Sen går man in och gör varm choklad

Frusna och ledsna Klara muntrades upp med varm choklad. Viggo tycker inte om varm choklad, men jag och Klara tog varsin kopp.

Då gör man så här. Man tar sin fina Spisa Ribb-kopp och mäter upp två teskedar strösocker, en tesked vaniljsocker och två teskedar ögonkakao. Sedan häller man på en skvätt ovispad grädde och rör ut till en gegga i koppen. Värmer mjölk i en kastrull på spisen och häller över i koppen och rör om. Sedan sätter man sig vid köksbordet med Virrvarrskivan och njuter.

Dagens kopp: Arkens teservis

Efter sammanträdena med stiftelsens styrelse blir det alltid te och smörgåsar på verandan. Bara te, inget kaffe! Då dukas det med det här porslinet, som var en gåva från Koperativa Förbundet vid invigningen av nya Arken 1957. Det är en restaurangservis av slitstarkt benporslin från Gustavsberg, som ju var KF-ägt, med blommig dekor och guldkant.

Naturligtvis är kopparna i minsta laget, men ändå en trevlig och behaglig form och lagom tjockt gods. Och även om det är blommigt så är det inte överdrivet blommigt på något sätt. Framför allt är det Arkens porslin, och därför älskar man att dricka ur det!

Det djärva och det mesiga

En annan fråga som var uppe på Arkens styrelsemöte var frågan om typsnitt för den nya fasadskylten. Det kommer att vara fristående bokstäver i metall, där varje bokstav är monterad för sig i väggen. Den blir nio meter lång och 30 cm hög. Fasadskyltkommittén avlade rapport, och hade valt det djärva förslaget framför det mesiga, påpekade Märit. De hade ställt upp förslagen för beskådande i ett av bokskåpen på verandan. I morse träffade jag Magnus på perrongen i Stockholm, och han var mycket nöjd med valet. Naturligtvis var det han som hade tagit fram alla förslag.

Det djärva vinnande förslaget (Syntax Fet)

Det mesiga förslaget (Myriad Semibold)

Med skräckblandad förtjusning

river jag loss den otroligt äckliga heltäckningsmattan i hallen. Härligt att få bort, men äckligt att göra. Här kan man till exempel se en fläck från någon av Klaras kissolyckor när hon lärde sig att klara sig utan blöja. För att hinna till toan måste man passera heltäckningsmattan. Det finns också inmosad banan på något ställe och säkert massa saker som jag inte har en aning om från den tidigare familjen som bodde här från 1962 med två barn som växte upp. För heltäckningsmattan var ju mycket moderiktig 1962 när huset byggdes, senapsfärgad som den är. Man skulle också kunna kalla det bäbisbajsfärgad. Nu försöker jag få bort det där ojämna lagret under som är litet som murbruk. Ömsom skrapar jag, ömsom slipar jag med slipmaskinen.

Portal till en annan värld och annat bisarrt

Att få nya inputs och inspiration är otroligt viktigt. Man kan inte bara jobba på och jobba på. Ändå är det lätt att det blir så, att man inte tar sig tiden. Ikväll var i alla fall Lydia och jag på Moderna museet efter jobbet och såg två utställningar som båda var inspirerande.

Max Ernst var fascinerande i sin lek med tekniker. Spännande att fundera över hur han hade gått tillväga.

Tid & Plats: Los Angeles 1957-1968 var ännu mer intressant. Jag såg även den tidigare Tid & Plats-utställningen i juni, den om Milano/Turin. Verkligen spännande att skildra en kulturell arena med både konst, arkitektur, design, litteratur, film och musik.

Men det vita rummet som man kunde gå in i (har tyvärr glömt vilken konstnär) trodde jag skulle kännas skönt att vara i, men det var otroligt obehagligt med de runda hörnen och känslan av att inte veta var rummet slutade. Jag blev alldeles snurrig av att vara där inne. Det kändes som att om man hade fört handen mot väggen hade den sjunkit igenom, så där som på film. Synd att vi inte testade. Vem vet, det kanske var en portal till en annan värld?

I entrén tog jag förresten en folder med Tipspromenad från 4 år. Bisarra frågor kopplade till verk på museet, för att kunna prata om konst med barn och få dem att upptäcka och fundera kring den.

Här är ett par av frågorna:

Kotapeten av Andy Warhol

Det är samma ko på hela tapeten. Vad tror du kon heter?

1) Rosa
X) Gul
2) Det vet man inte

Skjutbild av Niki de Saint Phalle

Konstnären har skjutit hål på färgburkar så att färgen runnit ut. Det ser ut som?

1) En regnbåge som blöder
X) Färg som gråter
2) En död tavla

Åh, jag måste ta med Viggo och gå den här tipspromenaden!

Livets väsentligheter

Om fredagen började uruselt och på tok så blev den faktiskt bättre, och till sist så där bra som det ska vara. Riktigt toppen. För efter jobbet åkte jag till Odenplan för att möta Maria L, och så gick vi i antikaffärer på Upplandsgatan. Det var så där trevligt som det brukade vara på våra många och långa loppisrundor när vi var studenter. Maria och jag är precis lika insnöade på 50-tal och porslin och går igång på samma prylar. Vi behöver inte ens förklara för varann om vi visar upp ett underbart fynd, vi förstår direkt. Men klart att vi pratar och pratar ändå om alla finfina saker, som en fors. Inne på Bacchus antik stod vi säkert 40 minuter vid porslinet och tittade på saker och diskuterade vilka koppar vi ville ha, vilken modell av Bersåkoppar som egentligen är den finaste (den raka så klart) att man aldrig kan ha nog många vaser i olika modeller och att smöraskar med porslinslock är så användbara till mycket. Och det finaste fina där var ändå äggkopparna i Stig Lindbergs Pyntaserie, med en flundra på ena sidan och ett plommon på det andra. Underbara!

Så promenerade vi neråt stan och Maria fick vara smakråd om vilken Elvinejacka jag ska köpa. Den här lutar det åt. Fast om jag hade obegränsat med pengar skulle jag vilja ha nästan alla Elvinejackor. Det är så snygga detaljer. Jag är svag för grova och väl synliga blixtlås.

Middag åt vi på Restaurangen och fortsatte prata om livets väsentligheter. Gott och trevligt var det. Själv valde jag Pimiento – ”Fritters” krabba, mojo rojo, Kapris – ”Anglais” anklever, rökt anka, betor, Ras el Hanout – ”Pastilla” lamm, myntayoghurt, Stjärnanis – ”Crème brûlée” citrussallad och Kaffe – ”Lollipop” choklad, körsbär, kaffeglass. När vi sedan flyttade oss till loungen var Andres Lokko där och spelade musik, och då kan det ju inte bli fel. Verkligen bra avslutning på kvällen.

Luxuslampan med ny Stig Lindberg-skärm

Efter min mormor ärvde jag för elva år sedan en taklampa i Luxusserien, formgiven av Uno och Östen Kristiansson. Luxuslamporna från sent 50-tal och tidigt 60-tal har teakdetaljer och vita glaskupor. En annan detalj som är typisk för Luxuslamporna är att sladden inte går inne i lampan, utan ligger synlig i ett spår i teaken. Så fina!

I somras när jag var hos mina föräldrar i Öregrund hittade jag en golvlampa i samma serie på en loppis. Den var i fint skick och med fungerande el. Det enda var att den hade en lampskärm med fult gammelrosa tyg som inte alls passade till. Jag vet inte om själva stommen till lampskärmen är original, men den är definitivt rätt i tid i alla fall, och passar till foten.

Nu har jag sytt en ny skärm i fina linnetyget Melodi av Stig Lindberg. Jag är så nöjd.

Tidningsmakare eller AD?

Fantastiskt trevligt sällskap hade jag av Viggo på jobbet i fredags, och trots att det gått flera dagar måste jag rapportera litet mer från det.

Vi började arbetsdagen med att gå på gemensamt möte för kommunikation och Accent. Jag tog fram pennor och papper åt Viggo för att han skulle sitta med och rita. Hur han skötte sig? Jo, han höjde stämningen rejält genom att sätta igång att göra tidning, en av hans favoritsysselsättningar. Eva blev mycket munter av det. Annars tycker jag att han kunde söka tjänsten som AD. Det vore väl fint? En 6-åring är mycket friare i tanken än en vuxen.

Viggo fick bestämma lunchställe, och det blev så klart nya pizzerian. Han åt upp hela barnpizzan, och jag och Lydia åt faktiskt upp det mesta av våra gigantiska vuxenpizzor också. När bordet bredvid blev serverade sina kebabtallrikar sa Viggo: Den där pizzan ser ut som en sophög. Så rätt, så rätt.

Annars höll Viggo mig sällskap genom att rita mera och titta på film. Kolla vilket fint sällskap. Ser det inte väldigt trevligt och avspänt ut att hänga på mitt rum?

På väg hem på tåget fick vi ingen sittplats, i alla fall inte i fåtöljer. Vi satt i en trappa istället, men Viggo var glad ändå.

Söndag i september

Det brukar bara vara Bo som åker och veckohandlar, och så tar han med sig Klara förstås. Annars blir hon sur. Men jag behövde komma iväg till en leksaksaffär för att köpa en nedervåning till dockskåpet i födelsedagspresent åt Viggo, och det kan jag knappast frakta hem på cykel. Alltså åkte vi hela familjen i eftermiddags, och när de andra var på Coop Forum gick jag och köpte nedervåningen och en del annat.

I bilen på väg hem ringde jag Dante.

-Hej, vill du komma och lajja och käka söndagmiddag och bygga lego med oss.

-Klart jag vill. Jag kommer om en timme.

Det är så skönt med spontanhäng med kompisar, och även om det har varit varmt och soligt i helgen känns det verkligen som höst nu, så jag lagade en köttgryta med tomat och saffran. Jag älskar min franska emaljerade gjutjärnsgryta. Den är en trofast vän i köket. Det blev en bra avslutning på den här helgen. Fast Klara var så trött att hon somnade vid matbordet tio minuter innan maten var klar, och Bo bar in henne till sängen. Sedan vaknade hon igen när Dante hade gått. Hon var så besviken att hon missade att sitta och äta tillsammans.

Att drömma kreativa idéer

Den här natten sov jag mycket. Somnade när jag hade läst för Klara och kom ut ur hennes rum vid tiotiden. Lade mig i soffan och försökte titta på en film, men somnade om direkt. Vaknade vid tvåtiden och kröp ner i sängen istället. Det var väl inte så konstigt att jag var trött på gränsen till utslagen efter barnkalas och massor av bullar och kakor.

På morgonsidan drömde jag att jag var på någon sorts utställning som visade finsk formgivning. Det var en massa andra besökare där som bara sa knasiga och felaktiga saker om olika formgivare och jag blev otroligt irriterad. Och så drömde jag om delar till olika serviser som inte finns på riktigt. Delarna alltså. Det var serviser som finns. Till exempel drömde jag att jag såg och lyfte upp en en meter hög och smal tillbringare i serien Valencia. Den var tung. Otroligt vad opraktiskt, tänkte jag. Kanske inte så konstigt att den inte finns på riktigt. Jag tror att jag kan ha fått idén från att vi hade en väldigt hög och smal tillbringare i glas när jag var liten, som vi brukade servera alkoholfri bål i på kalas. Den finns inte längre. Den har kraschat nån gång, för den var ju väldigt opraktisk. Men väldigt vacker var den. Tillbringaren var i serien Flora från Iittala, och formgiven av Oiva Toikka.

Det här var ju ingen vidare bra idé, men kan man få bra idéer i drömmarna? Nu pratar jag alltså mer om kreativa idéer och lösningar om man jobbar med att skriva eller formgivning eller liknande. Jag tror inte att jag brukar få lösningar, men knasiga idéer kan ju ändå leda in på nya spår som kan vara lösningen.

Dagens tekanna: brun Arabia-kanna

Den här tekannan från Arabia har jag haft i några år, men jag använder den inte så mycket. Den står mest uppe på stringhyllan i köket och håller Blå Eld sällskap. Men fin och rund i formen är den, med en matt brun glasyr, något ljusare än MA-kannan. Perfekt är den att hälla ur också. Inget rinn längs med pipen. Och locket sitter ganska stadigt; bara när man ska hälla ur det sista behöver man hålla emot. Men så är det det här med handtaget. Visserligen bekvämt att hålla i, men jag gillar ju inte handtag av trä eller rotting eller lindade som här. Det ska vara lätt att diska ordentligt utan att handtaget blir vattenskadat, och helst ska man kunna stoppa kannan i diskmaskinen emellanåt.

Tyvärr vet jag inte vad modellen heter eller vem som har formgivit, men sent 50-tal eller tidigt 60-tal är min gissning. Hittade inga uppgifter på nätet hur jag än sökte, och tyvärr har jag inga böcker om finskt porslin. Det behöver jag!

Edit: Nu har jag ju en gammal katalog från Arabia från tidigt 60-tal, och modellen heter GA med tre olika matta glasyrer: vit, brun, svart. Den tillverkades i två storlekar: 0,7 liter och 1,6 liter.

Jag satte teet i vrångstrupen

när jag läste i Magasinet i Svenskan om Stig Lindberg-tekoppen Aster som Gustavsberg åter har tagit i produktion. I bildtexten står det att Gunnar Wennerberg har formgivit den i början av 1900-talet. Inte ens någon som är helt okunnig om porslinsformgivning skulle väl kunna tro att den här 70-talskoppen är från tidigt 1900-tal? Och en journalist som skriver om form får inte göra sådana missar. Inte särskilt svårt att hitta uppgifter om koppen är det heller, eftersom den presenteras på Gustavsbergs hemsida.

Dagens tekanna: MA-kannan från Gefle

Nu är det faktiskt hög tid att presentera min vardagstekanna, den som jag använder mest. Det är en tekanna från Gefle, som har det föga fantasifulla namnet modell MA. Modellen känns just vardaglig, rejäl och stadig men ändå elegant, och jag tycker om den matta svarta glasyren. Den är stadig och skön att hålla i och hälla ur, och bra för att den är ganska rymlig med sina 153 cl. Dessutom passar den ihop med allt möjligt porslin. Tekannan formgavs 1956 av Lillemor Mannerheim, som annars bland annat har gjort många organiskt formade vaser.

Om jag minns rätt hittade jag den här tekannan på en av de bästa loppisar jag har varit på, på en bondgård i Snesslinge ganska nära Öregrund. Där har jag fyndat mycket fint, men tyvärr tror jag att den är nedlagd.

Dagens tekanna: Blå eld

Blå eld har jag redan presenterat när jag påbörjade min serie om koppar. Men om koppen är fulländad så är tekannan det faktiskt inte. Den är naturligtvis vacker med sitt reliefmönster precis som koppen, och cool och banbrytande i formen när den lanserades med allt uppnosigt uppåtsträvande.

Men särskilt funktionell är den inte. Hålet där man på något vis ska få ner teet är minimalt. Men på 50-talet hällde man väl tebladen direkt i tekannan eller använde tepåsar i kannan, gissar jag. Dessutom är det otroligt svårt att komma åt att diska ur den ordentligt, och den går absolut inte att ställa uppochner i ett diskställ.

Eftersom den är så opraktisk använder jag den väldigt sällan. Mest om vi har väldigt mycket gäster och behöver använda alla tekannor. Då brukar jag brygga i annan kanna och hälla över.

När teet väl är i tekannan är den i alla fall bra. Skönt handtag med bra grepp, den går fint att hälla ur utan spill och rinn, och locket har en smart låsning så att det inte trillar ut ens om man håller kannan uppochner. Sånt gillar jag.

Som en bonus får ni också se kaffekannan, stor och liten kanna som jag brukar servera mjölk i och sockerskål. De är så fina ihop. Förresten använder jag den visst. Både tekannan och kaffekannan står på en av stringhyllorna i köket, så jag tittar på dem varje dag och blir glad! Det är väl en bra användning?

Schyst lördag

Den här dagen.

Lugn start, och ännu softare när de andra drog iväg till Modelljärnvägens hus och jag drack te och gjorde mig i ordning ifred och lyssnade på Paul Weller på högsta.

En cykeltur ner på stan till Söders antik för att kolla om det fanns några stringhyllor inne. Skulle behöva några fler till vardagsrummet. Men inte då. Däremot en lång pratstund med ägaren om 50- och 60-talsporslin och om vad det har blivit av alla Uppsalas antikaffärer. De har inte råd att driva butik på grund av högt hyresläge, berättade han. För några år sedan var det åtta butiker som slog igen på några månader. Trist.

Nu har jag bakat mitt nya paradbakverk, svartvinbärstryffelpaj, som jag ska ta med mig på Elisabeths och Johans avskedsfest ikväll. Den är faktiskt helt fantastisk, och det är så roligt att bjuda på den och bli höjd till skyarna.

Jag är sorgsen över att Elisabeth flyttar till Canada på ett år, men ikväll är det fest, och Teresa är hemma och hälsar på från Paris.

Viktiga funderingar inför kvällen, vilka högklackade ska jag ta?

Dagens kopp: Pi (ett designmysterium)

Faktum är att jag har farit med osanning här på bloggen. I ett inlägg för länge sedan påstod jag i förbifarten att kaffekoppen Pi från Rörstrand är formgiven av Stig Lindberg, och det är den verkligen inte. Jag vet faktiskt inte hur jag tänkte. Jag tror att jag blandade ihop den med Blå husar från Gustavsberg, där ju Stig Lindberg var verksam, eftersom båda kopparna har ett litet flytande blått abstrakt mönster och båda är väldigt raka och sakliga i formen. Mina föräldrar har Blå husar i lägenheten i Uppsala och Pi i sommarstugan i Öregrund.

När jag tänkte att jag skulle blogga om Pi, och upptäckte att den inte alls var från Gustavsberg, utan Rörstrand, påbörjade jag ett detektivarbete för att ta reda på vem som var formgivare. I boken om Rörstrandsporslin, Iris, Vineta och Gröna Anna av Bo Lagercrantz fanns den inte med alls. Idogt letande på nätet gav bara en träff som angav formgivare. På http://www.svenskt-porslin.net/rorstrand/ror-pi.htm påstås Pi vara formgiven av Inger Persson, och det är ju möjligt. Det är troligt att koppen är formgiven sent 60-tal, både med tanke på form och dekor och eftersom mina föräldrar köpte servisen när de hade köpt sommarstugan, och det gjorde de 1969. Då var Inger Persson verksam vid Rörstrand. Men jag känner mig ändå osäker eftersom det är enda källan, och jag skulle inte säga att den är tillförlitlig.

Alltså mejlade jag Rörstrands museum och frågade om de hade någon uppgift. Men tyvärr, det hade de inte. Så här svarade de:

Hej och tack för din förfrågan. Tyvärr finns det inte mycket information vi kan bidra med heller. Detta är mycket vanligt just vid den aktuella tiden. På 1960-talet lanserades hundratals serviser varje år och många många hamnade aldrig i några register av endera anledningen. Pi är dessvärre en av dessa. Jag vet inte varifrån uppgiften om att det skulle vara Inger Persson som är upphovskvinna kommer ifrån. Kanske stämmer det, kanske inte. Vi kan varken bekräfta eller dementera.

Du får glädja dig åt att i alla fall ha ett namn på din servis. Det är långtifrån alla som kan få reda på det.

Troligen skulle det gå att få fram uppgiften, men det skulle kräva mycket efterforskningar i Rörstrands arkiv. Men det får nån annan göra. Jag har i alla fall försökt lösa ett designmysterium.

Men man vill ju känna också

Jo, utställningen om Signe Persson-Melin på Waldemarsudde, jag skulle ju återkomma till den.

Naturligtvis var den fin. Intressant. Särskilt när de hade ställt upp massor av varianter av ett föremål så att man kunde se hur hon hade testat sig fram. Tekannor med samma form, men med olika relieftryck. Eller en variation i locket eller handtaget eller glasyren. Men ett problem här blir att man vill ju känna på föremålen. Testa hur kannan går att hälla ur, känna om handtaget är skönt att hålla i, pröva om godset i koppen är skönt att föra till läpparna.

Det är litet av en besvikelse, faktiskt. Hämmande i upplevelsen och en avsaknad av en högst väsentlig dimension i keramisk formgivning som inte bara är konst, utan samtidigt bruksföremål.

Bra avslutning på semestern

Nu är det inte många timmar kvar tills vardagen börjar igen, men idag var en bra avslutning på semestern.

Den tillbringades i Stockholm med Jenny och Maria och så bebis-Arvid (aka Mugge) förstås. Först litet rask shopping med ganska bra resultat, sedan lunch på Kulturhusets tak. Det är faktiskt ett ruskigt bra ställe att gå till om man gillar schyst betong, och det gör ju jag. En gömd oas. Hur snyggt som helst, och snygg utsikt över hötorgsskraporna. Ja, de är snygga.

Därefter besökte vi Waldemarsudde och såg både Signe Persson-Melin-utställningen och jubileumsutställningen med måleri. Jag ska blogga separat om det, för jag har många tankar. Men kanske inte i natt. Ni får vänta.

Och så avslutade vi med fika på Blå porten. Bra som alltid. Det här var min middag. Jag tänkte om jag skulle ta en macka och nåt sött, men så tänkte jag så här istället. Sött och sött. Mycket bra. (Säg inget till Viggo och Klara.)

Dagens kopp: med bruna fåglarna

Eftersom Malin var här och vi pratade om den ultimata koppen och hon valde den här av nostalgiska skäl när vi skulle dricka te, inte för att den på något vis förkroppsligar den ultimata koppen, får det väl bli den. Jag köpte den här ute i Öregrund på Storms när jag var liten åt min mamma i morsdagspresent, eller om det var till födelsedagen. Det måste ha varit sent 70-tal, och den andas verkligen sent 70-tal. Min barndom.

För övrigt hade Malin ett och annat att säga om den ultimata koppen. Och hon vet vad hon talar om. Folk säger att de kan dreja när de har gått en kvällskurs i keramik, men det kan de inte säger Malin. Det tar minst tio år att lära sig dreja. Malin har gått på Capellagården och på Konstfacks keramik- och glaslinje.

Men det finns annat än den fulländade formen som kan ligga till grund för ett val.

Dagens kopp: Maxim

Den här sortens kaffekoppar gör att jag önskar att jag tyckte om kaffe. Men det gör jag inte. Kaffe är gott i glass och bakverk och desserter, men hur jag än försöker är kaffe inte gott att dricka. Men om jag drack kaffe så skulle jag dricka ur såna här koppar. Så trevligt.

Det finns en enda kopp av Maxim från Gustavsberg här i Öregrund. Eller här hos mamma och pappa, alltså. Säkert finns de i stugor litet varstans. Modellen i benporslin heter SG-1 och är formgiven 1955. Dekoren är ritad av Bibi Breger 1956. Det är koppartryck i svart under glasyren. Den fanns även med rött tryck.

Förresten ska man alltid titta i botten på porslin. Ofta får man en överraskning för att det finns något extra i utförandet av stämpeln. Som bladen som omringar den här. Är det inte underbart?

Så vackert med det grafiska mönstet i svart på vitt. Och till Maxim passar gräddsnipan i serien Salix så fint. Olika bladmönster med ett väldigt grafiskt uttryck. Salix är också från Gustavsberg, ritad av Stig Lindberg 1954. Också den i svart eller rött koppartryck under glasyren.

Jag tror att farmor hade de här kaffekopparna, men med rött tryck, i skåpet med skjutluckor ovanför diskbänken i köket i Juniskär. Men jag är inte säker. Var de finns nu har jag ingen aning om. Hoppas de finns hos någon som uppskattar dem.