Om att dokumentera livet i stället för att leva det

På Stora Essingen är urvalet av lunchhak rätt begränsat, så igår begav vi oss till Kungsholmen och åt lunch på Antons sista arbetsdag. Vi gick på Vurma på Polhemsgatan, och det var riktigt trevligt. Nu vill jag besöka Vurma i Vasastan och på Söder också!

På väggarna fanns en samling tavlor med ganska lättklädda kvinnor, företrädesvis spelande tamburin. Vi diskuterade vilka vi liknade mest. Ja, kanske den här ovanför vårt bord?

Ett annat samtalsämne var vad som driver en att blogga, och jag konstaterade krasst att vissa ägnar sig åt att leva livet. Själv ägnar jag mig åt att dokumentera det…

Anton fattade inte varför Lydia och jag twittrar, vad det är för vits med det, och med statusuppdateringarna på Facebook. Vi försökte förklara att det är kul att följa vad folk gör i realtid, viktigt och trams. Att microblogga är ett kul komplement till vanliga bloggen. Tyvärr har Twitter haft problem ett tag för att de har vuxit för fort, så att de måste bygga om en massa för att få tillräcklig kapacitet. Under tiden funkar till exempel inte applikationen som ska uppdatera statusen på Facebook från Twitter. Jag hoppas att det kommer igång snart, för jag vill bara uppdatera på Twitter så att det både uppdateras på Facebook och på min blogg. Det är så smidigt att bara skicka ett sms när andan faller på.

Sedan trodde Anton att min stora lycka skulle vara om man kunde följa minut för minut var jag är någonstans på min blogg. Men nej, det vill jag ju verkligen inte. För även om jag visar upp ganska mycket av min vardag och är ganska privat, så väljer jag noga vad jag berättar. Det är bara en del av mitt liv och jag vill behålla tolkningsföreträdet.

Men sen sa Lydia att hon ville ha en applikation som synkade allt hon tänkte så att alla kunde läsa det. För egentligen är det ju så att det är Lydia som styr Antons tankar. Det kanske ni inte visste, men det är alldeles sant.

I villervallan

i min trädgård.

Viggo snackar litet

I sängen igår innan vi skulle läsa Farlig midsommar.

Coolhet

När barnen skulle få sparkcyklar fick de välja själva vilka de skulle ha. Viggo tog en svart och guldig sparkcykel och Klara en rosa tjejig. Hon har lärt sig av de andra tjejerna på dagis vad som är tjejigt, och det svider litet måste jag säga. Hur man än försöker så är det ju annat i omvärlden som påverkar.

Viggo frågade mig om jag hade sparkcykel när jag var liten, men det hade man ju inte då. Han tyckte att jag skulle pröva hans, men Klara sa genast att jag skulle ta hennes tjejcykel, som hon uttryckte det. Nej, det finns inga tjejcyklar, sa jag. Jag frågade Viggo om han tyckte det. Nej, det gjorde han inte.

Och så sa han att tjejerna på dagis inte gillade sånt som var coolt. Nähä. Men kan tjejer inte vara coola då, frågade jag. Och Viggo svarade Jo, klart de kan. DU är det, mamma.

Ja, det är jag allt som har uppfostrat en så lovely pojke.

Senare när vi låg i hans säng och skulle läsa saga pratade vi mer om hur det har varit på dagis. Viggo gick ju sista dagen någonsin på dagis igår. Vi tittade på gruppfotot från dagis. Är inga tjejer på dagis coola, frågade jag. Han tänkte en stund. Nä, inga av de stora tjejerna, men Klara!

Tyst och stilla

Tyst och stilla är det här hemma. Nu är Klara och Viggo och Bo på väg upp till Sollefteå, där de ska vara i en vecka hos Bos föräldrar. Bo börjar sin semester nu, men jag har en vecka kvar att jobba.

Klara var så otålig att komma iväg att hon tidigt klädde på sig och tog ryggsäck och väska och gick ut.

I bilen upp roar de sig med att titta på film. Desmond och träskpatraskfällan först. Bra film.