Pussel

Nu har jag inte bloggat på mer än en vecka. Det är ju så mycket att göra hela tiden. Mycket på jobbet och förra veckan var jag på möten tre kvällar. Jag som håller på att avsäga mig så många ideella uppdrag som möjligt för att jag inte har tid och inte tycker att det funkar att vara borta på vardagkvällarna. Ett av mötena var i och för sig föräldramöte på dagis. Så var det jubileumskommittén inför nya Arkens 50-årsjubileum, och så kongressbestyrelse. Där bokade vi in mötesdatum för resten av våren, och gissa vad, jo längre fram i vår ska vi ha mötena varannan vecka.

Natten mellan söndag och måndag satt jag uppe och jobbade till halvtre på natten, och sen kunde jag inte somna. Inte heller kunde jag sova på tåget nästa morgon, satt sedan på ett möte angående Skansen på förmiddagen och var trött, trött, åkte hem med tåget utan att kunna somna, och fortsatte jobba hemma trött, trött, trött.

Att jag ständigt har en så pressad arbetssituation både på jobbet och med mina ideella uppdrag gör att jag har konstant dåligt samvete och har svårt att koppla av. Jag menar, när jag inte ens hinner göra allt som har deadlines på jobbet och inte hinner sköta mina ideella uppdrag, får jag verkligen titta på sista avsnittet av Vita huset en sen fredagkväll eller blogga en stund? Jag skulle ju hinna svara på några mejl eller skriva den där texten som jag borde.

Det enda som jag inte har dåligt samvete för är när jag är med mina barn. Det gills liksom. Inte att titta på Gilmore Girls. Det har jag gjort ikväll, samtidigt som jag har jobbat litet.

Jag vill ha oceaner av tid, och så vill jag sitta i lugn och ro och lägga ett pussel med massor av bitar samtidigt som jag lyssnar på P1. Men även om jag hade tiden får det nog vänta några år. Det finns inget hemligt barnfritt rum här hemma där mitt pussel skulle få vara ifred från klåfingriga Klara och Viggo.

Vintersport

Vintersport är jag ju inte så mycket för själv, men när Bos bror Per var här i eftermiddags satt han och Viggo och höll tummarna för Anja.

Klara var otålig och ville ut och åka snowracer, så hon började ta på sig Viggos overall.

Klara, Viggo, Bo och Per var ute och åkte snowracer och pulka sedan, medan jag var hemma och fixade med annat. På Bos blogg kan ni se film på ett åk.

Ikväll har jag försökt få undan en del ideellt arbete. Jag fick i alla fall en del gjort. Jag längtar till om några månader när jag är av med fler av mina uppdrag.

Söndagmorgon

Jag sitter här i fåtöjlen med Klara i knät och hon dricker välling. Vi tittar på Robi Hood. Igår var Magnus, Maria och Helmer här och åt middag och tittade på melodifestivalen, och Klara och Viggo var uppe sent. De sov i alla fall till sjutiden imorse.

Barnen hade jättekul ihop. Helmer kröp efter Viggo och Klara och jagade dem. Och jag är riktigt nöjd med middagen. Jag lagade vietnamesiskt. Till förrätt blev det en risnudelsallad med räkor och till varmrätt kyckling med citrongräs och chili.

Jag hann också gå och simma igår, och Bo var ute och åkte snowracer med barnen.

Toalettdykare

I söndags när viggo badade kastade Klara i en massa grejer i vattnet i ett obevakat ögonblick. Pottan, en pall, fårskinnet till vagnen, en nalle, en leksaksmobiltelefon, min ryggsäck som jag har när jag går och simmar, några mössor och vantar och litet småplock. Vi blev väldigt arga, så man kunde ju tänka att hon skulle förstå att man inte får göra så. Men nyss kastade hon en del riddarlego och leksaksmobilen i toan. Grrr.

Nu ska vi snart ge oss ut i kylan, 17,2 minus, och bege oss till dagis. Glöm inte mössan idag. Ni kanske tror att det är tufft att inte ha mössa, men det är det inte. Bara dumt.

Varför dvärgar är så korta

Häromdagen satt Kajsa i fikarummet på jobbet och gjorde en grimas. Då kom jag att tänka på en av barndomens lögner.

Om vinden vänder och klockan slår tolv och tuppen gal samtidigt som du gör en grimas så kommer du att fastna så.

Den är det många som har bekräftat att de också har hört. Och så en till, som kanske bara var något som sas bland barnen på min dagmammas gård i Tuna Backar:

Stå inte under stupröret så att vattnet droppar på dit huvud. Då stannar du i växten. Det är så som dvärgarna har blivit så korta.

Galet men roligt. Jag har ju skrivit tidigare om fler av barndomens lögner.

Klara i köket

Jag och Bo och en massa pensionärer

Vi antog mina föräldrars erbjudande om barnvakt idag och var på bio och såg The Queen idag. Vi var på matiné klockan 13.00, och jag blev litet full i skratt av att se att det var vi, en massa pensionärer och några andra barnfria småbarnsföräldrar. Inte för att man kan veta om folk är småbarnsföräldrar, men man kan ju gissa utifrån ålder och att de går på matinéföreställning. Lisa bloggade nyligen om hennes och Gunnars vuxen- och pensionärspoäng som nyblivna småbarnsföräldrar. Filmen var i vilket fall bra. Helen Mirren var riktigt bra.

Till vildingarnas land

I går busade barnen verkligen mycket, inte bara det där med margareteskålen som åkte i golvet. Då var det ödets ironi att de visade Argfilmen på Bolibompa. Filmen bygger på boken Jag är så arg så jag vet nästan inte vad jag gör av Gisela och Per Ekholm, som jag har sedan jag var liten. Den handlar om en tjej som är arg på mamma och pappa och sin bästa kompis och stänger in sig i sitt rum. Men på slutet blir det bra igen. Den är animerad av Johan Hagelbäck, han som har gjort tecknade filmer där han har målat med filmjölk.

Och sedan när jag skulle läsa saga för Viggo läste vi Maurice Sendaks Till vildingarnas land, som handlar om en pojke som har busat och som är på sitt rum och lugnar ner sig och fantiserar om att han åker till vildingarnas land där han blir kung, men sedan längtar han hem igen.

Arg

Nu är jag arg. Jag hade varit schysta mamman och gjort popcorn när vi kom hem från dagis. Viggo blev sur när jag kom och hämtade honom en halvtimme tidigare än vanligt, för han hade inte lekt klart. Han satt och spelade ett dinosauriespel med Jakob. Så för att blidka honom och få med honom hem lovade jag att vi skulle göra popcorn och spela spel på bolibompasajten. Men Viggo och Klara busade i soffan och välte ner skålen – min största margareteskål – i golvet så att den sprack.

Hemmadag

Klara har fortfarande diarré, så hon kan inte gå på dagis. Igår var Bo hemma med henne, och idag är det jag igen. Viggo får dock gå på dagis, för han har inte blivit dålig. Nu är ju Klara inte direkt dålig. Hon är precis som vanligt utom diarrén, som dessutom inte är särskilt frekvent, så hon ville ju också klä på sig och gå till dagis i morse. Men hon har det rätt bra här hemma. Hon har hunnit busa med vatten när jag läste DN och åt frukost, äta glass (säg inget till Viggo), spela spel på datorn med mig och nu radar hon upp alla sina bilar. Vi har det bra, helt enkelt.

Kattöga

En trist grej med att jobba är att man inte kan lyssna på P1 hela dagarna. Eftersom jag vabbade idag stod radion på i köket, och när vi åt lunch sändes radioföljetongen. Det visade sig att de just har börjat sända kanadensiska författaren Margaret Atwoods Kattöga. Det är en otroligt bra bok, som är väl värd att lyssna på. Följetongen började i måndags och går i 40 avsnitt. Och det går naturligtvis att lyssna på webben om man inte har tid att lyssna när den sänds i radio. Läs om följetongen och lyssna här.

Snart me&i-party igen

I måndags presenterade me&i nya vårkollektionen. Viggo och jag spanade in kläderna. Jag vill ha hjärtkläderna till mig och Klara, molnkläderna till Viggo och Klara och rosa tröjan med mangapojken till Viggo. Snart blir det me&i-party hos mig igen!

Vabb vabb vabb

Jaha, inte har Klara fått några vattkoppor, men nu är hon magsjuk och bajsar stup i kvarten. Annars är hon rätt pigg och glad. Viggo får också vara hemma. Jag vill inte gå ut med Klara för att lämna och hämta Viggo på dagis. Jag är hemma idag, så får Bo vara hemma imorgon. Behövs det är jag hemma med barnen på fredag också. Jag har faktiskt lyckats göra litet jobb som jag var tvungen att göra idag, få ut ett nyhetsbrev till exempel. Just nu gör Klara tofsar i mitt hår.

Snowracer

Igår köpte vi en snowracer. Det var mörkt ute innan den var ihopskruvad, men Viggo och Bo gick i alla fall ut och provade den, och fotograferade naturligtvis premiärturen. Idag har vi dragit båda barnen på den till och från dagis. Det gick jättebra.

Fynd från min barndom

Jag grävde litet i en kartong med barnkläder från min barndom för att se om det var något av intresse som Klara nu var lagom stor för. Och jag hittade så fina kläder! Klara var förstås helt såld på lackskorna. Hon klapprade omkring i dem fram och tillbaka innan hon skulle gå och lägga sig. Klänningarna var litet skrynkliga. De har ju legat nerpackade i åratal, och håller just nu på att tvättas. Och så hittade jag två koftor. Bra. Jag har varit på jakt efter just en röd eller mörkblå enkel kofta åt Klara ett tag nu, men varken hittat någon på Tradera eller i butikerna. Allt jag hittat har varit mönstrat eller pastelligt. De här verkar vara någon blandning, troligen ylle och någon syntet. Det var ju vanligt på 70-talet. De är väl litet noppriga, men helt ok. Jag gillar särskilt de fina metallknapparna på den röda koftan. Bilderna blev väl inte så bra. Svårt att ta när det inte faller in dagsljus. Det blir så skarpa blixtreflexer, men ni kan se hur fina kläderna är ändå.

Trångt om tårna

Senaste veckan har vi lagt märke till att Klaras vinterkängor verkade trånga. Konstigt, eftersom jag köpte dem för ett par månader sedan, och fick hjälp av expedit att prova ut. De är i storlek 23. Jag letade fram de vintekängor som vi hade i nästa storlek. De är i dubbelstorlek 25-26, och var rätt stora på Klara. Jag mätte Klaras fot, och fick den till knappt 13 cm. Gamla kängan visade sig vara drygt 11 cm inuti. Helkonstigt! De andra kängorna var 17 cm. När Bo skulle åka och veckohandla på Gränby centrum följde vi därför med hela familjen, så jag kunde gå med Klara till Sko-August där ute. Jag tog med båda paren kängor, så jag kunde få hjälp att mäta. Expediten mätte Klaras fot. Den var 12,7 cm. Hon mätte gamla kängan. 11,5 cm. Nya kängan 17 cm. Hon tyckte förstås att kängor som är 17 cm ju är alldeles för stort. Två cm är lagom att lägga på för vinterkängor. Jag frågade vilken storlek som vore lagom. 22 eller 23, sa expediten. Men de här är ju 23, sa jag. Då kände hon efter att det var något inknölat längst fram i tån på kängorna. Det visade sig vara en strumpa i vardera kängan, och varken hon eller jag hade märkt det när vi mätte inuti. Stackars Klara som har gått med inknölade strumpor i kängorna säkert en vecka. Varken jag, Bo eller dagispersonalen har märkt något. Men bra att vi inte behövde köpa nya kängor.

Gås och glass

Igår var vi hem till mina föräldrar på middag tillsammans med min mammas faster Karin, som är 86 år. Karin är världens trevligaste och coolaste. Tyvärr vill hon inte vara med på bild, så ni får inte se henne. Min pappa hade lagat gås enligt ett estniskt recept. Gåsen hade fyllning av äpplen och katrinplommon, och till gåsen serverades surkål och ugnsbakad potatis. Det var väldigt gott, och till och med kräsne Viggo åt gåsen med god aptit.

Klara kröp upp i kökssoffan för att hålla morfar sällskap när han lagade mat.

Klara ville förstås gunga på morfars fot. Han är mest tålmodig av alla.

När det var bolibompa somnade viggo i fåtöljen.

Men Klara lassade i sig mera glass.

Knasiga grejer dyker upp

I morse när jag kommit på tåget och tog av jackan trillade något ner på golvet. Killen mittemot tog upp det åt mig. Det visade sig vara en stödgrej till en briojärnvägsbro. Jag misstänker starkt Klara för att ha lagt den i min jacka på nåt sätt, i en ficka eller kanske i huvan. Så där är det jämt när man lever med småbarn. Plötsligt är något spårlöst borta, sedan dyker det upp på de konstigaste ställen. Om Bo inte hittar något som han själv har förlagt brukar jag ofta hitta det fort. Jag kan logiskt tänka ut var han borde ha lagt det. Men har barnen förlagt något kan det ju finnas precis var som helst. I en stövel hittade jag häromveckan en nyckel som hörde till en garderobsdörr i gamla lägenheten.

Positionering

Klara är inte längre yngst på sin dagisavdelning. Sedan en tid går där en mindre pojke. Klara har ju blivit behandlad som avdelningens bebis som alla barn och personal gullar med, och vant sig vid det. Nu har hon fått konkurrens. Häromdagen hade nya pojken knuffat Klara, och då knuffade Klara tillbaka ordentligt för att markera. Sen tog hon alla bilar och sa min, min.

Minus 18,6

Brrr. I natt var det 18,6 minusgrader här på Kadettgatan. Jag ska snart ge mig av med barnen till dagis, men vi stannar inne i stugvärmen en liten stund till. Tur att vi fortfarande har ett litet lager kvar av glögg i matkällaren. Jag dricker glögg på kvällarna. Det är bra för halsen. Men jag är nästan bra från förkylningen nu.