Dagens kopp: Persons kryddskåp

Den klassiska kökshandduken Persons kryddskåp, formgiven av Astrid Sampe till Svenska Slöjdföreningens utställning H55 i Helsingborg 1955, har jag sedan många år. Nyligen fick jag också ett grytunderlägg med mönstret, och nu i julklapp fick jag den här burken, som också har ett lock, men som går bra att använda som mugg. Åtminstone om man som jag har en rejäl skvätt mjölk i mitt te, annars blir den nog för varm att hålla i utan öra. Mycket fin är den i alla fall med sin dekor i olika blå nyanser, grönt och svart, och jag blir glad av den. Godsets tjocklek är utmärkt ur dricksynpunkt. Muggen/burken är ett samarbete mellan Almedahls och Rörstrand. När Astrid Sampe ritade mönstret på 50-talet inspirerades hon av Signe Person-Melins kryddburkar.

Minsta Margretheskålen!

Minsta storleken på fina Margretheskålen, formgiven av Sigvard Bernadotte 1950, fick jag i julklapp. Volymen är bara 150 ml, som en liten vispskål för dockor, men den är riktig! Dessutom samma ljusblå som min mellanstora. Man skulle till exempel kunna använda den till att vispa upp ett ägg med champagnevisp när man ska pensla bullarna.

Värst av allt

Städskåpet. 240 cm högt, gick inte in i stora möbelhissen. Det fick bäras ner för åtta våningar i brandtrappan, en spiraltrappa. Inte kul alls. Men nu är det desto roligare att vi har det här hemma. Vår takhöjd är också 240. Passar prima. Vi ska göra om det till skafferi, för vi vet att det var skafferi i hörnet mot norrväggen här i vårt kök från början, och ventilen finns kvar.

Spiraltrappan som skåpet fick bäras ned i.

Diskbänk med mera

Diskbänken var inte lätt att få loss, och tung var den. Inuti diskbänken fanns fin perstorpsplatta. Dessutom bild på det andra bänkskåpet och ovanpå det skåpet som fanns ovanför kyl och frys.

Låda

Vissa har fasta fack i trä, dock inte denna. Men de hade alltså trälister som handtag i original som tyvärr är borttagna. Det fixar vi. Och ljusgrå ska de bli igen.

Överskåpen

De har alltså skjutluckor som från början var ljusgrå.

Luckorna

Det fanns alltså en lucka med den grå originalfärgen bevarad och originalhandtag. Det här är luckor till bänkskåpen. Mina fina, fina Stig Lindberg-gardiner kommer att passa så fint till den ljusgrå färgen! Det är kanske litet svårt att se på bilden, men blommönstret är två blåa nyanser och en ljusgrå på vit botten.

Den här fina spisen lämnade vi faktiskt

Hur fin som helst, men ibland får man sansa sig och släppa litet på besattheten över att inreda med original. Vi vill ju kunna laga mat på riktigt i köket, och då får man lov att ha moderna vitvaror.

Så här mycket kök var det

Släpet blev välfyllt. Som tur var fanns det möbelhiss, för köket fanns på åttonde våningen. Nu finns allting i vårt garage tills vidare.

Fina köket från 1960

Kanske är det ibland tur att man inte får ändan ur och gör saker med en gång. Att man skyndar långsamt. När vi flyttade in i huset sommaren 2005 var i stort sett allt original från 1962 utom köket som hade totanrenoverats hiskeligt fult tidigt 80-tal. Ni kan se här på bilder från när vi flyttade in.

Naturligtvis hade vi velat ha ett originalkök, men man kan inte få allt när man köper hus, och det var som det var. Vi tänkte renovera och sätta in ett nytt enkelt och stilrent kök med släta vita luckor, och jag tog in offert på Arkitekt vit från Marbodal, och senare även Banér från Kvänum och Jenny från Vedum. Jag jagade även hantverkare och försökte få in offerter för jobbet, men kom aldrig till avslut med någon firma och det rann ut i sanden.

För någon månad sedan fick jag en ingivelse och började jag leta kök på Blocket. Jag hittade ett kök från 1960 som vi fick köpa för 2500:- om vi plockade ner det själva, och jag var ut till höghuset i Roslags Näsby före jul och tittade på det och gjorde upp med säljaren.

Igår dumpade vi barnen hos mina föräldrar och åkte och plockade ner det. Det tog nio timmars arbete minus lunchpaus på sunkig pizzeria med Roslags Näsbys original och trasiga själar. Men vi fick ner det utan större skador! Litet skavanker får man räkna med, men det går att spackla över och någon list som får bytas ut.

Naturligtvis passar det här köket inte exakt in, men om vi nu har köpt det för 2500:- istället för minst 70000:- som Marbodalköket skulle kosta, så har vi råd med att hantverkarjobbet blir dyrare för att det blir besvärligare jobb och att specialtillverka några extra skåpdelar med de gamla som förlaga där det behövs.

Överskåpen har skjutluckor. Från början var stommarna vitmålade och luckor och lådor ljusgrå. Lådorna hade trälister istället för handtag, men de är utbytta. Eventuellt hittar säljaren listerna, för hon tror att hon har sparat dem. Annars får vi titta på gamla lådor och så får snickren tillverka nya lister och montera. Även om luckor och lådor är ommålade fanns det en lucka i originallacken bevarad som ställts undan när en liten frys hade installerats. Den hade även originalhandtagen för bänkskåpen kvar. Tur! Mycket fin grå färg. Den ska vi ha igen, och handtagen blir inte svåra att få tag på på Tradera eller Blocket.

På golvet ska vi sedan ha samma linoleumplattor som i hallen, schackrutigt.

Så här såg köket ut innan det togs ned. Fler bilder på detaljer i kommande inlägg.

Man kan inte ha för många

sorters småkakor eller kakburkar. Här är några.

Finaste nötfatet

fick jag av min syster i julklapp för många år sedan. Tror hon hade köpt det på kyrkans basar. Det är svagt grönt med bruna strimmor i, vågig kant och små handtag i form av eklöv och ekollon och passar så fint att ha nötterna i till jul. Bocken fick också vara med på bilden, för den är så fin. Köpt på Tradera för ett par år sedan.

Alla tomtarna säger hej

Jag har inte så mycket julpynt överallt. Bara de fina juldukarna på några bord, julgranen med mycket 50- och 60-talspynt och så den här samlingen med luciatåget, alla tomtar och några änglar och litet annat löst folk som står på byrån i hallen. Men där är det galet mycket. Luciatåget har jag gjort själv. Det andra är loppis- och Tradera-fynd. Man kan inte få för mycket! Det ska vara de där i trä från 50- och 60-talet. Jag känner liksom att jag måste ha. Att jag måste ta hand om dem.

Igår när jag lyssnade på Danföredan

i tvättstugan och strök alla juldukar. Det finns så många fina. Textil är nästan det bästa fyndet man kan göra på loppisar. Så prisvärt. Men den blå med bara vitt tryck längst ner är inte loppisfynd. Den fick jag av min mormor en gång när hon var och åt middag i lägenheten på Arken, alldeles på slutet av att hon levde. Den tycker jag mycket om. Allra finast är nog nummer två eller tre. Eller jag vet inte. De är galet fina allihop.

Min finaste Hertha

Ni som följer mina dagens kopp-inlägg med intresse vet att jag håller Hertha Bengtsons Blå Eld-kopp som kopparnas kopp. Men allra finast av allting av Hertha som jag äger, och av allt keramiskt gods som finns här hemma, är ändå den här unika kannan, handgjord av Herthas händer! Eftersom den just nu står framme i vardagsrummet med enris i tänkte jag passa på att blogga om den.

Kannan hittade jag på en av dessa oändliga loppisrundor i början av 90-talet tillsammans med Fröken Blomma, Maria L (fast då var hon ju Maria E). Den fanns på ett av de bästa ställena, antikaffären på Geijersgatan som jag glömt namnet på, och som låg alldeles nära Viktoriagatan där Maria bodde. Innehavaren, som förresten hette Kersti, var själv mycket förtjust i kannan och inte helt säker på att hon ville sälja kannan. Men jag och Maria hörde till hennes stammisar, så hon visste vem hon sålde till och att jag skulle vårda den ömt, och jag fick köpa den.

Så fint det är med kombinationen av matt brun och blank blå litet transparent glasyr. Liksom på Blå Eld och Rosmarin har hon arbetat med reliefmönster. Ibland tycker jag att mönstret föreställer kottar, ibland tänker jag på hyacintknopprar.

Den ultimata stereo- och tv-möbeln

Vilken skönhet! Vad glad jag är att jag lyckades köpa det här sideboardet på Tradera för ett tag sedan. Nu i veckan kom också de nya högtalarna som jag hade beställt på hifi-klubben. (Jag köpte via webbshopen för att slippa gå tillbaks till butiken och köpa av knäppa killen som tror att man måste ha snopp för att välja högtalare.) Så i eftermiddag har jag gjort i ordning allting. För att kunna använda sideboardet för alla apparater var jag tvungen att göra några öppningar på baksidan för alla sladdar, så jag fick borra och såga litet. Och sedan koppla ihop allting igen, och alla sladdar går inne i skåpet och på baksidan, så att det bara behövs en sladd som går ut till väggkontakten. Man tar helt enkelt fördelningsdosan och har den inne i skåpet. Ingen härva av sladdar på golvet under!

Sideboardet är Børge Mogensens Øresund. Möbelserien formgavs 1955, och just det här sideboardet helt i teak är tillverkat 1959. Det är så otroligt snyggt med sina skjutluckor och lådraden. En av lådorna är dessutom inredd för att ha bordssilver i, med grön filtklädd insats som går att lyfta ur. Det låg till och med kvar en kniv i en av skårorna. Skjutdörrarna är ju ultimata när vi har stereon och dvd-spelaren där inne. Bara att skjuta åt sidan när man använder den och vill använda fjärrkontrollerna, men man slipper en vanlig lucka som är i vägen när den är öppen. Och när den inte används döljs allt och skyddar mot damm.

Trilla köttbullar

Vi vill ha köttbullar, sa Viggo och Klara. Några köpeköttbullar stod inte till buds, så vad göra? Trilla köttbullar såklart. Vad gör man inte för en unge som fått tillbaka aptiten efter vinterkräket. Men han är fortfarande matt och trött och ligger mest och tittar på film.

Köttbullarna blir extra fina serverade i Picknick-karotten av Marianne Westman från 1956.

Tålamod och noggrannhet

Klara har inte har kräkts idag, och hon har fått i sig mat. Viggo är också hemma, för både för dagis och skolan gäller att man inte får komma dit om någon i familjen har vinterkräksjuka. Och så måste man stanna hemma 48 timmar symptomfri. Men jag är rutinerad och vet att det är stor risk att han också får vinterkräket lagom tills det är dags att komma tillbaks till skolan, så jag förbereder mig mentalt för att det kan bli VAB hela veckan.

Eftersom Klara bara varit pigg och glad och barnen leker så bra ihop, satte jag igång att lägga linoleumplattorna i hallen i eftermiddags. En av mina styrkor är att jag har sånt tålamod. Jag är uthållig och ger inte upp. Och jag är oerhört noggrann. Det har jag väl mer och mer insett att det kan vara en svaghet i många sammanhang, men i det här fallet går det inte utan noggrannhet. Jag sågar till kantbitarna så att de ska passa perfekt och gör om när det inte blir så bra som jag vill.

Det tog ett tag att komma underfund med hur man skulle gå till väga. Jag funderar över om jag är en person som läser på noga eller som är mer av learning by doing. En kombination tror jag. Framför allt måste jag förstå vad jag håller på med, och varför jag gör det. Om jag får en instruktion om att utföra ett moment och inte förstår hur det funkar så kan jag inte komma ihåg hur jag ska göra senare.

Jaja. Framåt går det i alla fall med golvet.

Fina miniatyrer

Från Japan hade Lydia med sig de här fina minatyrmöblerna åt mig. Hon var litet orolig att det skulle vara två likadana möbler, för man kunde inte veta vad det var i askarna. Det var alltså inte bara att Lydia inte kan japanska, utan det framgick i affären att man inte kunde veta. Knasigt. Men det blev ju bra! Mest oroade sig Lydia för att jag skulle råka få fotpallen utan fåtölj, men det fick jag inte.

Vita hyacinter i knopp

Vad hittade jag på Konsum igår, om inte hyacinter. Jag köpte massor av vita som nu står i fina skålar och koppar runt om i huset. Som de här i Zebrakopparna.