Klara tyckte att det var dags att karva pumpa

Det sa hon mycket strängt till mig när vi cyklade hem från fritids i mörkret. Fixat! Hur barnens pumpor såg ut när vi skördade dem ser ni här och här hur de såg ut under odling.

Sextiotalstextil i kvadrat

Det här kuddvaret hittade jag på Två sekel på¨loppisrundan med Gilas grotta och Porslinan. Visst är det härligt? Tyvärr finns ingen signatur eller information om tillverkare i stadkanten. Maria som är litet textilexpert visste inte heller något om tyget. Någon som känner igen det?

Uppdatering: Nu har jag fått tips från Linda/Porslinan som sett tyget på Tradera, där det framgick av trycket på stadkanten att tyget heter Rutan och är formgivet av Aune Laukkanen för Almedahls.

Klara och jag är helt fast i Den försvunna diamanten

Igår hade jag en ovanligt trevlig loppisrunda, inte bara för att jag hittade flera fina fynd som ni kommer att få se de närmaste dagarna, utan också för att jag hade sällskap av Linda/Porslinan och Maria/Gilas grotta, som även följde med hem på fika efteråt. Ett av mina fynd var Klara särskilt nöjd med. Vi har spelat det om och om igen igår kväll och idag. Det klassiska spelet Den försvunna diamanten, komplett och i fint skick. Så här såg det ut när jag var liten, så det är säkert 70-talsversionen eftersom det är ljusblått på vänstra sidan.

På kakfatet just nu

Ni kanske undrar vad jag har i mina kakburkar just nu? Kolasnittar, chokladkolasnittar, drömmar, nötkakor och de mest förtjusande rosenmaränger. Som att äta sommar.

Mina gula rosor blommar som om det aldrig skulle komma en vinter

Helt underbara är de just nu, mina Jan Spek-rosor. Jag tog in ett par kvistar för ett par dagar sedan, och de är lika fina i knopp som i full blom.

Det skulle inte skada med litet konsumentjournalistik i inredningstidningarna

I helgen hörde jag Publicerat i P1, där Charlotte Reimerson pratade om utvecklingen av konsumentjournalistiken. Det här är något som jag har funderat ganska mycket på under senare år när det gäller inredningstidningar. Det är verkligen inte så att jag vill ha bort de delar som finns där. Jag uppskattar både inredningsreportage, plocksidor med nyheter och temaartiklar om nya trender eller någon formgivare, även om jag oftast tycker att de är för grunda. Men det skulle verkligen behövas ordentlig konsumentjournalistik och kritik kring nya möbler och inredning. Jag tänker att den kunde vara litet som en del sätta bo- och inredningsböcker från 50- och 60-talet, där man gick igenom vad man bör tänka på när man väljer möbler och porslin, vad som faktiskt är god och dålig design. Den här typen av journalistik förekom faktiskt i inredningstidningar som Allt i hemmet på 60-talet. Varför förekommer aldrig någon kritik av ny formgivning i inredningstidningarna? Det skulle jag vilja se. Och jag tycker att man skulle kunna göra genomgångar av vilka köks- och badrumstillverkare som fått mycket reklamationer på sina produkter, till exempel. Inte ett så svårt grävjobb, faktiskt, och det skulle vara till stor nytta för konsumenterna. Dessutom skulle det sätta press på tillverkarna. Det är till och med så att jag för kanske fem år sedan mejlade till flera inredningstidningars redaktioner och föreslog det. Någon chefredaktör svarade faktiskt, men skrev att de inte hade resurser till det. Jag tror att det framför allt handlar om att de inte vågar, för de är ekonomiskt beroende av att få låna produkter för att plåta till sina reportage och av annonsintäkter.

En eftermiddag med fika som tema

Eftersom det var sista dagen för utställningen Fikarasten på Upplandsmuseet var det massor av roliga aktiviteter, så jag och barnen cyklade dit. Själva utställningen såg vi i somras, så den hoppade vi över nu. Först fick barnen pröva på att göra marsipanfigurer under ledning av konditorer från Forsabageriet. Sedan ville Viggo och Klara leka i den fantastiska barnhörnan, byggd av Sven Nordqvist (ja, han med Pettson och Findus), och då passade jag på att höra på en föreläsning av Claes Landing som berättade om sin egen och sin familjs historia som bagare och konditorer i Uppsala i fyra generationer. Jag hann väl höra en halvtimme innan barnen tröttnade på barnhörnan och ville att jag skulle komma. Mycket intressant var det. Han berättade om hur han praktiskt taget växte upp på Landings, och fick hänga med kaffetanten och smörgåstanten och många andra. Underbart! Han pratade också om att förr var det ett manligt yrke eftersom det var så tungt. Det är säkert många som inte förstår. De tror att det är som när man bakar små degar någon gång ibland hemma. Men idag har man andra hjälpmedel och bättre arbetsmiljö, och senaste gången årets konditor utsågs var det en kvinna som fick utmärkelsen, Josefine Baummann. En siffra som ändå kan ge en fingervisning om att det är ett tungt arbete på bageri är att Forsabageriet gör av med 70 ton mjöl på ett år. Det är ofattbart mycket. När barnen hade tröttnat på Upplandsmuseet cyklade vi till Vasaparken och fikade och lekte. Inga bullar från Forsabageriet, utan mina hembakta.

I trädgården just nu

Visserligen har det varit ett par frostnätter i veckan, men den verkar ha krupit fram litet partiellt i trädgården. Vissa växter tål ju frosten, men till exempel krasse är väldigt känslig och blir alldeles sladdrig direkt. Ändå har krassen som jag har i en stor urna på altanen klarat sig. Rätt mycket annat blommar på också. Den svarta stockrosen, ringblommorna, gurkörten och en gul ros som knoppas. Jag hoppas att den orkar slå ut. Den sista potatisen, rödbetorna och morötterna tog jag upp i helgen och höstgrävde köksträdgården, men jag har massor av mangold och persilja kvar. Pumporna skördade jag också och tog in och tvättade i badkaret. Nu står de inne i rumstemperatur för att mogna färdigt och bli orange. Jag passade även på att tvätta alla fönster utvändigt när det var så skönt väder i förmiddags. Mycket trevligare att göra när det är skönt ute än när det är iskallt och duggregn.

En trave Hjärterassietter från Gefle

Titta vad jag har glömt blogga om. En trave Hjärter som jag fick av Pernilla i somras när vi var på loppisrunda i Norrskedika tillsammans. Hjärter är en Helmer Ringström-dekor, och den tillverkades 1961-1965.

Rosmarinkarott söker lock

Porslinsbloggen-Benny hade två Rosmarinkarotter utan lock. Nu har jag den ena, så får vi se om någon av oss lyckas hitta ett lock. Det går naturligtvis fint att använda den utan lock, men det är ju liksom knopparna på locken på Rosmarin som ger mycket av karaktären. Här på min tekanna kan ni se hur knopparna ser ut.

Om de bruna serviserna – Terma och inte Terma

Länge har jag tänkt att jag borde blogga om Terma, eftersom jag inte visat hela min samling, och för att jag då och då ser på Tradera att man försöker sälja en brun IKEA-servis från 90-talet som Terma. Och så bloggade Loppista om sin fina nyfyndade kanna som hon undrade om det kunde vara Terma. Det kändes litet trist att behöva säga att det inte var det, för IKEA från 90-talet känns kanske inte lika kul. Men jag förstår verkligen att man kan tro att det är Terma, åtminstone om man bara ser kannan och inte ser den bredvid Terma och kan jämföra glasyr, och inte kollat upp exakt vilka delar som fanns i Terma. Och riktigt snygg är ju kannan ändå. Men det är inte riktigt samma nyans, och om man tittar på kopparna som glider omkring på sina fat så tänker man nog att så skulle inte Stig Lindberg ha formgivit. IKEA-servisen heter Valuta, och jag kommer inte ihåg exakt när jag köpte den, men någon gång under andra halvan av 90-talet är jag rätt säker på. Jag köpte kanna med värmehållare och två förpackningar med koppar, så jag har 12 koppar med fat. Jag har faktiskt kartongerna kvar. Jag har använt servisen till glögg, men det är kanske mockakaffekoppar? Och Terma, det är ju Stig Lindbergs flamfasta servis som lanserades till H55-utställningen tillsammans med Spisa Ribb. De olika grytorna med lock har jag ärvt efter min farbror. De andra tre delarna har jag köpt på loppis vid olika tillfällen. Nu slår det mig att jag har en till del, ett stort ugnseldfast fat, men jag orkar inte ta fram och plåta allt igen tillsammans. Naturligtvis har det funnits fler matta bruna serviser, Liekki och Ruska från Arabia till exempel, men det är nog Terma och Valuta som brukar förväxlas.

En riktig hibiskus

Daniel, som pluggar till trädgårdsmästare, bloggade i somras om riktiga hibiskusar, och jag lovade honom att visa upp min, som jag har ärvt efter min farbror, och som är som ett litet träd. Litet och litet, förresten. Den är kanske en meter hög, och då beskär jag den ändå kraftig varje år. Nu har den bara blommat med en blomma åt gången sedan i somras, men nu var det riktigt många blommor och knoppar samtidigt, så jag passade på att plåta den. Hibiskusen har stått ute på altanen hela sommaren, men nu har den stått inne några veckor. Jag tog bara ut den igen för att kunna fotografera den bra. Ni ser att den har fyllda blommor som beter sig litet som de vill. Inte som de hibiskusar som man brukar hitta i handeln, som är behandlade med retarderingsmedel.

Det är inte så ofta ny arkitektur imponerar på mig

I alla fall inte när det gäller bostäder. Offentliga byggnader är en annan sak, men när nya flerbostadshus och villor byggs idag tycker jag oftast att det är taffliga och billiga detaljer som jag stör mig på. Men under det senaste året har jag spanat på ett hus som vuxit fram i hörnet Salagatan-S:t Persgatan. Jag brukar parkera cykeln mitt emot på Salagatan när jag ska gå loppisrunda på Vaksala torg. Nu i lördags när jag kom dit var byggställningarna äntligen bortplockade, så jag passade på att fotografera. Huset är alldeles svart, med grå sockel, och många snygga detaljer som portarna med träpartier runt om och de vinklade balkongerna ut mot S:t Persgatan. Jag gillar det väldigt mycket. Arkitekten Greger Wolter har influerats av trettiotalets arkitektur. Läs mer om kvarteret Alfhem här. Snart flyttar förresten Pingstkyrkans second hand-butik Bäckar små in i hörnbutiken. Bra att den hamnar i bästa loppiskvarteren. Här kan man se hur det såg ut på platsen vid förra sekelskiftet.

Gul/svart/vitt från Søholm

Nu tar vi litet mera gult och svart, för det piggar ju upp en mörk och grå måndagmorgon. De här danska handmålade assietterna från Søholm köpte jag av Benny när vi sågs på Antikmässan. Jag har faktiskt ett tekoppsfat sedan tidigare, men annars har jag aldrig sett dem.

En trave Manganiaassietter från Gefle i två storlekar

Uppdatering! Nu har jag fått hjälp att identifiera att det inte är Negro utan Mangania. Läs gärna kommentarerna. Jag ändrade i rubriken så att jag inte lurar i någon att det här är Negro, men lät texten i övrigt vara kvar som den är.

Det är så vansinnigt raffinerat och elegant i sin enkelhet, Negro från Gefle. Klarar sig fint för sig själv, och lyfter och trollar med annat porslin som man kombinerar med det. Titta bara på mina senast fyndade Pallaskoppar med gul och svart dekor. Visst bli de ännu vassare i sällskap med Negro? Och känslan i den matta glasyren. Underbart. Här kan man läsa om Negroglasyren och Manganiaglasyren. Manganiaglasyren har jag på en av mina favorittekannor. Lustig nog tycker jag att glasyren på assietterna är väldigt lik manganiaglasyren på tekannan, men vad jag förstår är de släta assietterna Negro, medan de manganiaassietter jag har sett har ett räfflat mönster.

Allskålen från Skruf i originalförpackning

Jag fick hjärtklappning av upphetsning när Christina på Designhörnan sa att hon hade något hon ville visa mig, och tog fram en originalförpackning med allskålar från Skruf. Hon vet precis vad jag är ute efter. Visserligen saknades en, så det var bara 5 skålar, men jag får leta efter en att komplettera med. Dessutom var det min favoritfärg, rökfärgade. Tänk vad fina de blir att duka med till mina allglas. På förpackningen står det: allskålen – skålen för efterrätter, cocktail bits, sköljkopp, uppläggningar, sallader, glass, bär.

Liten skål med grönt äpple av Ingrid Käller-Glasell Focus Falun

Den här fina lilla skålen har jag haft sedan urminnes tider, eller åtminstone sedan tidigt 90-tal. Jag tror att jag kan ha köpt den på en antikaffär som låg på Geijersgatan. Den är så härlig. Skålen kommer från Focus Ateljéverkstad i Falun och är gjord av keramikern Ingrid Käller-Glasell, som drev ateljén med sin syster Karin, som sysslade med textil.

Gult trekantigt kakfat

Eller ja, man kan väl ha det som vilket uppläggningsfat som helst, men jag tänker på det som ett kakfat för att det är samma modell som det svartvita trekantiga fat som farmor och farfar hade, och som alltid användes för bröd och kakor i köket i Juniskär. Ett likadant fat hittade min bror åt mig förut, och i somras hittade han det här gula i samma modell och gav till mig i födelsedagspresent. Fast det här är aningen större. Ni kan se på bilden där de står på varann. Visst är de snygga ihop så, förresten? Och snyggt med svart undersida till den gula ovansidan. Precis som med det svartvita har jag inte identifierat vad det är för tillverkare, men en teori är att det är Upsala-Ekeby för någon varuhuskedja. Jag tycker att det är något sämre kvalitet på de här faten än det brukar vara på Upsala-Ekeby, så jag vet inte.

Ett fat med sextiotalsrosor

Ja, ett Pyntafat, förstås. Jag fick det av Porslinan på bloggträffen på Antik- och kuriosamässan, för hon hade köpt en trave superbilligt, och jag hade bara en kopp utan fat. Tack! Den behövs för att lysa upp när sommaren är slut.

Jo, jag köpte litet lakrits bara

Äntligen kom jag iväg till en lakritsbutik på Söder som jag länge tänkt besöka. Jag och min kollega Vanja åkte dit efter jobbet ikväll. Butiken heter Hållplatsens tidningar och tobak, och är alltså en liten kiosk med en vägg med massor med ovanliga lakritssorter. Framför allt – de har Salmiak-Crème, som nästan är omöjligt att få tag på. Så jag bunkrade Salmiak-Crème, både för att äta och för att experimentera med att smaksätta bakverk och glass. Dessutom några andra produkter som jag också tänker använda för bakning och godistillverkning: lakritspasta, lakritspulver och hockeypuckar, som smakar som en blandning av lakrisal och hockeypulver, och som jag tänkte stöta till pulver.