut. Den här känns som att den kommer att vara perfekt till många buketter. Tänk när det exploderar av påskliljor, pingstliljor och tulpaner i min trädgård alldeles snart. Vilka buketter jag ska komponera och sätta i den här vasen! Den är från Reijmyre, och det är svårt att säga vilken färg den har. Ibland ser den bara rökfärgad ut, ibland med dragning åt buteljgrönt. Fast den var inget fynd; den kostade 300 kronor på Presenta på Väderkvarnsgatan. Men Presenta är ju en antikaffär och ingen loppis. Vasen har funnits där i flera månader och jag har stått och vägt den i min hand många gånger. Nu är den min.