Bra eller duktig

7 februari 2008 0:06 | Allmänt | Inga kommentarer

Det här med att vara bra eller duktig funderar jag en del kring, både i förhållande till mig själv, andra människor och inte minst mina barn.

Att vara duktig är något som jag tänker att man är för någon annans skull. Det är inte alltid det är så bra. Inte för en själv, och kanske inte alltid för andra heller. Och det är ju bra mycket roligare att höra att man är jävligt bra än att man är duktig.

Jag försöker undvika att säga till barnen att de är duktiga, men det är klart att tungan slinter ibland. När man blir så där stolt och glad över att de lyckas med något som de har försökt länge. När de har övervunnit något och vågar. Och man känner att hjärtat svämmar över. Men jag säger hellre att de är bra eller att det är roligt eller skönt, eller att jag blir glad för deras skull och frågar hur de känner.

Särskilt viktigt är det med flickor, så man inte hamnar i duktiga flickan-fällan.

Inskränk inte mitt liv

7 februari 2008 0:04 | Allmänt | 4 kommentarer

De dagar som jag inte hämtar på dagis sitter jag oftast kvar och jobbar till klockan sex innan jag åker hem. Och det tar ju ganska lång tid för mig att åka från Stora Essingen hem till Uppsala och Bärby hage. Sådär vid kvart i åtta brukar jag komma hem på vintern när jag inte cyklar, utan åker buss. Då är det bara att trycka i sig litet matrester på stående fot, och så tar vi varsitt barn och nattar.

Irriterande när jag kommer från tåget är att 1:ans buss alltid precis har åkt, och det är 20 minuter till nästa. Så då får jag ta 111:an istället, som inte går genom Bärby hage, utan ute på Svartbäcksgatan för att fortsätta ut på Uppsalaslätten. Det blir mycket längre att gå.

Egentligen skulle jag kunna kliva av en hållplats längre fram och få litet kortare väg att gå hem. Men då måste jag vandra genom promenadstråk med höga buskage där jag inte känner mig trygg. Ingen som ser och hör om man blir överfallen.

Så jag kliver av alldeles efter Torbjörns torg och går genom en annan park som också är dåligt upplyst, men i närmare anslutning till hus och där det ändå känns säkrare att gå.

Jag går där med musiken i öronen och tänker att jag kanske borde ta ur hörlurarna så att jag hör om någon kommer bakom mig. Så att jag är beredd. För man vet ju inte om det kommer något psyko som försöker våldta, råna eller bara kicka ner mig. Ja, det tänker jag på. Men jag väljer ändå musiken, för den är min vän i mörkret och kylan.

Jag blir så vansinnigt arg över att det ska vara så, att andra människor ska inskränka mitt livsutrymme på det sättet. Att en vuxen kvinna ska behöva vara rädd ute i mörkret.

Och jag blir också arg och besviken på mig själv över att jag faktiskt är rädd för andra människor som kommer bakom mig, var det än är, om det är mörkt och folktomt. Mitt inne i stan. Tonårskids som säkert är världens bästa. Men jag tänker att de ska råna mig.

För jag har ju faktiskt varit med om det, även om det var länge sedan. 1991 tror jag, och jag var 21 år. Skrev C-uppsats i historia. Det var en fredagkväll och jag hade varit hemma hos mina föräldrar och ätit middag. Var på väg en sväng hem till Arken för att gå vidare till Upplands nation och träffa Teresa. Tänk vilka detaljer som etsar sig fast.

När jag gick på Svartbäcksgatan inåt stan började tre tonårstjejer följa efter mig. Kickersbrudar. Jag svängde av över Eddaspången och vidare en bit in på Odensgatan. Ganska nära Arken alltså. Där sprang de ikapp mig och omringade mig. Sparkade mig och hotade med att de hade kniv, men det såg jag aldrig. Jag höll min handväska mot magen så att de inte skulle kunna sparka mig där. Så att jag inte skulle hamna på marken. Mitt emellan husen med alla människor stod jag. Och jag skrek allt vad jag kunde på hjälp. I många minuter. Jag vet att jag hade funderat innan om jag skulle kunna skrika om något sådant skulle hända eller om jag skulle vara alldeles stum. Men jag skrek alltså. Jag vet att jag skrek så högt att människorna i de upplysta fönstren måste ha hört. Men om folk hör någon skrika hjälp en fredagkväll så gör de ingenting. Sköter sig själva. Fega jävlar. Till slut kom det i alla fall några på gatan som hjälpte mig. Men då hade tjejerna redan sprungit iväg med min handväska.

Jag minns deras blickar än idag. Rädsla. Små tonårsbrudar som inte ens var straffmyndiga. Polisen fick tag i dem, och väskan fick jag tillbaka. Men jag förlorade en trygghet i natten.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Kerstin Kokk.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^