Det opålitliga pendlandet till trots – första gången jag inte hann till dagis före stängning

27 april 2011 20:28 | Allmänt | 3 kommentarer

Man kan tänka att det borde ha hänt både en och två gånger att jag inte hunnit till dagis före fem när det stänger, med tanke på hur ofta det är tågförseningar. Men faktum är att idag var första gången, och då har vi ändå haft barn på dagis sedan januari 2004. När jag hämtar åker jag 15.11-tåget från Stockholm, som är i Uppsala 15.50. När tåget är i tid hinner man med god marginal hämta Viggo på fritids och komma i god tid före fem till dagis så man hinner hämta grejer och prata med personalen, och de gånger som tåget varit försenat har jag ändå hunnit, eller så har mina föräldrar eller någon kompis som ryckt ut. Men idag var det stopp i tågtrafiken och först väntade jag på ersättningsbuss en timme och sedan sa de att tågen börjat rulla igen. Satte mig på 15.41 som gick ungefär 16.00, och hade det tagit normal tid hade det varit framme 16.40 och jag hade hunnit till dagis före fem. Men det är klart att det kröp fram när det hade varit stopp i trafiken, så jag ringde dagis och sa att jag inte skulle hinna och fritids och sa att jag nog skulle komma precis vid stängning 17.30. Tåget rullade in i Uppsala klockan fem, jag cyklade som en tok och var på dagis 17.18. Cyklade med Klara till skolan och kom in på fritids 17.28, två minuter innan stängning. Det är så fantastiskt trevlig och bra och förstående personal både på dagis och fritids. Aldrig att de har fått mig att känna dåligt samvete för att det tar lång tid att komma hem från Stockholm om något av barnen blivit sjuk eller om jag ringer och säger att jag kommer senare för att det är tågförsening. Alltid vänliga och uppmuntrande och det är ingen fara, ta det lugnt. Jag är så glad och tacksam över det och känner enormt förtroende för att de tar hand om mina barn på ett bra sätt!

När sista skrivmaskinen går i graven

27 april 2011 6:53 | Allmänt, Bilder, Formgivning och arkitektur | 9 kommentarer

Skrivmaskinen är död. Den sista tillverkaren av skrivmaskiner har lagt ned tillverkningen. Naturligtvis är det inget att sörja över att den tekniska utvecklingen går framåt, och jag vill inte hellre sitta och skriva på en skrivmaskin än på en dator. Men jag har alltid älskat skrivmaskiner. För att de är så förbannat snygga och för att jag fascinerats av mekaniken. För det trevliga smattret och plinget när man byter rad. Den sköna tangenterna här ovan i vinjetten på min blogg är min mammas gamla Olivetti Studio 44. Här kan ni se fler bilder på den.

Själv fick jag en orange Facit i julklapp i tioårsåldern, men det var inte den jag lärde mig skriva maskin på. Det var pappas gråblå Facit. Ursnygg den också. Ungefär samma färg som Olivettin, men liksom matt knottrig yta, som jag minns den. Tyvärr verkar den inte finnas kvar. Dock har jag pappas gamla Halda, men den var före den där gråblå, som han skrev på när jag var liten. Så här ser Haldan ut.

Och så har jag ju mina underbara skrivmaskinstangentsmycken. Halsbandet och armbandet köpte jag från New York Public Library’s webshop för flera år sedan. Tangenterna är infattade i silver och det blev rätt dyrt med frakten från USA och dessutom fick jag lösa ut paketet och betala tull, men det var det värt. Jag använder dem varje dag år ut och år in, aldrig några andra smycken. Det har liksom blivit mitt signum. Nu ser det inte ut som att de säljer dem längre, och lika bra är det, tycker jag. Jag vill helst vara ensam om dem. Dessutom har jag en ring som jag hittade i Sverige senare, som det står omskiftare på. En gammal variant på shifttangent, alltså.