Nej, nu blommar det!

Ute i trädgården har plommonträdet ännu inte slagit ut i blom, men i vardagsrummet är kvistarna så vackra och doftar ljuvligt.

Vad ska man med en 3,5 cm hög gräddsnipa till?

Jo, den kommer i alla fall väl till pass när Klara kommer in med en pytteliten bukett med violer.

Rikedom

Att kunna gå ut i trädgården och plocka sina egna blommor!

När sista skrivmaskinen går i graven

Skrivmaskinen är död. Den sista tillverkaren av skrivmaskiner har lagt ned tillverkningen. Naturligtvis är det inget att sörja över att den tekniska utvecklingen går framåt, och jag vill inte hellre sitta och skriva på en skrivmaskin än på en dator. Men jag har alltid älskat skrivmaskiner. För att de är så förbannat snygga och för att jag fascinerats av mekaniken. För det trevliga smattret och plinget när man byter rad. Den sköna tangenterna här ovan i vinjetten på min blogg är min mammas gamla Olivetti Studio 44. Här kan ni se fler bilder på den.

Själv fick jag en orange Facit i julklapp i tioårsåldern, men det var inte den jag lärde mig skriva maskin på. Det var pappas gråblå Facit. Ursnygg den också. Ungefär samma färg som Olivettin, men liksom matt knottrig yta, som jag minns den. Tyvärr verkar den inte finnas kvar. Dock har jag pappas gamla Halda, men den var före den där gråblå, som han skrev på när jag var liten. Så här ser Haldan ut.

Och så har jag ju mina underbara skrivmaskinstangentsmycken. Halsbandet och armbandet köpte jag från New York Public Library’s webshop för flera år sedan. Tangenterna är infattade i silver och det blev rätt dyrt med frakten från USA och dessutom fick jag lösa ut paketet och betala tull, men det var det värt. Jag använder dem varje dag år ut och år in, aldrig några andra smycken. Det har liksom blivit mitt signum. Nu ser det inte ut som att de säljer dem längre, och lika bra är det, tycker jag. Jag vill helst vara ensam om dem. Dessutom har jag en ring som jag hittade i Sverige senare, som det står omskiftare på. En gammal variant på shifttangent, alltså.

Vi gör ett saft- och bullkalas

Klara och jag bakade bullar i förmiddags, och i eftermiddags hade vi besök av Lisa, Gunnar, Elias och Vidar och bjöd på fika på altanen med bullar, kakor och påsktårta med massor av marsipankycklingar på. Den stora marsipankycklingen gjorde jag i gjutform och de små på fri hand.

Vi gör en marsipankyckling

Den här formen är så fin. Roligt, roligt att göra egna marsipankycklingar!

Estniska påskägg

Traditionsenligt har vi färgat ägg på estniskt vis, som min pappa lärde mig när jag var barn. Det är så roligt att göra och spännande att svepa upp paketen och se hur det blev. Jag blev mycket nöjd med mina i år. Så här gör man: Först och främst behöver man ett slitet gammalt lakan som man river sönder lappar av. (Lapparna återvänder man år efter år. Skölj bort allt skräp efteråt och tvätta i 90 grader, men tvätta inget annat tillsammans med dem. De färgar av!) Lägg en lapp på bordet. Sedan slår man in äggen i växter, färgade fjädrar och lökskal, och sveper lapparna om. Man kan ha till exempel mossa, blommor och blad, bark, björkris. Sedan surrar man sytråd runt och kokar äggen så. Man kan se till att alla använder varsin färg på sytråden, så man håller reda på sina egna ägg. Vi kokade alla äggen i en jättegryta i 15 minuter. Då sänkte vi ner dem när vattnet hade kokat upp. Man behöver lång koktid när det är mycket ägg och för att det ska bli ordentligt med färg, men det blir så klart hårdkokta ägg.

En samling påskägg

Nu är det så att jag har ganska många fler påskägg, men här visar jag upp alla guldiga med blommor på. Älskar dem! Annars är jag ju mer sparsmakad i mina preferenser, men när det gäller kakburkar och påskägg får det vara hur blommigt som helst.

Långfredagslaxen

Årets långfredagslax blev varmrökt lax med en kall sås gjord på crème fraîche, philadelphiaost, pepparrot och gräslök och en sallad med gurka, avocado och sockerärtor. Gott blev det, och allra bäst var att matskeptikern Viggo var överförtjust i laxen. Ugnsstekt lax hör i och för sig till de få rätter som han gillar, men man vet aldrig när man gör en annan variant av lax. Jag tyckte att dukningen blev både påskig och vårlig med gula Pallas, gula påskduken, vitsippor i en Zebrakopp, Krokusskålen från Nuutajärvi, det gröna Upsala-Ekeby-fatet och gröna Lindshammarljusstakar.

Jørgen Jensen-smycke

Jag letar vidare i mina gömmor. Det här tennsmycket av Georg Jensens son Jørgen Jensen köpte jag på Tradera för många år sedan. Fint, tycker jag. Gissar på sent 50-tal eller tidigt 60-tal. Det är stämplat 220C Jørgen Jensen DENMARK PEWTER.

Krokodilen Gena och hans vänner

Här hemma brukar vi titta på ”Drutten och Krokodilen”, den sovjetiska originalserien, som vi har på dvd. Det är inte den som visades i Sveriges magasin när jag var barn, utan där var det ett stående programinslag som hette ”Drutten och krokodilen i bokhyllan” med dockor och svenska röster. Men den sovjetiska tv-serien baserades i sin tur på ”Krokodilen Gena och hans vänner”, en barnbok av Eduard Uspenskij som utkom 1966. Titta vilka fina illustrationer det var i boken!

Hela åsen är full av backsippor

Picknickpremiär

Bland det bästa jag vet är att packa picknickhinken, och när jag äntligen jobbat klart och tog påsklov på eftermiddagen gjorde jag det och tog en promenad med barnen upp på Tunåsen. Vad vore en picknickpremiär utan aprilregn? Vi hann med flera som tog slut lika fort som de startade, och däremellan solsken. Trädklättring, bullar, kakor, saft och te, utforskning av reningsdammarna på åsen och blomplockning avslutades abrupt med ett illtjut av den stackars myrrädda Klara, som råkade sätta sig på ett myrbo när hon skulle plocka violer.

Stans coolaste påskkärring

Jag sade inte åt Klara att posera, jag lovar!

Fåglarna i fönstret

De här glashängena hittade jag på en antikaffär i Uppsala i början av 90-talet och de har fått hänga i olika fönster var jag än bott. Jag vet ingenting om ursprung eller vad de egentligen är tänkta att användas till. Det kanske är smycken? Visst är det tranor?

Käringarna struttar

Högsta stämning råder,
När man dansen tråder
Här på Blåkulla som gäst!
Käringarna struttar
Och förtjusta gluttar
På varandra! Vilken fest!

Hejsan, käringar med kvastar
Kaffekittelen och katt!
Det är bråttom! Tiden hastar,
Kort är skärtorsdagens natt!

Femtiotalsjakten visar ett ännu vassare påskkort av samma signaturer, EE (text) och EL (bild). Spana in påskkärringen i äppelknyckarbyxor och högklackat och texten Jag hävdar min ställning som kvinns!

Form55 visar ett fint påskkort av Stig Lindberg!

Nej, nu blommar det!

Gullvivorna som stod i knopp när jag plockade dem i söndags har börjat slå ut!

Lakrits är bästa hostmedicinen

Faktum är att lakrits är en mycket effektiv hostmedicin, och nu har jag hostat och hostat i en vecka. Vanlig simpel förkylning, men kul är det inte. Och när jag skulle köpa godis till påskäggen hittade jag den här lakritskolan som var så sanslöst snyggt förpackad. Ännu finare när jag lade upp det i snygga Cleokoppen.

En samling påskdukar

Mina påskdukar. Överst en tupp på grå botten. Signaturen har blivit halvt dold i fållen, men jag tror det är M Bülher. Därefter tabletter signerade Brit B, Brit Bredström. Jag har en lila och tre gula. Den sista duken är så älskad och tvättblekt att man nästan inte ser signaturen, men det står AGB.

Påskkärring-outfit från 60-talet

Klara skulle med dagis till ett äldreboende och sjunga idag, och de fick gärna klä ut sig till påskkärringar om de ville. Det ville Klara, och de här kläderna skickade jag med henne. Visst är de ljuvliga? Klänningen har först min syster haft någon gång i mitten av 60-talet (hon är född 1961 och alltså åtta år äldre än jag), och sedan har jag haft den och nu har Klara den. Inte bara som påskkärring. Sjaletten med rosor på hade jag när jag var liten. Man hade jämt sjalett på huvudet så här på våren på 70-talet när jag var barn. Förklädet köpte jag på Tradera för några år sedan.