Dagens kopp: Engelsk rosenknoppsdekor från Tuscan

Rosenknoppsdekor är egentligen långt ifrån min stil, men de här kaffekopparna finns det några stycken av i mina föräldrars köksskåp. Jag minns dem från min barndom, men inte att de brukade användas särskilt ofta. Men de måste ha använts, för de är nötta på guldranden. Kantstötta är de däremot inte, men de är ju av benporslin.

Jag vet egentligen ingenting om de här kopparna. De är stämplade Tuscan fine english bone china Made in England, och jag har hittat en engelsk webbsida som redovisar olika stämplar. Enligt den ska kopparna vara tillverkade någon gång mellan 1947 och 1972. Jag gissar att kopparna är sent 60-tal. Mamma eller pappa kanske kommer ihåg när de är inköpta, eller om ni fick dem i present. Själva formen är ju rak och stram, och det faktum att stjälkar och blad är ljusgrå känns också 60-tal. Rosenknoppsmönstret med gulddetaljer är ett annat 60-tal än designklassikernas och Den goda smakens.

Jag minns i vilket fall att jag tyckte att kopparna var sagolikt fina när jag var liten. På något sätt påminner de om en dockservis. Idag tycker jag att mönstret påminner om de skjortor som min pappa brukade ha när jag var liten. De hade ofta småblommiga mönster.

Dagens kopp: Vinranka

Flintgodsservisen Vinranka av Arthur Percy lanserades på världsutställningen i New York 1939, och blev en stor försäljningssuccé. Både modell och dekor var nya. Percy var en stor naturälskare, och tveksam till funktionalismens strama former. Modellen AO har istället svulstiga former inspirerade av nyrokoko och dekoren i koppartryck under glasyr är i form av en vinlövskrans. Den mest sålda varianten på dekor var flytande blå, och den tillverkades ända till 1969. Andra färger var röd och svart, och även ett kortlivat försök med grön, som aldrig kom i serieproduktion. Tillverkare var naturligtvis Gefle, där Arthur Percy var konstnärlig ledare.

Jag tror att jag tycker om servisen mest för att det var en av min mormors serviser, som jag har ätit på så många gånger. Numera har mina föräldrar mormors servis. Den är i flytande blå, men jag tycker egentligen att den röda och framför allt den svarta är mycket snyggare. Jag har två tekoppar i rött, och de är egentligen litet för små och för låga och vida. Man får dricka teet snabbt innan det kallnar. Men trevliga är de på något sätt, och så påminner de mig om mormor Anna Britas julkalas.

Lunch på konserthuset

Eftersom jag var hemma i Uppsala och jobbade idag passade jag på att luncha med Elisabeth på konserthuset. Vi pratade om drömmar, ouppnådda och nådda, och sådana som ligger framför oss.

Lunchserveringen på konserthuset var verkligen riktigt bra. Tack för det tipset, Dante! Jag tycker mycket om byggnaden både exteriört och interiört, och det fanns många snygga detaljer som de enorma lamporna som hänger i klasar från taket och de rödlackerade barnstolarna som bryter vackert mot grå betong och glaspartier.

Maten höll hög klass och till helt okej lunchpris. Notera att de hade Earl Grey bland påsteerna, och att det inte var Lipton, apropå mina tidigare inlägg om påste här och här.

Tivoli Model Two och Subwoofer i Classic Walnut

Den passar perfekt i stringhyllan i mitt kök. Vilken skönhet.

Vi kollar in snygg byggnad från 50-talet

Där inne är Fredriks och Linus matsal. Erik är faktiskt litet galen. Han springer omkring ute i shorts och sandaler. Visserligen står blåsipporna ute i backen, men än får man gå med strumpor och skor faktiskt.

Kortvaror

Till Eder Tjänst

Men några varor finns inte att köpa.

Konstig men fin detalj

Det här fönstret sitter på Eriks uthus. Det är kanske 20×30 cm.

Dagens kopp: Krakel Spektakel

Redan under 1940-talet inledde Stig Lindberg ett samarbete med Lennart Hellsing och illustrerade flera av hans barnböcker. 1955 formgav han en barnservis med Krakel Spektakel-motiv. Den såldes i en box tillsammans med en Krakel Spektakel-bok.

Jag har bara koppen, som naturligtvis är sagolikt fin. Det är väldigt svårt att få tag i den här servisen, och jag letade länge innan jag lyckades komma över koppen på Tradera. Att den är svår att få tag i beror naturligtvis på att det är en barnservis i porslin, och att den i de flesta fall är sönderslagen eller sönderdiskad. Eller så älskad att man inte vill sälja den kanske.

Mina barn får inte dricka ur den här, bara så ni vet. Den är aningen för dyr och exklusiv för det. Men jag blir lycklig av att öppna skåpet och titta på den.

Facit

För ett tag sedan bloggade jag om pappas gamla Halda som mamma hade hittat i källaren och jag fått. Men efter litet funderande kom jag på att även om den är väldigt fin var det ju inte den som pappa hade under min uppväxt och använde tills han skaffade dator (1987?). Jag minns tydligt att det var en ljust gråblå Facit. Det sa jag till pappa, men det kom inte han ihåg. Konstigt att en gammal journalist som inte har gjort annat än att hamra på tangenterna inte minns sitt arbetsredskap. Nu har jag hittat en bild på en likadan Facit. Kolla här pappa och alla ni andra. Visst är den snygg? Mycket snygga tangenter!

Dagens kopp: Spisa Ribb

Prunus presenterade jag häromdagen, och Spisa Ribb är en annan Stig Lindberg-dekor på samma koppmodell, LI.

Till H55-utställningen lanserade Stig Lindberg och Gustavsberg något nytt, den flamsäkra serien Terma i materialet Novarlit. Man ville bort från garnityrtänkandet, att ha en hel servis för tolv personer där allt såg likadant ut. Istället tänkte man sig styckedelsserviser, som gick att kombinera på olika sätt. Till den bruna Termaserien med ugnseldfasta och flamsäkra delar som kunde användas både för tillagning och servering hade Lindberg skapat Spisa Ribb, en servis som skulle passa ihop, men där vissa delar gjordes i flintgods och andra i benporslin utifrån funktion. Just kopparna är i benporslin.

Spisa Ribb har en dekor som är koppartryckt i svart, och med ett handmålat brunt band som knyter an till den helbruna Termaserien. Den tillverkades 1955–1974.

Själv skaffade jag mina första koppar alldeles efter gymnasiet, när jag bodde i kollektivet på Vindhemsgatan med Elisabeth, Malin och Eva. Jag tycker att de är så hemtrevliga, men föredrar nog Prunus för att de är mer ovanliga.

Dagens kopp: Zebra

En av de mest åtråvärda kopparna för dem som gillar 50-talsporslin är nog Zebrakoppen från Gefle. Den symboliserar det där svartvita grafiska som är så tidstypiskt.

Modellen är samma som Hyacintkoppen, AU, och alltså formgiven av Arthur Percy, men dekoren är skapad av Eugen Trost, som var chefsdekoratör på Gefle Porslinsfabik. Vad som är speciellt med Zebra är att den är handmålad, och känns därför exklusiv. Det gör den även mer ömtålig, och man får absolut inte diska den i maskin. Men även själva godset är skört flintgods som lätt krackelerar och missfärgas. Zebra tillverkades 1955–1967.

Det finns fat till, men jag har bara två koppar utan fat. Jag köpte kopparna riktigt billigt för att de var i ganska dåligt skick inuti, och jag brukar faktiskt ha dem i köksfönstret med kryddor i, eller med hyacinter till jul.

Dagens kopp: Hyacint

Allra mest använder jag Hyacint-koppen av Arthur Percy i december, när man har hyacinter inne. Utomhus är det förstås hyacinttider snart, men jag tycker att det är en adventskopp.

Lagom stor och vid, och skön att dricka ur. Den raka, något utställda formen känns pålitlig och förnuftig, men inte på ett tråkigt sätt. Vuxet självsäker, behöver inte kråma sig för att synas.

Koppen i flintgods är verkligen vacker med sin svarta dekor i koppartryck under glasyr, som jag tycker påminner om linoleumsnitt på något vis. Jag är inte så blommig och romantisk av mig när det kommer till formgivning. Men trots att det är blommor på upplever jag den inte blommig. Den här svarta varianten tillverkades 1956–1976. Dekoren förekom även i flytande blått 1956–1969.

Både modell och dekor är formgiven av Arthur Percy, och modellen som har beteckningen AU tillverkades även med andra dekorer från 1952 och framåt av Gefle porslinsfabrik, där Percy var konstnärlig ledare.

Dagens kopp: Prunus

Ännu en kopp som jag växte upp med, Stig Lindbergs Prunus. Vi hade bara tekopparna med mjölkkanna och sockerskål tror jag, och det var pappa som hade köpt dem när han bodde i Örebro och jobbade som ledarskribent på Örebro-Kuriren i mitten av 60-talet. Själv har jag både te- och kaffekoppar, och så en del uppläggningsfat och annat.

Den här är inte alls så elegant som Blå Eld, och inte lika skön att dricka ur. Den har dessutom problemet att teet svalnar för fort, för den är litet för liten och vid.

Varför gillar jag den då? Ja, men dekoren är ju så ruskigt snygg. Så cool. Det är så fantastiskt fina nyanser i plommonen och bladen, och de små lila strecken på en del av plommonen.

Modellen heter LI, och formgavs ursprungligen av Stig Lindberg med dekoren Spisa Ribb till H55-utställningen. Med Lindbergs dekor Prunus tillverkades den 1962–1974. Godset är benporslin, oerhört slitstarkt och hållbart. Dekoren är kromotryckt i blått, grönt och svart.

Dagens kopp: Blå Eld

Först ut är naturligtvis min älsklingskopp, till vardags och fina middagen. Blå Eld. Den är den fulländade koppen, helt enkelt.

Jag är uppvuxen med Blå Eld. Men när jag var liten var det inte te, utan varm choklad jag drack ur kopparna. Faktum är att jag blev så besatt av den här servisen att jag sedermera kom att skriva min B-uppsats i konstvetenskap om dess formgivare, Hertha Bengtson (1917–1993).

Vad är det som gör den så fulländad då? Ja, jag tycker att den är precis lagom stor. Inte för snålt tilltagen, som koppar ofta var förr, men heller inte stor som en balja så att teet hinner bli kallt. Och formen. Så vacker, enkel elegans. Lagom vid. Muggar som är höga och smala avskyr jag. Örat är också bekvämt att hålla i. Godset är precis lagom tjockt. Kanten som man för mot läpparna, precis rätt känsla. Det är så viktigt med en kopp. Det får inte vara för klumpigt.

Det är också väldigt vackert med fiskbens- eller axmönstret på diagonalen i relief. Bara så att man precis anar det. Och fin kontrast mot den släta insidan.

Dessutom, det som var så nyskapande med Blå Eld. Blått fat till vit kopp. Fat, assietter och tallrikar som inte har något bräm. Att man kunde kombinera delarna hur man ville, och inte måste skaffa en hel servis. De asymmetriska formerna på skålar och uppläggningsfat. Det uppåtsträvande.

Ni som har varit hemma hos mig och blivit bjudna på fika eller mat, ni vet. Det är en helt underbar servis, eller hur?

Servisen i flintgods fanns förresten även i andra färger: grått, mörkrött, grönt. Hertha Bengtson formgav Blå Eld 1950, under sin tid på Rörstrand. Den kom att tillverkas ända fram till 1971.

Ny serie på bloggen: Dagens kopp

Redan som liten var jag svag för 50- och 60-talet. Ja, jag vet. Jag är faktiskt född på 60-talet. Den 13 september 1969, så jag hann ju inte precis uppleva 60-talet själv. Men jag älskade filmer, kläder, leksaker och allt möjligt från vad jag inte upplevde som nuet, utan en annan tid.

Men det var nog inte förrän under gymnasiet som det blev riktigt på allvar. Jag snodde en del av mammas gamla kläder från den tiden, och använde hennes mönster och sydde fantastiska klänningar. Vogue, Vi Modemönster och vad det nu var. Gick i second hand-butiker och botaniserade. Och började samla på porslinklassiker som jag gillade. Det här var innan priserna hade börjat gå upp för serviserna från 50- och 60-talet. Nu pratar vi om mitten av 80-talet. Man kunde hitta dem till helt överkompliga priser på loppisar och i antikaffärer.

Naturligtvis blev det mest tekoppar till en början. Att dricka te med kompisar var ju ett givet intresse under den här tiden. Det är det förresten fortfarande. Därför kan kopparna passa som utgångspunkt för min nya serie här på bloggen. Jag tänkte försöka förmedla min kärlek till den här formgivningen. Berätta litet lagom folkbildande om dem och framför allt förklara varför jag gillar dem.

Vi får se hur det artar sig. Det kanske svävar ut till andra decennier också. Men vi börjar i den här perioden.

Pappas gamla Halda

För länge sedan frågade jag pappa om han hade kvar sin gamla Halda, och om jag kunde få den. Jag är ju väldigt svag för gamla skrivmaskiner för att de är så coola och snygga. Men pappa kunde inte hitta den, och trodde att den var slängd, hemska tanke. Men när mamma skulle packa ihop kartonger med gamla handlingar som hon skulle lämna till Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, min gamla arbetsplats, så hittade hon Haldan i källaren. Och nu är den min! Se så fin den är. En riktig bra-att-ha-grej, eller hur?

Fint förpackat

Apropå vad jag skrev tidigare om att jag älskar snygga, lyxiga förpackningar måste jag visa det här. Den här läppglansen köpte jag för ett tag sedan, lika mycket för den underbara doften av jasmin som för den lyxiga känslan i förpackningen. Den lilla väskan i papp är ju helt onödig, men så underbar. Till och med inuti. Jag kan inte med att slänga den.

Darjeeling

Idag när jag sitter hemma och jobbar dricker jag Darjeeling som min mamma hade med sig från Indien, där hon nyligen var på UNICEF-uppdrag.

Jag älskar fina och arbetade förpackningar. Jag vet att det är onödigt, men det känns lyxigt och glimrar till i vardagen.

Lux

Om några veckor får vi ny kommunikationschef, och Per Åke slutar som tillförordnad. Eftersom Lydia ska iväg på långsemester passade vi på att ha avtackningslunch redan igår. Vi åkte till Lux på Lilla Essingen. Riktigt trevligt! God mat och fin inredning.

Per Åke

Lydia

Karin och Mårten

Jag och Lydia fick varsin kanna te. Kanske inte min stil på keramiken, men lyxigt!

Lyxigt var det också på toan. Litet annan standard än på haken på Stora Essingen. En vas med orkidéer som snittblommor (levande, inga tygblommor om ni trodde det), bjudtandborstar och en hög med rena frottéhanddukar, att använda en för varje gäst. Lydia sa att de hade snott idén från henne…