Midsommarhäng

De gamla vanliga firade vi midsommar med hemma hos oss på Kadettgatan. Magnus, Maria, Helmer, Arvid, Dante och Magda. Jag älskar att ha huset fullt av kompisar och vi lagar mat tillsammans, fikar, snackar, tar det lugnt, hänger med varann. Efter sillunchen skickade jag iväg de andra till midsommarfirande på Tunakolonin. De fick dansa små grodorna i gråvädret medan jag röjde undan och dekorerade tårta med marängbottnar, chokladmousse, grädde och jordgubbar i lugn och ro. Bra deal. Dante var dagens hjälte som tog med alla barnen till Drakskogen när de tyckte att det var trist med fika och prat. På kvällen var det faktiskt sol, men kallt ändå, så vi satt inne och åt grillmaten. Kvällen avslutades med att kolla på Min granne Totoro och bara vissa somnade. Bland annat jag.

TV-dinner

Eller i alla fall plockmat framför Miyazaki-film. Hummus, ruccolaröra och grönsaker att dippa. Klara har somnat, men Viggo och jag kollar på Spirited Away.

I inledningsscenen när Chihiro är på väg till sitt nya hus med sina föräldrar och spökstaden plötsligt dyker upp är det precis samma bisarra känsla som när man åker bil förbi Älvkarleby och Dragon Gate uppenbarar sig.

Ut till slut ändå

Hela förmiddagen stannade jag inne, trots strålande solsken. Har känt av halsen mera och var trött. Hängde med barnen först och låg sen på soffan och kollade på Der Baader Meinhof Komplex, fast utan barn då, för den är ju inte vidare lämplig för kids.

När jag på eftermiddagen tänkte att jag kanske skulle gå ut i trädgården började det mulna på. Klara ville sitta med mig i soffan på altanen med en filt.

Fast sen blev det faktiskt fint igen och jag fick en hel del gjort i trädgården. Finfint sällskap hade jag av Klara i plommonträdet.

Alldeles vanligt

Funderar över vad som är hemtamt, vanligt, normalt för olika människor. Hur vi präglas.

Tänker på det för att jag blev litet full i skratt igår kväll när jag lyckades övertyga Viggo att det var en bra idé att somna till Gunnar Björnstrand och Eva Dahlbeck som grälade i en tågkupé. Alltså, så här. Igår kväll när Viggo och Klara kom hem från mina föräldrar på landet var de väl litet uppe i varv och hade sovit fel tider, i bilen och så där, så de hade svårt att somna. Jag läste för Klara, hennes favoritsaga just nu, Sagan om den underbara familjen Kanin och Fru Skräck, men sen sa hon att hon inte kunde somna och ville ligga hos mig i soffan och se på film. Jag sa okej, du kan få ligga och somna hos mig medan jag ser klart min film (Ingmar Bergmans En lektion i kärlek), men jag ska bara gå ner i tvättstugan och fixa litet först. När jag kom upp hade hon naturligtvis somnat, vilket var min baktanke. Men några minuter senare kom Viggo ut och sa att han inte kunde sova, så då fick han ligga bredvid mig i soffan och somna medan Gunnar Björnstrand och Eva Dahlbeck grälade på väg ner till Köpenhamn så där oslagbart underhållande som bara de kan. Jag sa till Viggo att det var en vuxenfilm och inget roligt för barn, men då sa han att litet roligt var det i alla fall. Fast jag tror mest att han tyckte att det var mysigt att ligga där bredvid mig och somna.

Och jag tänker att jag präglar honom att tycka att det är trivsamt och bra och vardagligt och normalt med svartvita filmer och P1 som står på i köket och vinylskivor och 50-tal och att plocka blommor och att mangla lakan och att fika och att aldrig aldrig dricka alkohol. Bara bra grejer.

Fräknar på min näsa och begynnande förkylning

Den här dagen: Nattlinne hela förmiddagen. Badkarsbad. God restlunch på altanen. Fick hit Dante och Magda för att hjälpa till att äta upp chokladtårtan, men trots det finns det fortfarande kvar. Hasselnöts- och chokladbottnen hade blivit mer kompakt och konfektlik, liksom kraftigare chokladsmak. Hade nästan behövts grädde till för att uppväga. Suttit i solen och fått fräknar och pratat om Magdas disputation. Lagat god lammstek som Viggo gillade. Bra! Klara somnade innan middagen men har vaknat igen och ligger i soffan och kollar på Kenny Starfighter. Hon skrattar och skrattar. Jag håller på att bli förkyld, har ont i kroppen och är frusen. Allt påskgodis är uppätet. Sugen på rökt te, men har fortfarande inget hemma.

Ingen förlust

Att jag inte har varit ute något idag är nog ingen större förlust. Bara grått och trist. Bättre då att kolla på Trollkarlen från Oz med Klara när hon vaknar klockan sex på morgonen, dricka te, ta ett bad, städa och baka inför mera Klara-kalas imorgon med släkten, titta på Dunderklumpen, elda i öppna spisen och att se på ranunklerna som jag köpte i snöyran på Hötorget igår.

Tidig lördagmorgon

Aptrött var jag igår när jag kom hem vid halvåttatiden. Klara hade redan somnat, men Viggo och jag började titta på Häxan och lejonet. Det var väl strax före halvnio, och inte minns jag att jag såg särskilt mycket av filmen. Jag måste ha somnat inom tio minuter. Sen vaknade Klara vid midnatt och jag lade mig hos henne och fick henne att somna om. Hon sov med sin nya gose-Darth Vader, och det var mycket viktigt att han också hade täcke på sig. Jag somnade också om och vaknade efter ett par timmar och tänkte att nu är jag pigg, så då gick jag tillbaka och kröp ihop i soffan och kollade på Helgonet. Men det där med att jag skulle ha varit pigg, det var bara irr. Jag somnade nog om inom några minuter igen.

Så när Klara vaknade klockan sex och tyckte att det var morgon var det inte så farligt, för jag hade ju i princip sovit sedan halvnio på kvällen. Men normalt brukar inte barnen vakna förrän halvåtta-åtta när vi är lediga.

Nu ska jag i alla fall göra mig i ordning och åka ner på stan och klippa mig. Mycket välbehövligt eftersom jag sist var hos frisören i november. Jag ser ut som ett troll helt enkelt.

Söndagmorgon

Solen skiner och vi är faktiskt inne i mars, en vårmånad. Men jag aktar mig nog för att sticka ut näsan idag ändå, för i morse var det 15 minusgrader, och även om temperaturen har stigit betydligt är det fortfarande kallt. Mars är bedrägligt.

Började morgonen med att krypa ihop med barnen och titta på Helgonet, för jag köpte ju de två första boxarna på bokrean. Det är de tidiga svartvita säsongerna.

Vasaloppet har jag effektivt stängt ute med hjälp av iPoden. Det är sådan tristess med sånt ljud, ja allt ljud från idrottstävlingar. Jag får ångest av det. Nej, jag överdriver inte.

Nu ska jag njuta av vårsolen genom att krypa ner i ett varmt bad och titta på solen som skiner in genom badrumsfönstret. Det blir bra.

Långsamhetens lov

Ibland vill man ha något snabbt och lättsmält för att man inte har tid och ork med annat. Många gånger blir berättelser bättre av att kokas ned, antingen det handlar om text, film eller någon annan form. Men inte alltid.

Ibland tjänar en historia på att berättas långsamt. Så tycker jag att det är med En förlorad värld, Brideshead Revisited. Den klassiska tv-serien med Jeremy Irons och Anthony Andrews från 1981 har jag sett många gånger, och när jag nyligen såg den nyinspelade långfilmen kändes det som att det formatet inte passade för att berätta historien, trots att filmen är över två timmar lång. Den kunde inte riktigt förmedla den där känslan av eftertänksamhet och faktiskt också just långsamhet, för det tycker jag är en poäng i berättelsen. De lever sina liv och väntar i evighet på saker som ska hända. Men i filmen är tiden bortrationaliserad. En händelse och så nästa, fast det egentligen gick flera år emellan, men det får man inte veta. Det blir en annan berättelse. Jag älskar partierna i tv-serien där Jeremy Irons långsamt berättar.

Så när jag hade sett filmen började jag se om hela tv-serien för att jämföra. Och just nu när jag hostar mig igenom nätterna har det passat bra att ta mig igenom de elva timmarna. Jag har haft tid till långsamheten och det har varit skönt. Inte upplyftande, för det är mest en sorglig berättelse. Det är synd om människorna.

Långfilmen är alls inte dålig. Den är mycket vacker och Emma Thompson är så klart lysande. Men tv-serien gör berättelsen mera rättvisa. Vän av ordning frågar sig nu om jag inte har läst boken från 1945 av Evelyn Waugh. Nej, det har jag inte.

Nu funderar jag på vad jag ska hitta på att se på för att ta mig igenom ännu en hostnatt.

Glömde ju

Från Hello Saferide på Katalin igår.

Tre gånger choklad, två vita hästar och en underbar Annika

En synnerligen bra kväll hade jag igår med Dante och Magda, bortsett från att det var svinkallt ute.

Middag på Kött kök & bar. Särskilt chokladdesserten med chokladmousse, vit chokladsorbet och varm chokladdryck med apelsin och kardemumma var värd besöket. De har bra mat, och jag gillar konceptet att komponera sin egen varmrätt, men man får vänta litet väl länge. Och varför i hela fridens dar står de mitt emellan garderoben och restaurangdelen och flamberar kött så det osar?

Förbandet Two white horses från Umeå skapade bra stämning. Man blir ju glad av att höra den gamla slagdängan Tous les garçons et les filles som vi ofta fick sjunga på högstadielektionerna i franska. Varför fick vi bara sjunga 60-talsschlagers som spelades upp på rullbandspelare? Det var ju ändå på 80-talet.

Här är Two white horses version:

Originalet med Françoise Hardy:

Och sen kom Hello Saferide. Annika Norlin är alldeles underbar, och inte blev det sämre av att Andreas Mattsson som har producerat senaste plattan var med på scenen och spelade och sjöng duett. Efter konserten stod han nedanför scenen, och Dante ville gå fram och snacka men vågade inte.

Hittar inget från gårdagens konsert på Youtube, men här får ni Annika som spelar i en hiss istället:

Efter konserten sprang jag förresten på min gamla Kafé Mumrik-kompanjon Rolle som jag inte sett på evigheter och syssling Åsa. Kul!

Jaja

Paula är upprörd över att jag inte bloggat på flera dagar och kräver att jag uppdaterar. Ibland är det väl så att man inte orkar eller har lust, men jaja. Du kan få litet söndagskvällssvammel, Paula.

Januari har precis gått över till februari, de två vidrigaste och tyngsta månaderna. Aldrig tar det slut med den här jävla vintern. Den bara går på och går på.

Barnen tycker att det är tungt och jobbigt att ge sig iväg till dagis och skolan på morgnarna. De vill inte gå ut. Jag förstår dem. Vi tar bussen tre hållplatser, så långt man kan komma närmare dagis. Sen går vi till dagis, och så går Viggo och jag till skolan. Det är långt. Ibland säger Viggo att han inte orkar och vill att jag ska bära honom. Han är sex år. Och ja, ibland bär jag honom en bit för att han inte ska tappa modet. Förstår ni hur tungt det är? Han är arg på mig för att jag inte har körkort och kan köra bil. Han är arg på mig för att det är vinter och snö och att han inte får cykla på sin nya röda cykel. Jättearg faktiskt, så där så han blir svart i ögonen.

Vi får vara kreativa och pussla ihop när vi behöver hjälp med hämtning och lämning. I torsdags var en sån dag, och för att få det att gå ihop hämtade min pappa, men blev avlöst av Dante vid femtiden för att han och mamma skulle vara på annat på kvällen. Tur att det finns bra vuxna omkring barnen. De kollade så klart på Star Wars och byggde lego tillsammans när jag kom hem. Och jag hann få en pratstund om musik och annat viktigt. Om ett par veckor ska vi gå på Hello Saferide på Katalin, förresten. Skönt att ha nåt kul att se fram emot i mörkret. Och i fredagsmorse kom mamma vid sjutiden för att så småningom ta barnen till dagis och skolan, så att jag kunde åka och jobba.

Helgen har mest varit tvätt och städ och rensa ut och jag har kollat en del på den gamla tv-serien En förlorad värld, eller Brideshead Revisited som den heter på originalspråk. Jag har sett den många gånger, men nu när filmen som kom i höstas släpptes på dvd och jag såg den kände jag att jag måste se om och jämföra. Somnar till den på nätterna.

Tänker på att A Camps nya påminner mycket om Aimee Mann.

Orkar inte länka. Ni får googla om ni vill kolla upp tv-serier och musik och sånt. Gör ni det.

Nog svamlat.

Vad får man om man blandar kåvepenin och pepsi?

Jo, en gladare och friskare Viggo! Vet ni vad, att först blev Viggo bättre, värken i öronen släppte nästan och han hade knappt någon feber. Men så i torsdags mitt på dagen fick han plötsligt feberfrossa och fick panodil. Två timmar senare hade febern stigit till 40,1, trots panodil. Jag ringde sjukvårdsrådgivningen som skickade hem en doktor till oss. Fantastiskt skönt att slippa ta sig iväg till vårdcentralen ensam med två ungar, varav en sjuk 6-åring som inte orkade stå på benen. Viggo fick kåvepenin så klart. Fast nu var det ju så att han blev livrädd och fick panik när han skulle få medicinen. Efter ett par gånger lyckades vi hitta vad han tyckte var uthärdligt. Litet, litet i taget. Men han tyckte det var vidrigt ändå, för det smakar ju helvete. Så igår kväll fick jag ett tips att man kan blanda kåvepeninen i ett glas cola, så blir det lättare att få i sig. Så det testade vi, och det funkar! Det är väl inte supergott, men mycket bättre. Och även om det ger bäst effekt på fastande mage är det ju bättre att få i sig hela dosen tillsammans med litet läsk, än att hälften sprutar ut ur munnen för att det är så vidrigt. Viggo är pigg och glad. Dygnsrytmen är åt helvete eftersom han sov litet alla möjliga tider när han var febrig, men det får vi ställa rätt tills det är dags att komma tillbaka till skolan på onsdag när penicillinkuren är avslutad.

Och nu undrar ni förstås vad Viggo och jag mer har tittat på alla dessa sena kvällar när han inte kunnat sova. Jo, nu har vi även kollat alla avsnitten av Kullamannen. Så spännande och 60-talssnygg. Ett måste att se minst en gång om året. Se den, hörrni.

Rapport från sjukstugan

Det är så lagom kul med Viggos öroninflammation. Först vänster öra, sedan höger öra också. Igår var han på läkarbesök på vårdcentralen, och de tog blodprov och pillade i halsen. Blodprov var inte så farligt, men pillas i halsen är ju vidrigt. Tur att det var världens bästa iggis-Anita som tog prov. Hon har känt Viggo sedan han var nyfödd. Skönt att Viggo varit hos doktorn, men antibiotika skriver de bara ut mot öroninflammation till barn under 1 år. Så det är bara att fortsätta att härda ut, högt sängläge, panodil, nässpray och pyssla om och pyssla om. Jag och Viggo har sovit i soffan de senaste nätterna, halvsittande. Viggo vaknar då och då och har ont. Trött trött är vad man blir. Och tittar på massor av film gör vi däremellan. Bland annat Apkungen, The Spiderwick Chronicles, Horton och Trolltyg i tomteskogen. Och så en och annan Star Wars-film förstås, som alltid.

Skrattar åt Klara när hon hejar på Darth Vader och säger: Darth Vader är min bäste vän. Jag ääälskar Darth Vader. Fast ibland är det Jabba the Hutt.

Annars har jag gått omkring i nattlinne hela dagen, struntat i att gå ut och skotta snö för den smälter nog ändå, tvättat, eldat i öppna spisen och lagat en köttgryta med stora vita bönor och saffran. Långkok så att köttet blir riktigt mört passar bra när man ändå bara är hemma.

Vad är väl en bal på slottet

Eller en releasefest. Ja, troligen rolig när lillebror spelar. Men nu är det ju så att alla blir sjuka och sjuka hela tiden. Mest synd är det om Viggo just nu. Han vaknade på morgonen med förskräckligt ont i vänster öra. Det blev bättre med panodil. De första timmarna när den verkar mår han rätt bra, men sista timmen innan det är dags för ny dos har han riktigt ont. Inget var i örat i alla fall. Han har bara haft öroninflammation en gång förut, när han var några månader gammal. Då var vi uppe på akuten med honom, men nu sa sjukvårdsrådgivningen att vi skulle avvakta ett par dagar hemma så länge panodilen hjälper och örat inte rinner. Så då gör vi det. Och han får äta hur mycket glass han vill, för kallt är skönt och bra. Jag gör fuktiga tvättlappar som jag lägger en stund i frysen, så får han ha dem och svalka sig med.

Själv är jag på bättringsvägen, men jag hostar och snorar fortfarande en del. Bo har också blivit förkyld igen och Klara påstår emellanåt att hon också är sjuk, men hon är nog mest avundsjuk för att Viggo blir så ompysslad.

Det kändes som att det behövdes något som plåster på såren för att vi bara är sjuka, så ikväll tittade vi på nyköpt Kung Fu Panda, som vi såg på bio i somras. Den är ju så snygg, särskilt i inledningen. Och eftersom barnen sov rätt länge i eftermiddags är tiden helt ur led. Så är det ju när man är sjuk. Nu tittar de på Det var en gång: Rymden.

Tankar som far runt en söndag

Konditorer! Konditori Trianon har jag aldrig varit på, trots att det ligger i Svartbäcken. Måste testa. Och så vill jag ju besöka det där 50-talskondiset i Årsta med Magnus och Maria, som inte blev av före jul för vinterkräket kom emellan. Och gamla hederliga Savoy, åh vad jag saknar det. Men om inte förr, så när våren kommer. Då ska Viggo och jag cykla till Stabbyskogen och plocka blommor och fika på Savoy.

Sånt att somna till i soffan. Det finns hur mycket filmer som helst här hemma, men inte så mycket som jag har lust att se mitt i natten just nu. Men jag kom på att jag är sugen på Helgonet. Måste skaffa boxar. Och Ärliga blå ögon, den som utspelar sig i Uppsala. Men den verkar inte gå att köpa.

Fasadskylten på Arken. Magnus kom förbi och hämtade kvarglömda grejer (Lisa, du glömde förresten Vidars babyfilt), och han berättade att skylten kommit upp, men att det var fel typsnitt och att bokstäverna satt för tätt, och att det troligen skulle reklameras. Attans. Måste gå och titta. Hade jag vetat tidigare hade jag kunnat gå förbi där på min promenad i förmiddags.

Sittbadkaret. Det där som Magnus och Maria skaffade till sin lägenhet på Arken efter dumma renoveringen när alla badkaren revs ut (och allt annat original från 1957) och det blev för trångt med normalstort. Sen fick Matriarkatet (finaste Anna och Lisa) överta det, i lägenheten åt norr på tredje våningen. Finns det kvar där? Snälla berätta, nån från Arken. Jag undrar så.

I Miyasakis värld

Men, vad härligt att hitta något nytt som verkligen funkar att se för både vuxna och barn. Underbara Miyasaki-filmerna ser vi om och om igen. Först såg vi Kikis expressbud och Min granne Totoro. Jag tänkte att de andra två filmerna i boxen, Det levande slottet och Spirited Away, var litet för läskiga, men så kunde jag inte hålla mig, och när Klara hade somnat tidigt i fredags kröp jag och Viggo ihop i soffan och kollade på Det levande slottet. Den var inte alls för läskig för Viggo. Och igår tittade vi allihop på Spirited Away. De är litet läskigare än Kickis expressbud och Min granne Totoro, från 7 år, men för Viggo och Klara funkar det bra att se tillsammans med vuxen så man kan förklara om det är något läskigt och konstigt. Barnen älskar verkligen de här filmerna, och jag också. Kikis expressbud är förresten rolig för att många av miljöerna är hämtade från Stockholm.

Saker man kan göra mitt i natten

Ja, se på Min granne Totoro med Klara som har feber och inte kan sova till exempel. Snorar gör hon också. Hon har nog fått min förkylning. Fast värre kan man ha det. Det är ju en riktigt bra film, och Klara sa nyss: Mamma, vi har det bra!

VAB imorgon alltså.

Saker man kan irritera sig på

När man hostar så att man inte kan sova.

När man inte har några fler avsnitt av Mad Men eller Gossip Girl att titta på på nätterna.

När filmen som man tittar på på natten när man inte kan sova är skitdålig, men man inte orkar gå upp och byta.

När man är så där snorig och förkyld att näsan och läpparna blir alldeles fnasiga och svider.

När UNT ligger i brevlådan istället för DN. Inte samma lika. Vi ska ha DN och Svenskan, inte UNT och Svenskan.

Ojoj, vad synd det är om mig.

Veronica Maggio hänger utanför Klaras dagis och min gamla högstadiegympasal

Galet. När plattan var ny lyssnade jag så klart på låten 17 år extra mycket, eftersom den handlar om hennes uppväxt i Uppsala. Så letade jag efter den på Youtube eftersom jag ville blogga om den, men hittade inte just den låten då. Så dök videon plötsligt upp på ZTV, och där var något väldigt bekant. Hon stod ju utanför stora monotona väggen till Tunabergsskolans gympasal. Där där jag går varje morgon med Viggo på väg till Domarringen efter att vi lämnat Klara på dagis. Och 1 minut och 24 sekunder in i videon ser man faktiskt dagis skymta också, för då står de på idrottsplanen, och där ligger Klaras dagis.

Särskilt besynnerligt känns det eftersom jag ofta, ofta om vintern har haft en annan Veronica Maggio-låt i huvudet just då på väg till eller från dagis, Ballad om vintern.