Slita och släpa och vila ut

OK. Nu har jag vilat i två dagar, så gott det nu går med en Viggo och en Klara som pockar på uppmärksamhet. Innan helgen sov jag alldeles för litet flera nätter. Satt uppe sent och jobbade, och barnen vaknade mycket på nätterna. Och torsdag och fredag var jag kompledig och jobbade med att förbereda för nattkaféet på Mumrik för DSS-en. Handlade en massa i olika vändor, både på stan och med bil tillsammans med Ullie. Och bakade och bakade, och fixade i ordning i lokalerna, så det skulle se snyggt ut. Det var ju otroligt viktigt att det blev bra, eftersom det var det första intrycket som folk ute i landet skulle få av oss som kongressarrangörer nästa år. Vi hann väl inte allt vi skulle, och folk började ju komma mycket tidigare än det var sagt, men vi hann ganska ok. Och folk fick plats, och det verkade som de trivdes, det lilla jag hann cirkulera i lokalerna. Marias lillasysters band som spelade folkmusik var grymt bra. Men när klockan var kvart i två på natten, och vi äntligen fick gå hem, var jag så trött i kroppen.

Under i stort sett hela 90-talet, när jag pluggade och de första åren jag jobbade, höll jag på massor med Kafé Mumrik. Jag lade nog ner 20 timmar i snitt i veckan på ideellt arbete med kaféet. Jag handlade, fixade personal, bakade, fixade med lokalen och höll kaféet öppet. Vi hade öppet fredag- och lördagkvällar 20.00 till 01.00. Det var naturligtvis många andra som också jobbade med Mumrik, men jag kan ärligt säga att jag slet avsevärt mest med kaféet under några år. Ofta var klockan tre på natten när jag kom hem efter att ha stängt och städat. Fötterna värkte och jag var så trött. Under de första åren hade vi rätt dåligt med kunder, men sedan lossnade det och Mumrik blev otroligt populärt bland Uppsalakidsen. Vi kunde inte släppa in alla som ville in. Det var en otroligt bra känsla när man hörde några tonåringar på bussen som snackade om att de skulle till Mumrik på helgen, eller mötte ungdomar på stan som var stammisar, och som hälsade glatt på mig. Många UNF-are var det som kom och gick, och några blev kvar i rörelsen. Så är det ju. En massa ungdomar går med och är jätteengagerade ett tag, för att sedan gå ur. Och det har ett egenvärde, för det har definitivt en förebyggande effekt, även om de bara är medlemmar ett tag. Jag avskyr när iggisar är bittra över UNF-are som inte stannar kvar i rörelsen eller på orten. Jag förstår att de hoppas på att få påfyllning i IOGT-NTO-föreningen, men det är faktiskt meningsfullt med alla som är med bara något år. Men visst värmer det i hjärtat när man träffar en gammal UNF-are som man inte sett på flera år, som kommer tillbaka och jobbar. Det gjorde jag i fredags. En tjej som gick i högstadiet då när det begav sig, och nu var hon plötsligt där igen och jobbade i kaféet. Sådant är värt alla sena kvällar med trötthet och ont i kroppen. Det tänkte jag på när jag cyklade hem i natten.

Så igår var jag sjukt trött. Ville sova mera och vila kroppen mera. Men det går inte när man har småbarn. Vår bröllopsdag var det faktiskt också. Det blev en lugn dag hemma. Vi hade tänkt åka en sväng och plocka svamp, men jag var för trött och det regnade galet mycket. Idag blev det också en lugn dag. Viggo och Bo var på bio och såg Bilar, och svågern Per var här och käkade lunch med mig och Klara och lajjade med Klara.

Och barnen somnade tidigt ikväll. Skönt. Jag har softat framför teven.