Tänka fritt

Apropå kreativitet, fantasi och att tänka på nya sätt. Varför ska man bara göra som det är tänkt? Det blir ju så fyrkantigt då.

Kreativa Klara

De här collagen har Klara gjort. Hon använder ofta den tekniken, ritar en teckning, klipper ut figurer och klistrar ihop. I det här fallet är det en indian och familjen, det vill säga jag, Klara, Viggo och Bo.

Som ett utslag av ännu mera kreativitet hade hon satt fast dem med limstift och tejp på sin dörr och en byrå. Hon har också ritat med tuschpenna och bläckpenna på den nymålade hallväggen och ett dörrfoder. Det uppskattades inte lika mycket.

Men det gör inget, mamma, säger Klara hoppfullt. Jag säger att det visst gör något. Fast det mesta gick bort med ajax, en kökssvamp och tålamod.

Tålamod och noggrannhet

Klara har inte har kräkts idag, och hon har fått i sig mat. Viggo är också hemma, för både för dagis och skolan gäller att man inte får komma dit om någon i familjen har vinterkräksjuka. Och så måste man stanna hemma 48 timmar symptomfri. Men jag är rutinerad och vet att det är stor risk att han också får vinterkräket lagom tills det är dags att komma tillbaks till skolan, så jag förbereder mig mentalt för att det kan bli VAB hela veckan.

Eftersom Klara bara varit pigg och glad och barnen leker så bra ihop, satte jag igång att lägga linoleumplattorna i hallen i eftermiddags. En av mina styrkor är att jag har sånt tålamod. Jag är uthållig och ger inte upp. Och jag är oerhört noggrann. Det har jag väl mer och mer insett att det kan vara en svaghet i många sammanhang, men i det här fallet går det inte utan noggrannhet. Jag sågar till kantbitarna så att de ska passa perfekt och gör om när det inte blir så bra som jag vill.

Det tog ett tag att komma underfund med hur man skulle gå till väga. Jag funderar över om jag är en person som läser på noga eller som är mer av learning by doing. En kombination tror jag. Framför allt måste jag förstå vad jag håller på med, och varför jag gör det. Om jag får en instruktion om att utföra ett moment och inte förstår hur det funkar så kan jag inte komma ihåg hur jag ska göra senare.

Jaja. Framåt går det i alla fall med golvet.

Nyklippt

Ja, men jag var ju äntligen iväg till Hårmakarna och klippte mig igår. Jag hade inte klippt mig sedan augusti, så det var på tiden.

Hon som klippte mig var ny på salongen, men inte ny som frisör. Hon berättade att hon hade jobbat i 22 år, och nu utbildade sig till frisörlärare. Vi diskuterade olika salonger i stan och hon berättade mycket intressant bakom kulisserna. Dessutom höll hon med mig om min känsla av att en del frisörer alltid föreslår att klippa den senaste och trendigaste frisyren, oavsett om den passar personen i fråga eller inte.

Sedan var det väldigt roligt att hon också trodde att jag hade slingor i håret. Det händer mig ofta. Jag svarade att jag aldrig gjort slingor, och att jag bara färgat håret under en kort period i livet, sådär runt 1990. Då färgade jag rött och svart ett par gånger.

En av de andra frisörerna som lyssnade på vårt samtal sa: Men du, då finns det nog ingen färg kvar.

Nähä. Skulle inte tro det jag heller.

Paketkalendern

Sova räv

Ibland händer det att Klara bara försvinner någonstans och lägger sig och somnar på fläcken vid helt fel tid och är omöjlig att väcka. Idag var det så. Vid femtiden var det plötsligt märkligt tyst, och när jag gick in i hennes rum hade hon krupit ihop i sin säng och somnat. Hon fick sova, men vaknade så klart efter ett par timmar och hade svårt att somna om igen. Det var mycket snurra runt i sängen och fnittra och låtsas sova.

Pepparkakskatter och lussekatter

Klara och jag har bakat lussekatter och pepparkakor idag. Det finns så många fina pepparkaksformar, särskilt den mycket speciella med sex olika som sitter ihop, med spader, klöver, ruter, hjärter och så ett kors och en cirkel. Ett fynd från någon loppisrunda för många år sedan. Men pepparkakornas pepparkaksform är ändå kattformen som finns hos mina föräldrar, och som jag har böjt till en kopia av så att jag också kan baka den.

Fina miniatyrer

Från Japan hade Lydia med sig de här fina minatyrmöblerna åt mig. Hon var litet orolig att det skulle vara två likadana möbler, för man kunde inte veta vad det var i askarna. Det var alltså inte bara att Lydia inte kan japanska, utan det framgick i affären att man inte kunde veta. Knasigt. Men det blev ju bra! Mest oroade sig Lydia för att jag skulle råka få fotpallen utan fåtölj, men det fick jag inte.

I maklig takt

I torsdags när jag kom till jobbet hade jag sprängande huvudvärk, kände mig matt och febrig. Äntligen var ju Lydia tillbaka från Japan, jättekul att träffa henne igan, så jag kämpade på några timmar och försökte göra det viktigaste, men hade svårt att tänka och fokusera. Inte blev det bättre av att det var hantverkare i huset som borrade en massa. Man kan bli tokig för mindre. Så på eftermiddagen när jag fått höra att jag var kritvit i ansiktet åkte jag så småningom hem. Fredagen stannade jag hemma och sov mest.

Igår var jag piggare, om än inte helt i form, och fick faktiskt en del gjort i mycket maklig takt. Jag gjorde klart det sista av underlagsarbetet med hallgolvet, så nu är det faktiskt färdigt för att lägga ut linoleumplattorna när jag har orken. Sedan tog jag mig ut och hängde upp ljusslingan på altanen. Man får göra vad man kan för att betvinga mörkret.

På kvällen åkte vi över till Magnus och Maria och hjälpte dem att äta upp resterna från den etiopiska mat som var över från Marias föräldrars flytt härom dagen. Det tar inte många minuter att ta bilen till Årsta, trots att det ligger på andra sidan stan, och skönt att hänga hos Magnus och Maria trots att jag var hängig. Där är det helt okej att ligga på soffan och känna sig ynklig. Allra skönast är det förstås att ligga i deras gamla soffa som de köpte när de bodde på Arken, som nu är förpassad till källaren. Den må vara urblekt, sliten och nersutten, men likväl somnar man så gott i den. Det gjorde jag och Klara när vi tittade på Råttatouille.

Väl hemma igen avslutade jag med att slå in paketen till barnens adventskalendrar. Skönt att ha det gjort.

Fast idag hade jag ont i huvudet igen, så jag försöker ta det lugnt.

Ute skymmer det och snön fortsätter att falla

Vid världens ände bor vi visst, för längre än hit kommer man inte. Buss 111 som ska gå ut på landet till Bälinge och Lövstalöt vänder när den kommer till flygflottiljen i Ärna, ett par hållplatser bortanför oss. Allting bäddas in i snö, cyklarna och cykelkärran och buskarna. Men det är bara någon minusgrad, och snön blir till vattendroppar på fönstren.

Insnöad och frusen

Det ymniga snöfallet har gjort att jag stannar hemma och jobbar idag. Det talas om snökaos här i Uppland, i natt var det elavbrott på sina håll i Uppsala men inte här, och jag är så tacksam at jag inte är ute vid kusten. Barnen tog jag till skolan och dagis genom att dra dem på snow racer. Det gick fint.

Jag brukar ju vara frusen på jobbet där det är svinkallt året om, men nu fryser jag här hemma också, trots att jag eldar i öppna spisen och det är 21 grader här inne enligt termometern. Raggsockor och tjocktröjan åkte på, den estniska fiskartröjan som min mamma har stickat. Så här får ni en bild där jag inte är svartklädd.

Vita hyacinter i knopp

Vad hittade jag på Konsum igår, om inte hyacinter. Jag köpte massor av vita som nu står i fina skålar och koppar runt om i huset. Som de här i Zebrakopparna.

Och baddräkten hänger på tork

Att tvätta håret är inte det bästa Klara vet. Inte ens när det är Bo som tvättar hennes hår, som det brukar vara. Man får lirka och förhandla. Så idag när jag sa att jag skulle tvätta hennes hår försökte hon först förhala det hela, men så hittade hon baddräkten som jag köpte för en tia på klädmarknaden på Tiundaskolan i höstas, och om hon fick ha den på sig gick det plötsligt väldigt fort att komma i badkaret.

Nu hänger den där på tork i det fallfärdiga badrummet med ljusgula badkaret. Den gör sig ganska bra där.

Sen går man in och gör varm choklad

Frusna och ledsna Klara muntrades upp med varm choklad. Viggo tycker inte om varm choklad, men jag och Klara tog varsin kopp.

Då gör man så här. Man tar sin fina Spisa Ribb-kopp och mäter upp två teskedar strösocker, en tesked vaniljsocker och två teskedar ögonkakao. Sedan häller man på en skvätt ovispad grädde och rör ut till en gegga i koppen. Värmer mjölk i en kastrull på spisen och häller över i koppen och rör om. Sedan sätter man sig vid köksbordet med Virrvarrskivan och njuter.

Med snön vinande i ansiktet

Snön faller och faller. Ofrånkomligen måste den skottas bort. Barnen var entusiastiska när vi bylsade på oss, men ganska snart blev Klara sur för att jag inte hade tid att dra henne i pulkan och bara var tråkig och skottade, så då gick hon in. Viggo tyckte det var kul att klättra i snövallarna. Inte för att jag tycker om att vara ute i snön, särskilt inte när snön viner upp i ansiktet, men det är i alla fall bra för kroppen att ta i.

Familjekonstellationer

Snövit är mamma till Molly och Pettson är pappa till Snövit, säger Klara. Det verkar även som att R2-D2 har blivit tillfångatagen av Kling och Klang. Musses och Mimmis relation till övriga är något oklar. Smurfan står där för sig själv och utövar sin enda egenskap – att vara tjej.

Hur mycket kan man lasta i en pulka?

Hur löser man när man är ensam hemma med barnen, måste till Konsum och handla mat, till Musse Pigg-posten och hämta ut paket med hatthylla som man köpt på Tradera, det börjar bli ont om tid för att Fia och Ullie snart ska komma och fika och det har snöat en massa och barnen vill åka pulka? Jo, man tar fram dubbelpulkan och drar barnen, och sedan barnen, paketet och matkassen så klart. Jag var väl inte så överlycklig över snön, men Viggo och Klara skrattade hela långa vägen längs Tunagatan ner till Torbjörnstorg, och jag skrattade åt dem.

Klara sa uppmuntrande när vi var i början av Tunagatan på väg hem att nu är det inte långt kvar, mamma. Det där att det inte är långt kvar, eller vi är snart framme nu, är som känt en av barndomens lögner, men det brukar vara vi vuxna som säger hoppingivande till barnen. Jag tänkte: jo det är visst långt kvar, och drog vidare på pulkan.

Härligt att fika med Fia och Ullie, och sedan stannade Ullie och vi lagade trattkantarellsoppa till middag.

Dagens kopp: Arkens teservis

Efter sammanträdena med stiftelsens styrelse blir det alltid te och smörgåsar på verandan. Bara te, inget kaffe! Då dukas det med det här porslinet, som var en gåva från Koperativa Förbundet vid invigningen av nya Arken 1957. Det är en restaurangservis av slitstarkt benporslin från Gustavsberg, som ju var KF-ägt, med blommig dekor och guldkant.

Naturligtvis är kopparna i minsta laget, men ändå en trevlig och behaglig form och lagom tjockt gods. Och även om det är blommigt så är det inte överdrivet blommigt på något sätt. Framför allt är det Arkens porslin, och därför älskar man att dricka ur det!

Det djärva och det mesiga

En annan fråga som var uppe på Arkens styrelsemöte var frågan om typsnitt för den nya fasadskylten. Det kommer att vara fristående bokstäver i metall, där varje bokstav är monterad för sig i väggen. Den blir nio meter lång och 30 cm hög. Fasadskyltkommittén avlade rapport, och hade valt det djärva förslaget framför det mesiga, påpekade Märit. De hade ställt upp förslagen för beskådande i ett av bokskåpen på verandan. I morse träffade jag Magnus på perrongen i Stockholm, och han var mycket nöjd med valet. Naturligtvis var det han som hade tagit fram alla förslag.

Det djärva vinnande förslaget (Syntax Fet)

Det mesiga förslaget (Myriad Semibold)

Plastjesus hjälper till

När Lydia är här på jobbet får hennes Plastjesus bara stå där stel på skrivbordet och glo. Nu när Lydia är i Japan passar jag på att ta ut honom på litet äventyr. Igår kväll till exempel, när Karin och Bettan hade givit upp att rätta Pumpen, fick han hjälpa till litet istället. Tänk vad skoj man kan ha en tisdagskväll i november när man är ensam kvar på jobbet. Eller, jag hade ju sällskap av Plastjesus.