Dagens kopp: H C Andersen-muggen

Eftersom jag bloggade om bruna Öregrunds-tekannan idag passar det bra att blogga om H C Andersen-muggen som också finns här i Öregrund. Jag fick den av mamma någon gång när jag var liten och hon hade varit till Danmark, tror jag. Det är den mugg jag oftast drack te ur här på landet. Och nu är det Klaras favoritmugg här ute.

Den har illustrationer från tre olika sagor runt om. Det står på engelska på den: The swineherd, Clumsy Hans och The shepherdess and the shimney sweep. Mera nostalgi än under av form.

Dagens kopp och tekanna: Collection från Höganäs

Eftersom jag är i Öregrund finns det ju en hel del koppar att blogga om härifrån, till exempel Collection från Höganäs. Mamma och pappa har kopparna och tekannan i antracitgrå glasyr, som de har fått av mig och mina syskon.

Collection från 1990 är formgiven av Marie-Louise Hellgren. Jag tycker mycket om känslan i den matta glasyren. Den är skön mot händerna. Dessutom är jag väldigt svag för just den nyansen. Jag tycker mycket om olika nyanser av grått, men särskilt den där antracitgrå. Just den här Höganäsmuggen har en mycket fin och behaglig form, med perfekt rundning på kanten så att den är så skön att dricka ur. Andra muggar från Höganäs nuvarande produktion tycker jag är mycket tristare och inte alls lika behagliga. Framför allt känns Clubmuggen uttjatad. Vad som kanske är mindre praktiskt med Collection är träfatet. Snyggt när det är nytt, visst. Skön känsla med ett träfat, och man kan ha det som lock till muggen. Sånt gillar jag. Litet i Hertha Bengtsons eller Marianne Westmans anda med flera funktioner. Men tyvärr blir träfaten ganska fort fula och skavda av fukt. Och namnet Collection, hur fult och trist är inte det.

Tekannan finns inte i produktion längre. Den har fin form och är rymlig, vilket är bra, men den är också som en följd av storleken i kombination med godset ganska tung. Den där typen av bambuhanddtag är bra på det sättet att det inte blir varmt på samma vis som vanliga handdtag, men jag tycker ändå att de är opraktiska när man ska diska kannan.

Dagens kopp: Marimekkomuggarna

Jo, i Helsingfors passade jag på att köpa de här fyra muggarna utan öra, som jag suktat efter ganska länge. På etiketten som satt under kallades de lattemuggar, och jag förstår varför. Till och med för mig som har ganska värmetåliga fingrar blir muggarna för heta med bara hett te i. Som tur är dricker jag ju mitt te med en rejäl skvätt mjölk i, så det går bra. Jag tycker mycket om dem. De är enkla, stilrena och moderna. Barnen har testat att dricka kall oboy ur dem, och det gick också fint.

Alla har dekorer som från början är tygmönster från Marimekko.

Prickmönstret heter Fokus och är ritat av Anna Danielsson.

Människorna i stadsmiljö heter Hetkiä/Moments och är ritad av Maija Louekari.

Björkmuggen heter Kaiku och är också ritad av Maija Louekari.

Dagens kopp: Musselmalet

I måndagskväll var vi på middag hos Kjell och Görel på Geijersgatan. Kjell är min mammas kusin. Mina sysslingar Ylva och Åsa var också där. Den mycket trevliga kvällen innehöll förutom god mat och gott samtal i trädgården, husesyn i nyrenoverade huset (mycket bra val av bänkskivor, Virrvarr!) pianospel och lek i lekparken, även kaffe och te ur musselmalet-koppar, vilket föranleder mig att blogga om dem.

Nu drack jag ju te ur en kaffekopp, men de är ändå trevliga att dricka ur. Lagom tjockt gods. Skönt grepp i örat. Och så tänker jag på den finfina danska tv-serien Matador när jag dricker ur koppen. Musselmalet från Kongelige Dansk är ju en dansk klassiker från 1775, och som naturligtvis figurerade i den tv-serien och många andra bra danska tv-serier. Ja, jag är ganska svag för danska tv-serier som utspelar sig under flera decennier av 1900-talet, och det finns några.

Men min personliga relation till Musselmalet är egentligen inte kopparna, utan tekannan. Vad passar därför bättre än att starta en till porslinsserie här på bloggen, nämligen Dagens tekanna. Men herre gud, tänker ni som redan har tänkt att hur många koppar kan hon ha? Dagens tekanna? Det har hon väl ändå inte flera av. Joho då. Klart att jag har. Vänta bara och se.

Dagens kopp: Moster Ruts kinesiska

Hos Gunnel och Ragnar i Sjöändan drack jag naturligtvis ur moster Ruts gamla koppar. De är så där tunna och sköra att man tror att de ska gå sönder vilken minut som helst, och egentligen alldeles för små att dricka te ur. Men ibland kan porslin vara trevligt trots att stil och form går stick i stäv med vad man tycker om annars. Det handlar ju mycket om minnen och personliga relationer, och kanske till och med berättelser och mytbildning.

Dagens kopp: Rosmarin

Givetvis plockades fina teservisen Rosmarin fram hos min syster Anna idag. Den är formgiven av en av mina favoriter, Hertha Bengtson, som också gjorde Blå eld som jag har skåpen fyllda av hemma. Jag skrev även min B-uppsats i konstvetenskap om Hertha Bengtson som keramisk formgivare.

Anna har Rosmarin som teservis i svagt rosa. Flintgodsservisen som tillverkades 1957-1966 finns även i brunt, gult, grått och vitt, såna där litet dimmiga pasteller, och även som kaffe- och matservis med många ugnseldfasta serveringskärl. Fantastiskt fint med den smäckra formen som ändå är praktiskt ugnseldfast.

Kanske är det inte de pastelliga färgerna så mycket som formen som jag tycker om. Reliefmönstret från Blå eld kommer här till nya uttryck, och även på Rosmarin används den för att understryka formen. Och formen, ja, det finns på samma gång både en lätthet och en tyngd i tekannan. Så väl avvägt. Fina, fina knoppen på tekannans lock. Trekantig och underbar, med lätt skålad form som ger bra grepp åt fingrarna. Perfekt tjocklek på godset i kopparna. Det är det jag alltid tjatar om, hur det känns mot läpparna när man för koppen mot munnen. Ett minus dock att de här kopparna är mindre än Blå eld, men acceptabelt ändå.

Kobolt och Amanda

Har just ätit middag i en lägenhet i gamla stan, och nu ska vi äta glass. Koppen heter Kobolt från Gustavsberg och fatet Amanda från Rörstrand. Tror att Kobolt är formgiven av Karin Björquist. Får kolla sen. Mjölkkannan är finast. Snart ska vi på Berns och se Cat Power.

Uppdatering: Visst var det Karin Björquist. Kobolt tillverkades 1958-1972. Rätt ovanlig form för att vara 50-tal. Jag hade gissat på några år senare. Anmärkningsvärt är också hur mycket formen påminner om S-modellen från Arabia, mest känd i form av Ruska av Ulla Procopé, men den finns även med fler dekorer. S-modellen började tillverkas 1961, bara några år efter Kobolt.

Amanda är ritad av Christina Campbell, en flintgodsservis tillverkad 1968-1977.

Dagens kopp: på logen Vulcan

Åh, jag blev så till mig när jag hittade det här IOGT-porslinet i skafferiet på logen Vulcan i Tidaholm, Sveriges näst äldsta ordenshus. Så upphetsad att jag glömde kolla vad som stod under om tillverkare och modell. Men det var rejäla koppar i storlek. De brukar ju annars vara löjligt små. Det är något särskilt med gammalt IOGT-porslin, och NTO-porslin också så klart. Alltid av bra kvalitet, från de kända tillverkarna, och ofta med egen dekor. Ibland bara med IOGT, men ganska ofta med logens namn.

Dagens kopp: emaljmuggarna i Öregrund

Ni kanske trodde att jag hade lagt ner projektet Dagens kopp, att det inte fanns fler koppar att skriva om, men det kommer mera.

Vad kan passa bättre än de här emaljmuggarna när jag tillbringade gårdagen på mammas och pappas sommarställe i Öregrund? De är verkligen min barndoms somrar. Ur dem drack vi varm choklad på kvällarna i kökssoffan, jag, mina syskon och ibland också mina kusiner. Det fanns flera emaljmuggar, men det här är de som finns kvar nu. Och kvällschokladen föregicks av att min mamma tog ut oss på kvällspromenad och berättade sagor om Rävkungen, som bara vi kunde se. Vandringarna gick genom skog, över ängar och på små grusvägar. Där gick vi i våra 70-talsträningsoveraller och kände oss som en detektivklubb, och allting var så mystiskt och magiskt.

Dagens kopp: Rörstrandskopp med kinesiskt motiv

Ännu en kopp från min barndom. Jag tror att de här tekopparna kommer från morfar, att han brukade dricka te ur dem. Min mamma brukade i alla fall dricka sitt kvällste ur dem när jag var liten, och kaffe på morgonen också, tror jag. Men nu använder hon dem nog inte, kanske för att de är för sköra och krackelerade. Du får rätta mig om jag har fel, mamma.

Jag har i alla fall alltid tyckt om dem. Tyckte nog att de var litet eleganta när jag var liten. Och visst har de en enkel elegans och lätthet. Mycket fin form, litet gracila men inte tillgjorda. Typiskt för 20-talet. Godset är ganska tunt, och det gillar ju jag. Det får inte vara klumpigt. Örat är väl inte så skönt att hålla i, kanske. Lagom stora är de också. Den gröna dekoren med kinamotiv var jag nog mer svag för som barn. Jag var ju nostalgiskt lagd redan i barndomen, som jag tidigare skrivit om, och då på ett helt oreflekterat och urskiljningslöst vis.

Jag vet faktiskt inget om de här kopparna annars, mer än att de har Rörstrandsstämpel, och den visar vad jag kan förstå att den är tillverkad någon gång mellan 1920 och 1932. Och i så fall kanske morfar köpte dem när han var student i Uppsala och bodde på Arken. Vad vet jag. Det är en fin tanke i alla fall. Vi är tre generationer i släkten som har bott på Arken och druckit te. Morfar, mamma, min syster och jag. Men mormor som också läste i Uppsala fick inte bo på Arken minsann. På den tiden var det ett studenthem bara för män. Det var en liten utvikning, men utvikningar kan vara trevliga.

Dagens kopp: Valencia

Arabiakoppen Valencia har ett helt annat uttryck än de koppar av till exempel Hertha Bengtson, Stig Lindberg och Arthur Percy som jag tidigare har presenterat.

Formgivare var Ulla Procopé, en av de stora inom konstindustrin i Finland. Hon ritade servisen 1960, och den kom att tillverkas ända till 2002. Modellen heter ND, och är yppig till formen med detaljer som den lilla foten som koppen vilar på, och att kanten på koppen som munnen möter är lätt utböjd. Den koboltblå vilda dekoren är handmålad, och inspirerad av spansk keramik. Från början fanns endast några delar i servisen, som då var avsedd som en fruktservis, men så småningom utökades den till att även vara mat-, te- och kaffeservis. Fram till 1979 tillverkades Valencia i fajans, för att därefter göras i vitt stengods.

Det här är mina föräldrars finservis, som jag är uppvuxen med. Valencia är julafton för mig. Kopparna är förstås något för små och för låga och vida, så att teet kallnar för fort, men godset är lagom tjockt och kanten har en skön rundning. Det är viktiga detaljer för mig, hur godset känns mot läpparna. Att koppen höjs upp av den lilla foten tycker jag också är fantasifullt och fint på något sätt.

Dagens kopp: Engelsk rosenknoppsdekor från Tuscan

Rosenknoppsdekor är egentligen långt ifrån min stil, men de här kaffekopparna finns det några stycken av i mina föräldrars köksskåp. Jag minns dem från min barndom, men inte att de brukade användas särskilt ofta. Men de måste ha använts, för de är nötta på guldranden. Kantstötta är de däremot inte, men de är ju av benporslin.

Jag vet egentligen ingenting om de här kopparna. De är stämplade Tuscan fine english bone china Made in England, och jag har hittat en engelsk webbsida som redovisar olika stämplar. Enligt den ska kopparna vara tillverkade någon gång mellan 1947 och 1972. Jag gissar att kopparna är sent 60-tal. Mamma eller pappa kanske kommer ihåg när de är inköpta, eller om ni fick dem i present. Själva formen är ju rak och stram, och det faktum att stjälkar och blad är ljusgrå känns också 60-tal. Rosenknoppsmönstret med gulddetaljer är ett annat 60-tal än designklassikernas och Den goda smakens.

Jag minns i vilket fall att jag tyckte att kopparna var sagolikt fina när jag var liten. På något sätt påminner de om en dockservis. Idag tycker jag att mönstret påminner om de skjortor som min pappa brukade ha när jag var liten. De hade ofta småblommiga mönster.

Det är kopparna jag vill åt

Vet ni vad? Jag längtar ut till mammas och pappas sommarstuga i Öregrund, där de bor nu under sommarhalvåret. Man kunde tänka att det var för att det är så fint där ute, för att jag vill se på vårblommorna och för att det kanske, kanske kunde vara vårsol och jag kunde sitta på förstutrappen och dricka te och få fräknar på min näsa. Och så är det ju, också. Men ärligt talat är det mest för att jag vill komma ut och fotografera koppar som finns där ute till Dagens kopp-serien. Idag var jag faktiskt också förbi mina föräldrars lägenhet här i stan och fotograferade några koppar, men det vet de inte om. Så, nu har jag erkänt. Det är kopparna jag vill åt.

Dagens kopp: Vinranka

Flintgodsservisen Vinranka av Arthur Percy lanserades på världsutställningen i New York 1939, och blev en stor försäljningssuccé. Både modell och dekor var nya. Percy var en stor naturälskare, och tveksam till funktionalismens strama former. Modellen AO har istället svulstiga former inspirerade av nyrokoko och dekoren i koppartryck under glasyr är i form av en vinlövskrans. Den mest sålda varianten på dekor var flytande blå, och den tillverkades ända till 1969. Andra färger var röd och svart, och även ett kortlivat försök med grön, som aldrig kom i serieproduktion. Tillverkare var naturligtvis Gefle, där Arthur Percy var konstnärlig ledare.

Jag tror att jag tycker om servisen mest för att det var en av min mormors serviser, som jag har ätit på så många gånger. Numera har mina föräldrar mormors servis. Den är i flytande blå, men jag tycker egentligen att den röda och framför allt den svarta är mycket snyggare. Jag har två tekoppar i rött, och de är egentligen litet för små och för låga och vida. Man får dricka teet snabbt innan det kallnar. Men trevliga är de på något sätt, och så påminner de mig om mormor Anna Britas julkalas.

Dagens kopp: Krakel Spektakel

Redan under 1940-talet inledde Stig Lindberg ett samarbete med Lennart Hellsing och illustrerade flera av hans barnböcker. 1955 formgav han en barnservis med Krakel Spektakel-motiv. Den såldes i en box tillsammans med en Krakel Spektakel-bok.

Jag har bara koppen, som naturligtvis är sagolikt fin. Det är väldigt svårt att få tag i den här servisen, och jag letade länge innan jag lyckades komma över koppen på Tradera. Att den är svår att få tag i beror naturligtvis på att det är en barnservis i porslin, och att den i de flesta fall är sönderslagen eller sönderdiskad. Eller så älskad att man inte vill sälja den kanske.

Mina barn får inte dricka ur den här, bara så ni vet. Den är aningen för dyr och exklusiv för det. Men jag blir lycklig av att öppna skåpet och titta på den.

Dagens kopp: Spisa Ribb

Prunus presenterade jag häromdagen, och Spisa Ribb är en annan Stig Lindberg-dekor på samma koppmodell, LI.

Till H55-utställningen lanserade Stig Lindberg och Gustavsberg något nytt, den flamsäkra serien Terma i materialet Novarlit. Man ville bort från garnityrtänkandet, att ha en hel servis för tolv personer där allt såg likadant ut. Istället tänkte man sig styckedelsserviser, som gick att kombinera på olika sätt. Till den bruna Termaserien med ugnseldfasta och flamsäkra delar som kunde användas både för tillagning och servering hade Lindberg skapat Spisa Ribb, en servis som skulle passa ihop, men där vissa delar gjordes i flintgods och andra i benporslin utifrån funktion. Just kopparna är i benporslin.

Spisa Ribb har en dekor som är koppartryckt i svart, och med ett handmålat brunt band som knyter an till den helbruna Termaserien. Den tillverkades 1955–1974.

Själv skaffade jag mina första koppar alldeles efter gymnasiet, när jag bodde i kollektivet på Vindhemsgatan med Elisabeth, Malin och Eva. Jag tycker att de är så hemtrevliga, men föredrar nog Prunus för att de är mer ovanliga.

Dagens kopp: Zebra

En av de mest åtråvärda kopparna för dem som gillar 50-talsporslin är nog Zebrakoppen från Gefle. Den symboliserar det där svartvita grafiska som är så tidstypiskt.

Modellen är samma som Hyacintkoppen, AU, och alltså formgiven av Arthur Percy, men dekoren är skapad av Eugen Trost, som var chefsdekoratör på Gefle Porslinsfabik. Vad som är speciellt med Zebra är att den är handmålad, och känns därför exklusiv. Det gör den även mer ömtålig, och man får absolut inte diska den i maskin. Men även själva godset är skört flintgods som lätt krackelerar och missfärgas. Zebra tillverkades 1955–1967.

Det finns fat till, men jag har bara två koppar utan fat. Jag köpte kopparna riktigt billigt för att de var i ganska dåligt skick inuti, och jag brukar faktiskt ha dem i köksfönstret med kryddor i, eller med hyacinter till jul.

Dagens kopp: Hyacint

Allra mest använder jag Hyacint-koppen av Arthur Percy i december, när man har hyacinter inne. Utomhus är det förstås hyacinttider snart, men jag tycker att det är en adventskopp.

Lagom stor och vid, och skön att dricka ur. Den raka, något utställda formen känns pålitlig och förnuftig, men inte på ett tråkigt sätt. Vuxet självsäker, behöver inte kråma sig för att synas.

Koppen i flintgods är verkligen vacker med sin svarta dekor i koppartryck under glasyr, som jag tycker påminner om linoleumsnitt på något vis. Jag är inte så blommig och romantisk av mig när det kommer till formgivning. Men trots att det är blommor på upplever jag den inte blommig. Den här svarta varianten tillverkades 1956–1976. Dekoren förekom även i flytande blått 1956–1969.

Både modell och dekor är formgiven av Arthur Percy, och modellen som har beteckningen AU tillverkades även med andra dekorer från 1952 och framåt av Gefle porslinsfabrik, där Percy var konstnärlig ledare.

Dagens kopp: Prunus

Ännu en kopp som jag växte upp med, Stig Lindbergs Prunus. Vi hade bara tekopparna med mjölkkanna och sockerskål tror jag, och det var pappa som hade köpt dem när han bodde i Örebro och jobbade som ledarskribent på Örebro-Kuriren i mitten av 60-talet. Själv har jag både te- och kaffekoppar, och så en del uppläggningsfat och annat.

Den här är inte alls så elegant som Blå Eld, och inte lika skön att dricka ur. Den har dessutom problemet att teet svalnar för fort, för den är litet för liten och vid.

Varför gillar jag den då? Ja, men dekoren är ju så ruskigt snygg. Så cool. Det är så fantastiskt fina nyanser i plommonen och bladen, och de små lila strecken på en del av plommonen.

Modellen heter LI, och formgavs ursprungligen av Stig Lindberg med dekoren Spisa Ribb till H55-utställningen. Med Lindbergs dekor Prunus tillverkades den 1962–1974. Godset är benporslin, oerhört slitstarkt och hållbart. Dekoren är kromotryckt i blått, grönt och svart.

Dagens kopp: Blå Eld

Först ut är naturligtvis min älsklingskopp, till vardags och fina middagen. Blå Eld. Den är den fulländade koppen, helt enkelt.

Jag är uppvuxen med Blå Eld. Men när jag var liten var det inte te, utan varm choklad jag drack ur kopparna. Faktum är att jag blev så besatt av den här servisen att jag sedermera kom att skriva min B-uppsats i konstvetenskap om dess formgivare, Hertha Bengtson (1917–1993).

Vad är det som gör den så fulländad då? Ja, jag tycker att den är precis lagom stor. Inte för snålt tilltagen, som koppar ofta var förr, men heller inte stor som en balja så att teet hinner bli kallt. Och formen. Så vacker, enkel elegans. Lagom vid. Muggar som är höga och smala avskyr jag. Örat är också bekvämt att hålla i. Godset är precis lagom tjockt. Kanten som man för mot läpparna, precis rätt känsla. Det är så viktigt med en kopp. Det får inte vara för klumpigt.

Det är också väldigt vackert med fiskbens- eller axmönstret på diagonalen i relief. Bara så att man precis anar det. Och fin kontrast mot den släta insidan.

Dessutom, det som var så nyskapande med Blå Eld. Blått fat till vit kopp. Fat, assietter och tallrikar som inte har något bräm. Att man kunde kombinera delarna hur man ville, och inte måste skaffa en hel servis. De asymmetriska formerna på skålar och uppläggningsfat. Det uppåtsträvande.

Ni som har varit hemma hos mig och blivit bjudna på fika eller mat, ni vet. Det är en helt underbar servis, eller hur?

Servisen i flintgods fanns förresten även i andra färger: grått, mörkrött, grönt. Hertha Bengtson formgav Blå Eld 1950, under sin tid på Rörstrand. Den kom att tillverkas ända fram till 1971.