Tefat från Arabia

Det här udda tefatet från Arabia var så soligt och fint med det gula bandet och den svarta dekoren. Jag har inte alls så bra koll på Arabia, och ingen bra litteratur hemma. Någon som har koll på vad det är för porslin?

Stig Lindbergs Rosenfält

Åh, vad härligt det var att gå på loppisrunda i solskenet idag! Som jag har längtat. I den där gräsliga ylan som bet sig kvar i evigheter var det inte lockande att flanera mellan loppisarna, så loppissuget var enormt. Och en riktigt lyckad runda blev det, som genererar flera inlägg idag och de kommande dagarna. Till och med ett par Dagens kopp blir det!

Stig Lindbergs Rosenfält, som tillverkades 1969-1972, hade jag inget av sedan tidigare. När jag ser rosorna tänker jag på rosorna i två klassiska Disneyfilmer, Törnrosa och Alice i Underlandet. Det är fint med den tecknade känslan och att dekoren fyller ut hela ytan. Egentligen är det väl ett askfat, men jag tycker att det funkar att servera småplock eller godis i. Jag har ett fat i samma modell med Prunusdekoren också.

Eftermiddagens strapatser

Inte nog med att jag hade en besynnerlig tågfärd; den långa vandringen från skolan till dagis och sedan hem var heller inte rolig. Snön yrde och det blåste nordanvindar. Barnen kämpade på. Och när vi äntligen kom hem fick jag inte upp låset. Det brukar frysa ibland, men jag har alltid låsspray i fickan, och det brukar funka. Inte nu. Vilken fasa det var att stå där med barnen och inte komma in. Men jag lyckades pulsa i snön till källartrappen som var helt igensnöad och ta mig ner utan att slå ihjäl mig, och den dörren fick jag upp. Vilken tur! Sen gick jag upp och lyckades låsa upp vanliga ytterdörren inifrån så att jag fick in barnen den vägen.

Tur att vi inte hamnade i Tierp

Det var för besynnerligt när jag åkte hem i eftermiddags. Jag åkte en timme tidigare, med 14.11-tåget, för att dagis stängde tidigare idag. Plötsligt hade vi svischat förbi Knivsta, och en olycklig konduktör fick förklara i högtalarna att lokföraren hade missat att stanna och att det var väldigt ovanligt. Naturligtvis bad de om ursäkt och sa att de skulle hjälpa de resenärer som skulle till Knivsta att komma på första bästa tåg tillbaka igen. Och så sa de att de hoppades att de skulle lyckas stanna i Uppsala så att vi inte hamnade i Tierp. Vi stannade som vi skulle och kom av. Tur. Jag ville inte till Tierp.

Jag fick så klart 50-talsporslin i avtackning

Om man får Mon Amie i avtackningspresent så kan man inte vara annat än nöjd! Helt rätt tänkt. Anledningen att jag blev avtackad från IOGT-NTO först nu och inte i somras är att jag var tjänstledig i ett halvår under provanställningen på Forum för Frivilligt Socialt Arbete, men nu när det är klart att jag blir kvar på Forum och inte kommer tillbaka var det dags. Muggen och fatet ska jag ha på jobbet, och se vad fint det är tillsammans med rubinröda MA-tekannan. Fin blombukett och den obligatoriska IOGT-NTO-vasen fick jag också.

Same old Delikatessingen

Det var sig likt på Delikatessingen. Eftersom Lydia och jag skulle bli formellt avtackade från IOGT-NTO på personalmötet igår passade vi på att luncha med några gamla kompisar innan. Åh, så många gånger vi har lunchat på Delikatessingen. Det är ju ingen vidare spännande mat och otroligt långsam service, trots att det aldrig är några kunder där, men det är ett bra ställe att sitta och prata. Och så får man gott te och en glasskula från Stockholms glasshus efter maten. Inte så stort utbud av glassorter igår. I brist på lakrits tog jag polka. Samma duk och samma hörnbord. Och förresten spelade de samma musik som alltid, Ted Gärdestad. Inget nytt under solen.

Låter inte Svenska zombies som en Simon & Garfunkel-låt?

Om och om igen har jag lyssnat på Tomas Andersson Wijs nya platta Spår de senaste dagarna. Och om ni undrar så köper jag fortfarande skivor, även om jag lyssnar mycket på Spotify och köper nedladdat. I det här fallet var det självklart att jag ville ha skivan i min hand. Det vill jag med alla TAW-skivor, för att de är så snygga och för att jag vill ha texthäftet. För texterna är ju väldigt centrala. Dessutom finns det en begränsad upplaga med tre extraspår och en dokumentär på dvd, och de där extralåtarna kan man inte få om man inte köper den skivan. Klart att jag ville ha den, och klart att det var värt det. Synd bara att de texterna inte finns med att läsa.

Svenska zombies är inte en av de bästa låtarna på plattan, men den naglar sig fast i mitt medvetande för att jag hela tiden tänker att den påminner om en Simon & Garfunkel-låt, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vilken. Jag tror att det där det där repetetiva som påminner om El Cóndor Pasa (If I Could), och när han sjunger hej, hej, hej som avslutning på refrängen tänker jag på Mrs Robinson.

Tomas Andersson Wij är oslagbar på att skriva texter som är små berättelser. Det gör han till exempel i titellåten Spår och i extraspåret Min första resa. I Mina dåliga gener fastnar jag för

Du sa att allting ordnar sig
och kanske gör det det
Jag är äldre än Jesus nu
och vad har jag hunnit med

Annars är det i de lugna låtarna med akustisk gitarr som hans röst kommer bäst till sin rätt, de som är så där vaggande och tröstande, som Sov ut alla bilder av oss, Stjärnorna och Om det var Gud. Allt är också en lugn låt, men med ett driv och en puls genom hela låten som jag gillar. Jag tycker om sorgsenheten och ljudväven i början av Jag hör dig dåligt.

Allt är bättre än inget handlar om hur en vän till honom dör samtidigt som hans barn föds och hur man hanterar att släpa någon som försvinner ur ens liv. Det har jag så svårt för.

Annars tycker jag att Tomas Andersson Wij är oslagbar på att skriva låtar om att resa sig och ta revansch. Därför hör Res dig upp och gå från 2005 till mina absoluta favoriter. Även på den här plattan finns det ett par sådana låtar. Vikten, som är ett av extraspåren, handlar om hur han googlar sina plågoandar från skolan för att kolla vad som har hänt med dem.

Vikten är tyngre
och lättare att bära
Det finns en avstånd i allt
som jag försöker att hantera
Det finns en ensamhet
som inte är sorgsenhet
och en uppgivenhet
som inte är bitterhet

Men allra bäst tycke jag att Det ligger i luften är, som också är litet av en revanschlåt. Jag spelar den om och om igen och dansar omkring till den.

Man blir glad av Pynta

Det har varit dåligt med loppisrundor de senaste veckorna. Det känns inte så lockande med all snö och kyla, men jag hoppas det vänder nu. Under tiden kan jag visa Stig Lindbergs Pynta för er. Det lilla fatet hittade jag på loppis för något år sedan, men skålen och stora uppläggningsfatet fick jag i julklapp.

Pynta, som tillverkades 1962-1965, gör mig så glad. Den andas lekfullhet och känns så väldigt 60-tal. I den finns flera motiv som återkommer i andra serviser av Sig Lindberg; plommonen som finns på Prunus och äpplena som finns på Pall. Även de kom 1962. Jag tycker också så mycket om att Gustavsberg ofta gjorde märkningarna på undersidan med element från dekoren. Fint!

Och ikväll blev det 60-tal i London istället

Två kvällar i rad med bio med gamla gymnasiekompisar. Härligt! Ikväll bjöd jag dessutom Malin på middag innan bion, litet vårligt så där med en sallad med potatis, babyspenat, sockerärtor, avocado, cornichonger och kallrökt lax och en röra med philadelphiaost, creme fraiche, pepparrot och kapris. Och så tiramisu på det, för man behöver verkligen rycka upp sig efter den här vargavintern som eventuellt går mot sitt slut.

Kvällens film var inte heller någon komedi precis, men ändå inte lika tung som gårdagens film. An Education var också en väldigt fin 60-talsskildring. Nick Hornby, som bland annat skrivit fina Om en pojke, har skrivit manus. Bra att den skildrade Jennys lust till båda världarna, inte bara skolan och böckerna som något tråkigt som hon ville bort från. Jag kände igen mig väldigt mycket i Jenny som skolflicka, och det var särskilt roligt att se filmen med Malin som jag ju lärde känna i den åldern, hängde med på kaféer i Uppsala efter skolan och pratade på samma sätt som Jenny och hennes kompisar. Och filmen fick mig att längta ännu mer efter våren. Det spela ingen roll om det bara regnar och regnar; det gröna är så obeskrivligt vackert.

Julianne Moores fräkniga armar

Julianne Moores fräkniga armar. Hon är så vacker, så fantastisk. Vilka rollprestationer, vilka filmer! Far from Heaven, Magnolia, Timmarna. Och lika underbar är hon i En enda man. Det är naturligtvis Colin Firth i huvudrollen också. Jag hade mycket höga förväntningar på filmen, både för Julianne Moore och för att den utspelar sig i ett tidigt 60-tal, 1962. Jag är mållös över hur snyggt allt är i filmen, hur snyggt och bra filmat allting är och skapar en känsla av tiden och vilka karaktärer som kommer fram. Och över Julianne Moores fräkniga armar.

Jag överlistade fredagströttheten

Efter sen hemkomst på grund av inställda tåg igår kväll kollade jag på Mad Men och såg klart en film, och ställde sedan väckarklockan på 8. Det kan man göra om man ska sitta hemma och jobba nästa dag och familjen är på sportlov i Sollefteå. Satte mig i nattlinne framför datorn och jobbade direkt, och fixade te efter ett tag. Så har jag suttit och jobbat hela förmiddagen, och även hunnit lyssna på Stil i P1 medan jag rättade korrekturfel i en webbenkät. Nu äter jag fruktsallad till lunch och tänkte att jag kanske skulle ta ett bad och klä på mig innan jag jobbar vidare. Och ikväll blir det En enda man på bio med Elisabeth! Hur bra kan inte det bli med tidigt 60-tal och Julianne Moore? Och jag kommer inte vara för trött på kvällen eftersom jag sov till 8!

En regnig sommardag är mycket vackrare än en gnistrande och solig februaridag

I natt tänkte jag att en regnig sommardag är miljoner gånger vackrare än en gnistrande och solig februaridag. Men idag är det 2 plusgrader och mulet i Uppsala. Snart kommer våren här också. Om måndag kanske?

Nu får vintern ge sig så jag kan ha mina nya vårskor

Nu är partykvällarna räddade, sa expediten i skobutiken när jag betalade.
Vad då? Jag tänkte ha dem till vardags. Utmärkt att hämta på dagis i.

Och Lydia, kolla fodret! Skotskrutigt i rött!

Nyklippt!

Behovet av klippning var stort och jag fick ett infall att ringa till Hårmakarna och kolla om de möjligen hade fått något återbud så de hade tid att klippa mig idag. Det hade de! När jag satt där i stolen och konverserade med min frisör och hörde de andra diskussionerna i salongen började jag tänka på att frisörer, liksom säkert andra yrkesgrupper som förväntas prata med kunder, antagligen upprepar samma sak gång på gång med nya kunder. De har vissa saker som de drar fram under en period. Just nu vintern, OS, melodifestivalen. Och jag funderade på om de tycker att det är jobbigt att berätta samma historier och fälla samma kommentarer när kollegorna hör det. Om de inte blir trötta på att höra sig själva säga samma sak om och om igen. Det skulle jag i alla fall. Jag kan inte säga att jag brukar tycka om att föra sådana där konversationer hos frisören, men jag blev nöjd med dagens klippning i alla fall.

Krukväxter som kulturarv

Precis när jag skulle sticka till tåget i morse hörde jag på nyheterna att all tågtrafik mellan Uppsala och Stockholm stod stilla, så jag stannade hemma och jobbade istället. Bra det. Rapporterna från twitter och facebook visade att de som försökte ta sig till Stockholm fick sitta på stillastående tåg och som sedan kröp fram. I alla fall kom min mamma förbi på förmiddagen för att hämta en sak, och hade med sig två ödesträd som härstammar från farmor i Juniskär. Jag hade en facebookdiskussion med en kompis om krukväxter och vilket kulturarv det är med växter som ärvs i familjen. Farmor hade till exempel ödesträd, nerium, kristi törnekrona och sankt paulior, och de finns hos mina föräldrar nu. Från mormor har vi många porslinsblommor i familjen. Vad har ni för krukväxtkulturarv?

Snön på altantaket är på glid i februarisolen

Det är så sjukt mycket snö i trädgården. Snön på altantaket är på glid i februarisolen.

Det här med måndagar

Att helgen är slut och att det är vardag och man ska iväg och lämna barn och åka tåg och allt det där brukar kännas så motigt. Men jag har kommit på en grej. Det är inte att ledigheten är slut och det är dags att jobba, för det kändes inte det minsta motigt att komma igång idag när jag satt hemma och jobbade. Det är bara det där med att hinna till dagis och skolan och bussen och tåget. Och den känslan är mycket, mycket värre på vintern med alla kläder och snön och kylan. Då vill jag ju verkligen inte gå ut alls. Tänk vad härligt när det blir vår och man kan cykla!

Jag brukar för det mesta jobba hemma på fredagar, och det tycker jag också är så skönt. Jag får ett större lugn inför helgen av att sitta hemma och avsluta arbetsveckan koncentrerat. Men jag tror att idealt vore att jobba hemma både måndagar och fredagar, och så åka till Stockholm och träffa kollegorna och ha möten tisdag-torsdag. Tyvärr brukar vi ofta ha halvdagsmöten på jobbet på måndagar, så det går nog inte. Men jag tror inte att tisdagarna skulle kännas lika pestiga som måndagmorgnarna, för då är man liksom redan igång med vardagen.

Tulpaner i smala vaser

Om man köper tre buketter tulpaner och blandar så räcker det till många arrangemang. Jag gjorde en stor maffig bukett i en Aaltovas som jag har bredvid mig när jag sitter här hemma och jobbar, en mer normalstor på köksbordet och så de här. Det är så fint att bara sätta några tulpaner i en smal vas, eller flera smala vaser tillsammans, som här. Den vita vasen är samma modell som Bersåvasen.

Bäst att hålla sig inne

När det är 24 minusgrader och tågkaos är det lika bra att stanna hemma och jobba. Jag gick till Konsum och bunkrade mat igår när det bara var 15 minusgrader så idag sticker jag inte ut näsan utanför dörren i onödan. Har bara pilat ut snabbast möjligt och hämtat en ny säck ved så jag kan elda i öppna spisen. Jag oroar mig för all den här snön. Det kommer ju att ta sjukt lång tid för den att smälta när det blir vår. Satan i gatan säger jag.

Fettisdagsmiddag

Broccolisoppa med ädelost och knaperstekt bacon, och så semlor så klart!