6 kommentarer

1. Savoy är toppenmysigt, där köper jag ofta frukostbröd på hundpromenaderna. Serveringen ser jättemysig ut, men man får ju inte ha hund inne så det blir sällan av.

   Fasadskylten är uppe, jag tycker den är toppensnygg, hoppas det inte blir nåt strul med den!

   Och ja, jag tror sittbadkaret finns kvar i samma lägenhet än idag!

   Comment by Robert — 2009-01-12 9:45 #

2. Men så bra det är med bloggen. Jag slänger ut litet frågor och funderingar, och så får jag svar. Jag känner mig som Linda Skugge. Tack Robert!

   Comment by Kerstin — 2009-01-12 11:25 #

3. Jag ser på Savoys hemsida, att det startades 1959. Jag upptäckte Savoy min allra första kväll i Uppsala, när jag hösten 1959 som student hade flyttat in på närbelägna Jumkilsgatan, och det här kondiset blev genast min favorit.

   Comment by Enn Kokk — 2009-01-12 12:43 #

4. Hej Kerstin.

   De som bor där nu, på tredje våningen alltså, har tagit bort badkaret. det var tydligen ganska äckligt eller hur det nu var.

   det rä roligt att läsa din blogg, keep up the good work:)

   Comment by Fia — 2009-01-12 22:11 #

5. 50-talskonditoriet i Sala backe ligger vid Brantings torg. Det var ursprungligen en filial till Landings konditori. När konditoridöden drog fram stängdes serveringsdelen och var kontorslokal i många år (för Uppsalahem, tror jag), medan bageributiken fortsatte hålla öppet. Många originaldetaljer finns kvar på byggnaden; ända tills för något år sedan var butikens nummerlappsdispensär från 50-talet ännu i bruk. Konditoriet öppnade igen något år in på 2000-talet. Det är en spännande assymmetrisk lokal med högt i tak och stora fönster på ena sidan, fönster med färgat glas i abstrakta geometriska mönster och öppen spis med stengodsrelief, som man ibland eldar i om vintern. Möblerna är tyvärr inte original, men helheten är ändå värd att se (och dricka kaffe i). Det är också mycket charmerande att den stamanställda del av personalen/innehavarna som inte består av yngre flickor ger intryck av att vara högst måttligt road av att ha konditorigäster. Personalen inger en ofta känslan av att man mest är till besvär när man köper bröd eller dricker kaffe, och det är befriande! Ingen falsk, insmickrande attityd där, inte!
    
   Savoy är bra på många sätt. Inredningen och neonskylten är fina, och utbudet av bakelser och kakor är helt oantastligt. Och så ligger det nära Svensk Bilprovning i Librobäck. Men ett allvarligt argument mot att dricka kaffe där regelbundet är det faktum att Savoy inte tillhandahåller färsk mjölk (eller grädde), utan endast Arlas minitetror med halvkonserverad mjölk. Det är säkert billigt att slippa slå bort oanvända mjölk- och gräddslattar, och det är säkert enkelt att slippa gå och fylla på kannor hela tiden, men gott är det inte. Det är märkligt stillöst av ett annars så klassiskt konditori. Ett riktigt konditori skall ha en mjölk- och en gräddkanna! Gärna i rostfritt stål. Savoy har förresten en Arken-anknytning: På den tiden då studenter inte var så händiga i köket och inte kunde fixa allt med matlagning och bakning själva, var det tradition att kuvertbröden till Haxpt-middagen skulle vara rosenbröd, inhandlade på just Savoy. (När jag bodde på Arken lagades och bakades nog allt inom huset.)
    
   Ärliga blå ögon kommer på DVD den 1 april.

   Jag inspekterade alltså (tillsammans med Gunnar Södersten; vi hade grafiskt kollektiv på Arken på 90-talet) Arkens nu uppsatta façade-skylt härom kvällen. Skyltfirman har av någon anledning inte använt den beställda bokstavsformen, Syntax halvfet, utan tycks ha tagit reservalternativet Myriad Semibold i stället. Skylten ser ändå ganska bra ut på kvällen, åtminstone om man betraktar den på litet håll, d.v.s. från Odensgatan eller ännu längre bort ifrån. Om man går närmare, flyter bokstäverna ihop; eftersom varje fasadbokstav har ett djup på flera centimeter, är det från närmare håll omöjligt att undvika att man ser ”sidan” på de bokstäver som inte är rakt framför en, och då blockeras bakgrundsljuset förstås där, så att tecknen smälter ihop. Bland annat därför hade det varit bättre att sätta bokstäverna i den versala skylten glesare (som på min skiss). Jag undrar också litet om S-en verkligen har monterats rakt. Men skylten ser ändå mycket bättre ut än många andra skyltar. Huruvida den skall reklameras vet jag inte; det är det väl Arkens styrelses sak att ta ställning till. Kanske var det av tekniska skäl omöjligt att använda Syntax. Men då tycker jag nog att skyltfirman borde ha informerat beställaren, innan man tillverkade och levererade skylten.

   Sittbadkaret har nog stått i fyra lägenheter på Arken. Ursprungligen hade lägenheterna inbyggda badkar där duschen är nu. I vår lägenhet (nr VI) hade det inbyggda badkaret rivits ur och ett fristående badkar ställts in. (Fast allt murbruk från den nedrivna kakelfronten låg kvar under badkaret, upptäckte man, varje gång man städade grundligt.) Vid ombyggnaden 1992–1993 försvann alla badkar i lägenheterna, även detta fristående badkar. Vi köpte så småningom sittbadkaret av Per Sjöberg, när han flyttade från lägenhet IX på 4 trappor. När vi bar ned badkaret, upptäckte vi att badrumsdörrarna i de olika lägenheterna inte är lika breda. Det gick att bära ut badkaret ur Pers badrum med god marginal, men när vi kom till vårt badrum fann vi att det skulle vara omöjligt att få in karet utan att montera bort dörrkarmarna. Till slut lyckades vi vicka på det massivt tunga emaljerade gjutjärnsbadkaret och lyfta in det på snedden, med endast minimala skador på dörrkarmarna, tror jag; tvättstället var nog också i vägen. När vi flyttade från Arken, fick det ursprungliga Matriarkatet i lägenhet IV överta det, och vi kånkade ned det och vickade in det igen. Och när Matriarket flyttade till lägenhet VII, följde badkaret med dit upp; där var det nog ännu trängre i portföret in till badrummet. (Vi köpte badkaret med en hembudsklausul: Per Sjöberg förbehöll sig rätten att få köpa tillbaka badkaret, om vi skulle göra oss av med det; han var riktigt förtjust i det. Såvitt jag minns erbjöd vi honom karet när vi flyttade, men han var nöjd med att det skulle bli kvar i huset. Nu vet jag inte vad han skulle säga, om han finge veta att badkaret tycks ha lämnat byggnaden. Kanske hade han velat köpa tillbaka det. Sittbadkar med ett ”trappsteg” i är inte så lätta att hitta. Det är klart att badkar kan se äckliga ut om man inte har hållit dem rena, men år 2000 var emaljen skinande vit, i alla fall. Och de flesta badkar går att få fräscha med enkla kemiska metoder.) Minns jag förresten fel om det var så att folk bad att få komma och gästbada i sittbadkaret?

   Comment by Magnus Andersson — 2009-01-14 12:59 #

6. Jag misstänkte att filten var kvar hos dig ja, så bra att jag fick svar på det:)

   Jo, visst ville folk gästbada i badkaret. Det känns ju riktigt tragiskt att det har försvunnit nu, jag hoppas nån annan blev erbjuden innan de gav upp, för smutsskäl kan ju inte vara så hållbart direkt. Jag tyckte det var så skönt att slippa torka upp på golvet varje gång man duschade också, det var ju så högt, så det stänkte aldrig ut. Och så var det hemskt skönt att få sänka ner hela kroppen, och inte ha några knän som stack upp, som det oftast blir när man är lång i vanliga badkar.

   Comment by Lisa — 2009-01-24 18:58 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.