Veronica Maggio hänger utanför Klaras dagis och min gamla högstadiegympasal

Galet. När plattan var ny lyssnade jag så klart på låten 17 år extra mycket, eftersom den handlar om hennes uppväxt i Uppsala. Så letade jag efter den på Youtube eftersom jag ville blogga om den, men hittade inte just den låten då. Så dök videon plötsligt upp på ZTV, och där var något väldigt bekant. Hon stod ju utanför stora monotona väggen till Tunabergsskolans gympasal. Där där jag går varje morgon med Viggo på väg till Domarringen efter att vi lämnat Klara på dagis. Och 1 minut och 24 sekunder in i videon ser man faktiskt dagis skymta också, för då står de på idrottsplanen, och där ligger Klaras dagis.

Särskilt besynnerligt känns det eftersom jag ofta, ofta om vintern har haft en annan Veronica Maggio-låt i huvudet just då på väg till eller från dagis, Ballad om vintern.

Men vänskapen – vänskapen väljer, värderar och vet att den måste vårdas för att inte dö

Sedan gymnasietiden har jag älskat Bodil Malmsten. Först hennes dikter. Minns en gång, kanske hösten 1989 och jag hade precis börjat plugga, när jag var i Domkyrkan med några kompisar och hörde Bodil läsa sina dikter. Jag blev så tagen att jag grät så hela kroppen skakade. Minns hur jag stod efteråt på Domkyrkoplan och grät hejdlöst och Elisabeth höll om mig.

Sedan hennes romaner och noveller. En sådan fantastisk berättare hon är, i det skrivna ordet och när hon läser sina texter. Rytmkänslan.

Rytmkänslan är särskilt närvarande i hennes nyskrivna julberättelse Vinterbarn – variationer på ett tema, som hon läser själv i P1. Lyssnade nyss på den på webbradion, två gånger till och med. Lyssna ni också. Det tar bara en kvart. Läs den gärna också; texten ligger ute på Bodil Malmstens blogg, men lyssna på den först. Det är den värd.

Bodil skriver att det kanske blir en roman, att hon redan vet mer om Paul Anton Rye än hon vet om de flesta. Hoppas det. Jag vill veta mer om Paul Anton Rye och Amélie de la Garde Rosenberg och deras vänskap.

Men vänskapen – vänskapen väljer, värderar och vet att den måste vårdas för att inte dö.

Have Yourself a Merry Little Christmas

Plastjesus kanske kan hoppa in som surrogat

Otroligt roligt var inslaget jag hörde på nyheterna igår när jag stod och bakade småkakor med P1 som sällskap. Jag fnissade för mig själv. Det handlade om att jesusbarnet hade stulits från en krubba i Jönköping. Alltså, jag är inte skadeglad för att jesus är stulen eller så, men det lät så komiskt när det pratades om surrogatjesus. Då tänkte jag att plastjesus kanske kunde ställa upp. Vad säger du, Lydia?

Och julgranen klär man på natten till julafton medan barnen sover

Litet förvånad är jag över att fler och fler verkar ha julgran inne sedan veckor tillbaka. Jag har sett det i upplysta fönster, på bloggar och på folks facebook-status. Inte så att jag upprörs över att folk inte följer traditioner och att de skulle göra fel. Man får göra precis som man vill, som man blir lycklig av. Det är lugnt. Man får äta semlor nu också om man vill. Men jag tänker att man hinner ju tröttna på julgranen, trots att jag älskar julen. För om man tar in granen till julafton och har den till Tjugondag Knut som traditionen bjuder brukar den vara rätt barrig vid det laget, och sista veckan brukar till och med jag vara trött på den. Om man tar in den i början eller mitten av december är det väl dags att slänga ut den till jul då.

Men jag älskar som sagt verkligen allt med julen. (Utom det där att den har något med religion att göra, det har jag förträngt… hmm.) Den är något förmildrande med den annars så vidriga vintern. Det är så trevligt att julstöka, städa riktigt grundligt, baka, laga mat och göra julgodis, julmusiken, köpa julklappar och inte minst att omsorgsfullt slå in paketen. Och så julgranen med allt fint 50-talspynt då.

Och julgranen tar jag in kvällen före julafton, men jag klär den inte förrän på natten medan barnen sover. Så var det när jag var liten. Pappa klädde granen på natten, och när man vaknade på morgonen strålade allting så där magiskt vackert. Förutom att det blir en överraskning för barnen får jag dessutom klä granen ifred och bestämma hur den ser ut. Jag vill inte ha massa frigolitbitar och Pettsonfigurer i granen som barnen tycker passar; jag vill ha mitt fina 50-talspynt som jag köpt på mig på loppisar och Tradera genom åren. Därför har de fått krukor med enris i sina rum som de har fått pynta. Och medan jag pyntar lyssnar jag naturligtvis på Danföredan i P1 med Karsten Thurfjell och Gunnar Bolin. Det är 19:e året som de sänder sitt program natten till julafton. De sänder från någon ny plats i Europa varje år, och de pratar och pratar i timmar och spelar musik. Så trevligt. Missa inte det nu. Klockan 22.12 i kväll och några timmar framåt.

Första skivorna

I den gamla stereo- och tv-möbeln fick vinylspelaren visserligen också plats, men det var knappt. Och när det är krångligt att använda den blir det inte av. Men nu med nya sideboardet står den rymligt, så nu kommer jag nog att spela vinyl mera igen. Plockade fram de två första egna skivorna som jag fick när jag var liten, och som jag hade önskat mig, om man bortser från barnskivor då. De här skivorna spelade jag mycket! Två Motown-skivor. Billy Prestons Late At Night och Supremes 20 Super Hits.

Vilka var era första skivor?

Jag spänner ögonen i honom

Inköpet för ett tag sedan av fantastiskt fina Mogensen-sidebordet i teak, som vi har som stereo- och tv-möbel, har förpassat mina gigantiska högtalare till källaren i väntan på att säljas. De får helt enkelt inte plats. Riktigt så bra ljud blir det naturligtvis inte med betydligt mindre högtalare, men jag tror ändå att det blir bra med ett par ganska stora som kan stå ovanpå sidebordet.

Så idag var jag äntligen förbi på hifi-klubben i V-Dala-huset och kollade högtalare. Diskuterade ganska länge med killen i affären, som troligen var några år yngre än jag. Av min beskrivning av behov, min tydlighet och av mina frågor måste det ha stått klart att jag har rätt bra koll och inte precis är nån puckobrud.

Plötsligt säger han så här: Du vill kanske komma in senare med din man så han också får lyssna, så kan ni bestämma tillsammans.

Jag har inte pratat något om min familj och någon annans önskemål eller behov. Jag har sagt att både stereo och tv kommer att vara kopplade till högtalarna, men att bra ljud för att spela musik är det primära, och att jag gillar att dra på rätt högt på stereon.

Jag spänner ögonen i honom och säger: Du, när det gäller högtalare är det jag som har koll och jag fattar det beslutet.

Och om ni undrar är det de här högtalarna jag har kollat på.

Som en konstant i tillvaron

Nästan overkligt känns det att någon som Odetta inte finns mer. Med sin sin mörka och kraftfulla, men samtidigt mjuka och behagliga röst känns hon på något vis orubblig. Som en konstant i tillvaron.

Själv upptäckte jag Odetta som femtonåring när jag botaniserade i föräldrarnas skivsamling, på den tiden skivor betydde vinyl. Odettaskivorna från 60-talet var raspiga efter mycket spelande.

Lyssna på Paths of Victory.

Till pappa

Bästa presenten till min pappa kom jag på på vägen hem. Visst, det är inte fel med blommor på Fars dag, men det kändes mycket roligare att ge honom senaste numret av Mojo med en CD med protestmusik. Han blev glad för den.

I lillebrors kök

Skönt att sova över hos Matti och Karin efter konserten. Slippa springa till tåget, utan bara promenera hem till dem och avrunda kvällen med att sitta och prata. Och härligt att vakna till lillebror som slamrar i köket och gör äggröra och bacon. Som finaste frukostbuffén. På andra mackan har jag majo och lammstek.

Och så blir ju radiolyssnandet ännu trevligare med den här skönheten.

Rätt in i hjärtat

En mycket bra kväll hade jag igår. Jag och Nina var på Tomas Andersson Wij på Göta Lejon, men dessförinnan var jag en sväng förbi Matti och Karin och lämnade min väska och drack te med dem, och så åt Nina och jag middag på Imperiet. Jag åt rödvinsbrässerad oxkind med bacon, champinjoner och pärllök. Mycket gott!

Och konserten, självklart var den så bra. Tomas Andersson Wij har ju allt. Hans låtar går rätt in i hjärtat. Han har en sån fantastisk förmåga att formulera exakt hur det är och hur det känns om det mesta, och han är en formidabel berättare. Dessutom är han otroligt bra på mellansnacket. Det finns ju artister som man är tacksam över om de skippar mellansnacket, men med TAW känns det aldrig ansträngt och för mycket. Han kan prata om allvarliga saker, om politik och han kan få publiken att skratta. Och vilken stil han har. Alltid grymt stilsäker. Riktigt bra platser hade vi också, nästan på mitten på andra raden.

Störande

Alltså, de där franska skoleleverna som finns här på Essingen kan vara ganska störande. Dels röker de som borstbindare och dels är de väldigt högljudda. Ett helt gäng satt på Karin på ön idag när jag och Felicia lunchade där. Vi funderade över om det bara var allmänt tonårsbeteende, men kom fram till att när man pratar ett annat språk än alla andra i en miljö upplever man det som att man är avskärmad och att ingen annan förstår, så då kan man prata så där högt. Men det kan man ju inte. Det är asjobbigt.

When You’re Young

Synnerligen välartat att klottra Jam i viadukten på väg till Viggos skola. Det lyser i alla fall upp min tillvaro och gör mig på bra humör. Fast det kanske är nåt annat än Wellers The Jam som åsyftas, vad vet jag, för det är ju inte klottrat som man brukar skriva The Jam.

Livets väsentligheter

Om fredagen började uruselt och på tok så blev den faktiskt bättre, och till sist så där bra som det ska vara. Riktigt toppen. För efter jobbet åkte jag till Odenplan för att möta Maria L, och så gick vi i antikaffärer på Upplandsgatan. Det var så där trevligt som det brukade vara på våra många och långa loppisrundor när vi var studenter. Maria och jag är precis lika insnöade på 50-tal och porslin och går igång på samma prylar. Vi behöver inte ens förklara för varann om vi visar upp ett underbart fynd, vi förstår direkt. Men klart att vi pratar och pratar ändå om alla finfina saker, som en fors. Inne på Bacchus antik stod vi säkert 40 minuter vid porslinet och tittade på saker och diskuterade vilka koppar vi ville ha, vilken modell av Bersåkoppar som egentligen är den finaste (den raka så klart) att man aldrig kan ha nog många vaser i olika modeller och att smöraskar med porslinslock är så användbara till mycket. Och det finaste fina där var ändå äggkopparna i Stig Lindbergs Pyntaserie, med en flundra på ena sidan och ett plommon på det andra. Underbara!

Så promenerade vi neråt stan och Maria fick vara smakråd om vilken Elvinejacka jag ska köpa. Den här lutar det åt. Fast om jag hade obegränsat med pengar skulle jag vilja ha nästan alla Elvinejackor. Det är så snygga detaljer. Jag är svag för grova och väl synliga blixtlås.

Middag åt vi på Restaurangen och fortsatte prata om livets väsentligheter. Gott och trevligt var det. Själv valde jag Pimiento – ”Fritters” krabba, mojo rojo, Kapris – ”Anglais” anklever, rökt anka, betor, Ras el Hanout – ”Pastilla” lamm, myntayoghurt, Stjärnanis – ”Crème brûlée” citrussallad och Kaffe – ”Lollipop” choklad, körsbär, kaffeglass. När vi sedan flyttade oss till loungen var Andres Lokko där och spelade musik, och då kan det ju inte bli fel. Verkligen bra avslutning på kvällen.

I sällskap av sweet Marvin

När hösten ruskar ute stannar jag helst inne. Jag kan inte komma på varför jag skulle gå ut en dag som denna. Med sweet Marvin Gaye och en kanna te startar jag dagen. Redan har jag hunnit sortera och vika ren tvätt, köra en maskin disk och rengöra datorn. Har en känsla i halsen av att det är sjukdom på gång. Varför skulle jag slippa undan? Tittar på de djupröda rosorna och den gräddvita fresian med draging åt grönt. Nu ska jag försöka ta mig förbi Wall-E-världen som Viggo och Klara bygger i duplo i hallen och tappa upp ett varmt bad åt mig. Världen blir litet mjukare och snällare av Marvin. Godmorgon.

När de springer över bron

Efter att ha sett klart Jules et Jim letar jag efter filmklipp på youtube. Jag älskar scenen där Catherine klär ut sig till man och springer i kapp över bron med Jules och Jim. Hur hon tjuvstartar, hur hon andas, hur hon skrattar, hur hon vinner. Jeanne Moreau är så cool och snygg i den scenen. I ett par års tid har jag letat efter en filmaffisch med just den scenen.

Och så blir jag glad av att höra Jeanne Moreau sjunga den här:

Min kompis Maria L brukade sjunga den för mig när vi gick vår vanliga loppisrunda i Uppsala under tidigt 90-tal. Den och Vita vinter, hej och La vie en rose. Snart ska vi ses och gå en loppisrunda igen.

Och det var just under tidigt 90-tal som jag såg Jules et Jim på filmstudion, och alla andra franska nya vågen-filmer. Jag fick några av dem i födelsedagspresent, så nu återser jag dem. Nu ska jag nog se A bout de souffle (Till sista andetaget) med snygga Jean Seberg. Allting var så snyggt på 60-talet.

Skön dag

Att vara hemma och vabba när det inte är massa kräk och hosta är verkligen mysigt. Klara har varit litet hängig periodvis, och sov ett tag på dagen, men annars mest glad.

Bland annat har jag rensat ut kläder, namnmärkt ett berg av barnkläder som jag köpte begagnat på klädmarknaden förra helgen, byggt duplo och lego, tvättat, stekt plättar och pannkakor, plockat upp skärvorna av krossad Blå Eld-tallrik, tröstat, laddat över massa skivor på datorn, lyssnat på P1, lyssnat på Bob Dylan’s ”Tell Tale Signs”, diskuterat huruvida det är okej att gå ut och sparka sparkcykel i sandaler och gett med mig om det efter att Klara gav med sig och tog på överdragsbyxor och jacka, druckit massa te och bakat äppelpaj.

Astrud och jag

Vilket slöseri det är att städa, men att inte städa färdigt. Att plocka undan är ju det värsta. Det trista. Om man ändå har röjt undan och dammsugit är ju det bästa kvar, och det går i ett huj. Jag talar om att våttorka golv. Nu har jag våttorkat alla golven medan jag har lyssnat på Astrud Gilberto. Det gick som en dans. Kanske dansade jag litet också till fina Astrud. Härligt!

Schyst lördag

Den här dagen.

Lugn start, och ännu softare när de andra drog iväg till Modelljärnvägens hus och jag drack te och gjorde mig i ordning ifred och lyssnade på Paul Weller på högsta.

En cykeltur ner på stan till Söders antik för att kolla om det fanns några stringhyllor inne. Skulle behöva några fler till vardagsrummet. Men inte då. Däremot en lång pratstund med ägaren om 50- och 60-talsporslin och om vad det har blivit av alla Uppsalas antikaffärer. De har inte råd att driva butik på grund av högt hyresläge, berättade han. För några år sedan var det åtta butiker som slog igen på några månader. Trist.

Nu har jag bakat mitt nya paradbakverk, svartvinbärstryffelpaj, som jag ska ta med mig på Elisabeths och Johans avskedsfest ikväll. Den är faktiskt helt fantastisk, och det är så roligt att bjuda på den och bli höjd till skyarna.

Jag är sorgsen över att Elisabeth flyttar till Canada på ett år, men ikväll är det fest, och Teresa är hemma och hälsar på från Paris.

Viktiga funderingar inför kvällen, vilka högklackade ska jag ta?

Flickan som limmade ihop läpparna

Nyss såg Klara litet bekymrad ut. Hon hade limmat med limstift på sina läppar. Skulle bara testa litet vad som hände. Men det gick bra. Det gick bort.

Här kan ni höra om en annan flicka som limmade ihop läpparna för att aldrig behöva prata igen.