Det skulle inte skada med litet konsumentjournalistik i inredningstidningarna

I helgen hörde jag Publicerat i P1, där Charlotte Reimerson pratade om utvecklingen av konsumentjournalistiken. Det här är något som jag har funderat ganska mycket på under senare år när det gäller inredningstidningar. Det är verkligen inte så att jag vill ha bort de delar som finns där. Jag uppskattar både inredningsreportage, plocksidor med nyheter och temaartiklar om nya trender eller någon formgivare, även om jag oftast tycker att de är för grunda. Men det skulle verkligen behövas ordentlig konsumentjournalistik och kritik kring nya möbler och inredning. Jag tänker att den kunde vara litet som en del sätta bo- och inredningsböcker från 50- och 60-talet, där man gick igenom vad man bör tänka på när man väljer möbler och porslin, vad som faktiskt är god och dålig design. Den här typen av journalistik förekom faktiskt i inredningstidningar som Allt i hemmet på 60-talet. Varför förekommer aldrig någon kritik av ny formgivning i inredningstidningarna? Det skulle jag vilja se. Och jag tycker att man skulle kunna göra genomgångar av vilka köks- och badrumstillverkare som fått mycket reklamationer på sina produkter, till exempel. Inte ett så svårt grävjobb, faktiskt, och det skulle vara till stor nytta för konsumenterna. Dessutom skulle det sätta press på tillverkarna. Det är till och med så att jag för kanske fem år sedan mejlade till flera inredningstidningars redaktioner och föreslog det. Någon chefredaktör svarade faktiskt, men skrev att de inte hade resurser till det. Jag tror att det framför allt handlar om att de inte vågar, för de är ekonomiskt beroende av att få låna produkter för att plåta till sina reportage och av annonsintäkter.

En trave Hjärterassietter från Gefle

Titta vad jag har glömt blogga om. En trave Hjärter som jag fick av Pernilla i somras när vi var på loppisrunda i Norrskedika tillsammans. Hjärter är en Helmer Ringström-dekor, och den tillverkades 1961-1965.

Rosmarinkarott söker lock

Porslinsbloggen-Benny hade två Rosmarinkarotter utan lock. Nu har jag den ena, så får vi se om någon av oss lyckas hitta ett lock. Det går naturligtvis fint att använda den utan lock, men det är ju liksom knopparna på locken på Rosmarin som ger mycket av karaktären. Här på min tekanna kan ni se hur knopparna ser ut.

Om de bruna serviserna – Terma och inte Terma

Länge har jag tänkt att jag borde blogga om Terma, eftersom jag inte visat hela min samling, och för att jag då och då ser på Tradera att man försöker sälja en brun IKEA-servis från 90-talet som Terma. Och så bloggade Loppista om sin fina nyfyndade kanna som hon undrade om det kunde vara Terma. Det kändes litet trist att behöva säga att det inte var det, för IKEA från 90-talet känns kanske inte lika kul. Men jag förstår verkligen att man kan tro att det är Terma, åtminstone om man bara ser kannan och inte ser den bredvid Terma och kan jämföra glasyr, och inte kollat upp exakt vilka delar som fanns i Terma. Och riktigt snygg är ju kannan ändå. Men det är inte riktigt samma nyans, och om man tittar på kopparna som glider omkring på sina fat så tänker man nog att så skulle inte Stig Lindberg ha formgivit. IKEA-servisen heter Valuta, och jag kommer inte ihåg exakt när jag köpte den, men någon gång under andra halvan av 90-talet är jag rätt säker på. Jag köpte kanna med värmehållare och två förpackningar med koppar, så jag har 12 koppar med fat. Jag har faktiskt kartongerna kvar. Jag har använt servisen till glögg, men det är kanske mockakaffekoppar? Och Terma, det är ju Stig Lindbergs flamfasta servis som lanserades till H55-utställningen tillsammans med Spisa Ribb. De olika grytorna med lock har jag ärvt efter min farbror. De andra tre delarna har jag köpt på loppis vid olika tillfällen. Nu slår det mig att jag har en till del, ett stort ugnseldfast fat, men jag orkar inte ta fram och plåta allt igen tillsammans. Naturligtvis har det funnits fler matta bruna serviser, Liekki och Ruska från Arabia till exempel, men det är nog Terma och Valuta som brukar förväxlas.

Det är inte så ofta ny arkitektur imponerar på mig

I alla fall inte när det gäller bostäder. Offentliga byggnader är en annan sak, men när nya flerbostadshus och villor byggs idag tycker jag oftast att det är taffliga och billiga detaljer som jag stör mig på. Men under det senaste året har jag spanat på ett hus som vuxit fram i hörnet Salagatan-S:t Persgatan. Jag brukar parkera cykeln mitt emot på Salagatan när jag ska gå loppisrunda på Vaksala torg. Nu i lördags när jag kom dit var byggställningarna äntligen bortplockade, så jag passade på att fotografera. Huset är alldeles svart, med grå sockel, och många snygga detaljer som portarna med träpartier runt om och de vinklade balkongerna ut mot S:t Persgatan. Jag gillar det väldigt mycket. Arkitekten Greger Wolter har influerats av trettiotalets arkitektur. Läs mer om kvarteret Alfhem här. Snart flyttar förresten Pingstkyrkans second hand-butik Bäckar små in i hörnbutiken. Bra att den hamnar i bästa loppiskvarteren. Här kan man se hur det såg ut på platsen vid förra sekelskiftet.

Gul/svart/vitt från Søholm

Nu tar vi litet mera gult och svart, för det piggar ju upp en mörk och grå måndagmorgon. De här danska handmålade assietterna från Søholm köpte jag av Benny när vi sågs på Antikmässan. Jag har faktiskt ett tekoppsfat sedan tidigare, men annars har jag aldrig sett dem.

En trave Manganiaassietter från Gefle i två storlekar

Uppdatering! Nu har jag fått hjälp att identifiera att det inte är Negro utan Mangania. Läs gärna kommentarerna. Jag ändrade i rubriken så att jag inte lurar i någon att det här är Negro, men lät texten i övrigt vara kvar som den är.

Det är så vansinnigt raffinerat och elegant i sin enkelhet, Negro från Gefle. Klarar sig fint för sig själv, och lyfter och trollar med annat porslin som man kombinerar med det. Titta bara på mina senast fyndade Pallaskoppar med gul och svart dekor. Visst bli de ännu vassare i sällskap med Negro? Och känslan i den matta glasyren. Underbart. Här kan man läsa om Negroglasyren och Manganiaglasyren. Manganiaglasyren har jag på en av mina favorittekannor. Lustig nog tycker jag att glasyren på assietterna är väldigt lik manganiaglasyren på tekannan, men vad jag förstår är de släta assietterna Negro, medan de manganiaassietter jag har sett har ett räfflat mönster.

Allskålen från Skruf i originalförpackning

Jag fick hjärtklappning av upphetsning när Christina på Designhörnan sa att hon hade något hon ville visa mig, och tog fram en originalförpackning med allskålar från Skruf. Hon vet precis vad jag är ute efter. Visserligen saknades en, så det var bara 5 skålar, men jag får leta efter en att komplettera med. Dessutom var det min favoritfärg, rökfärgade. Tänk vad fina de blir att duka med till mina allglas. På förpackningen står det: allskålen – skålen för efterrätter, cocktail bits, sköljkopp, uppläggningar, sallader, glass, bär.

Liten skål med grönt äpple av Ingrid Käller-Glasell Focus Falun

Den här fina lilla skålen har jag haft sedan urminnes tider, eller åtminstone sedan tidigt 90-tal. Jag tror att jag kan ha köpt den på en antikaffär som låg på Geijersgatan. Den är så härlig. Skålen kommer från Focus Ateljéverkstad i Falun och är gjord av keramikern Ingrid Käller-Glasell, som drev ateljén med sin syster Karin, som sysslade med textil.

Gult trekantigt kakfat

Eller ja, man kan väl ha det som vilket uppläggningsfat som helst, men jag tänker på det som ett kakfat för att det är samma modell som det svartvita trekantiga fat som farmor och farfar hade, och som alltid användes för bröd och kakor i köket i Juniskär. Ett likadant fat hittade min bror åt mig förut, och i somras hittade han det här gula i samma modell och gav till mig i födelsedagspresent. Fast det här är aningen större. Ni kan se på bilden där de står på varann. Visst är de snygga ihop så, förresten? Och snyggt med svart undersida till den gula ovansidan. Precis som med det svartvita har jag inte identifierat vad det är för tillverkare, men en teori är att det är Upsala-Ekeby för någon varuhuskedja. Jag tycker att det är något sämre kvalitet på de här faten än det brukar vara på Upsala-Ekeby, så jag vet inte.

Ett fat med sextiotalsrosor

Ja, ett Pyntafat, förstås. Jag fick det av Porslinan på bloggträffen på Antik- och kuriosamässan, för hon hade köpt en trave superbilligt, och jag hade bara en kopp utan fat. Tack! Den behövs för att lysa upp när sommaren är slut.

Svart karott med gult lock från Bo Fajans

Mera gult och svart! Visst är den flott? Snyggt med den matta svarta glasyren till den blanka gula. En så användbar storlek på karott, och behändig att kunna ställa direkt i kylen med locket på. Bra också att den inte har ett långt utstickande handtag som många Bo Fajans-karotter. Jag tycker att de är opraktiska för att de tar mycket plats och är lätta att slå sönder.

När Konsum hette rätt och slätt Konsum

Så otroligt glad jag blev över den här fina tallriken som Porslinsbloggen-Benny hade med åt mig! Den är helt enkelt underbar. Konsumlogotypen, sättet träden är tecknade på, torghandeln, folkvimlet. Det är en jubileumstallrik för Konsum i Västerås 1960.

Dagens kopp: gul Pallas från Gefle

Som ni vet blir jag alltid gladast när jag hittar koppar. På antik- och kuriosamässan i Kista förväntar man sig inga fyndpriser, men det tycker jag faktiskt att 60 kronor styck för de här kaffekopparna var. Tre stycken felfria Pallas i gult köpte jag. Sedan tidigare har jag tre kaffekoppar av Pallas i grönt. Det är förstås Helmer Ringströms klassiska AU-modell, och dekoren är formgiven av Berit Ternell. 1960-1964 tillverkades Pallaskopparna, som även finns med grönt eller rött band. Det var faktiskt mitt enda inköp på själva mässan, men sedan var jag på trevlig bloggträff med Dollybirdretro, Femtiotalsjakten, Form 55, Leta Retro, Porslinan och Porslinsbloggen, och efter det var vi några som gick ut på parkeringen och gjorde affärer i Porslinsbloggen-Bennys baklucka! Jag kom hem med massor av fint porslin. Vad det var får ni se under den kommande veckan.

Dagens kopp: ljusblå picknickkopp ur Mepalservisen

Här kommer ännu en variant på picknickkopp i ljusblått. Också en av mina koppar som jag glömt presentera som Dagens kopp. Denna har jag bara en av. Under står MEPAL SERVIS 189/15. Mepalservisen tillverkades av Hammarby Bakelit Industri AB (HABIA) för AB Melwo i Djursholm, och är från cirka 1950, enligt Thomas Lindblads ”Bruksföremål i plast”. Den fanns även i gult.

Nyponkvistar i Anna-Lisa Thomson-skål

På en liten äppel- och blomplockartur var Klara och jag idag borta vid åsen. Nyponkvistar är också fint att arrangera, särskilt i den här favoritskålen från Upsala-Ekeby, som jag säkert köpte i början av 90-talet. Minns i alla fall att jag hade den när jag bodde i lic-rummet på Arken, och att jag arrangerade törnrosor i den en midsommarafton. Skålen har nummer 3235, och tillverkades 1937-1938. Den är så praktisk för att den har en lös hållare med hål i för att sticka in blommor. Ibland använder jag skålen utan hållaren och planterar jularrangemang med hyacinter och jultulpaner i den. Det här arrangemanget får stå ute på altanen och lysa upp. Det är så snyggt mot den svarta vaxduken.

Dagens kopp: Bilskafferiet, picknickkopp i plast från Skaraplast

Ibland upptäcker jag att jag har missat att blogga om någon av mina koppar. Som nu när Sid visade bilder på Bilskafferiet från Skaraplast, och jag insåg att det där var ju mina picknickkoppar i plast som jag brukar packa med i Taffelhinken. De har ett namn! Bilskafferiet. Vad glad jag blev. Och även om ni har sett kopparna skymta när jag bloggat om picknickar, för jag gillar ju picknickar, så visade det sig att jag inte haft med dem som Dagens kopp. Fyra stycken har jag i alla fall, och jag gillar dem skarpt. Trots att det är kaffekoppar dricker jag mitt te ur dem när jag har picknick.

Evas värdinnelexikon från 1960

Så oerhört underhållande att läsa om hur man beter sig när man har TV-bjudningar eller är värdinna vid tältning, till exempel. För att inte tala om vid sammanträden. För min del har jag genom åren deltagit i hundratals, troligen tusentals, sammanträden inom nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen, ganska ofta som ordförande. Det tycker jag är att vara värdinna på ett sammanträde. Sen har jag ofta haft med mig fika som jag bakat också. Men jag har inte hållit mig diskret i bakgrunden, som boken rekommenderar.

Dennisspelet (Alga 1-2342-2)

Den amerikanska serien Dennis (Dennis the Menace) kom till 1951, men jag gissar att det här spelet är betydligt yngre, kanske 70-tal? Så där med ljusblått på vänsterkanten såg Algaspelen ut när jag var liten i alla fall. Ännu ett fynd från Sirius loppmarknad.

Tehuvor från 50- och 60-talet

Fina Anders, som aldrig brukade dricka te, har plötsligt sytt en tehuva efter en englandsvistelse i somras. Mest ska han ha den för att hålla chokladkannan varm, men medger att han ”råkade börja dricka te i England”. Otroligt roligt. Nu säger han sig kunna dricka te om han blir bjuden. Inspirerad av detta plockade jag fram två favoritböcker om handarbeten från slutet av 50-talet och början av 60-talet. Min mamma har de här böckerna, och de är pusselbitar i hur jag i tonåren kom att fascineras av 50- och 60-talsformgivning. Ofta bläddrade jag i dem. Senare har jag hittat dem på antikvariat och köpt för att ha mina egna exemplar. Böckerna är Hemslöjdens handarbeten, andra delen, skriven 1956 av Maja Lundbäck, och Ur skånska syskrin, utgiven 1960. I dessa finns nämligen bland annat massor av tehuvor. De är så fina! Mina favoriter är huvorna på bild 6, 8 och 10. Vilka gillar ni bäst?