Om frusenheten

Idag när jag var trött och frusen gick jag och lade mig i soffan och sov ett par timmar med raggsockor och tjock ylletröja och täcke. Det var skönt. Jag tyckte inte det var för varmt, och det är inte särskilt kallt här hemma. Det är bara förkylningsfrusenhet. Normalt har jag så litet som möjligt på mig när jag sover, men gärna ett varmt täcke.

Långsamhetens lov

Ibland vill man ha något snabbt och lättsmält för att man inte har tid och ork med annat. Många gånger blir berättelser bättre av att kokas ned, antingen det handlar om text, film eller någon annan form. Men inte alltid.

Ibland tjänar en historia på att berättas långsamt. Så tycker jag att det är med En förlorad värld, Brideshead Revisited. Den klassiska tv-serien med Jeremy Irons och Anthony Andrews från 1981 har jag sett många gånger, och när jag nyligen såg den nyinspelade långfilmen kändes det som att det formatet inte passade för att berätta historien, trots att filmen är över två timmar lång. Den kunde inte riktigt förmedla den där känslan av eftertänksamhet och faktiskt också just långsamhet, för det tycker jag är en poäng i berättelsen. De lever sina liv och väntar i evighet på saker som ska hända. Men i filmen är tiden bortrationaliserad. En händelse och så nästa, fast det egentligen gick flera år emellan, men det får man inte veta. Det blir en annan berättelse. Jag älskar partierna i tv-serien där Jeremy Irons långsamt berättar.

Så när jag hade sett filmen började jag se om hela tv-serien för att jämföra. Och just nu när jag hostar mig igenom nätterna har det passat bra att ta mig igenom de elva timmarna. Jag har haft tid till långsamheten och det har varit skönt. Inte upplyftande, för det är mest en sorglig berättelse. Det är synd om människorna.

Långfilmen är alls inte dålig. Den är mycket vacker och Emma Thompson är så klart lysande. Men tv-serien gör berättelsen mera rättvisa. Vän av ordning frågar sig nu om jag inte har läst boken från 1945 av Evelyn Waugh. Nej, det har jag inte.

Nu funderar jag på vad jag ska hitta på att se på för att ta mig igenom ännu en hostnatt.