Matematik

Hur många tusenskönor blir det kvar i urnorna på trappen om Klara plockar alla?

Nu blev jag faktiskt ledsen, men hon gjorde ett fint arrangemang av dem i lilla Floraskålen förstås. Och jag förstår ju den outsägliga lyckokänslan av att plocka blommor.

Jag korrekturläser på tåget

Jag märker aldrig när konduktören ska kolla biljetterna, för jag sitter alltid försjunken i jobb och med iPoden i öronen.

En plats i solen

Lunch med Ullie

Vi sitter på Joel’s.

Efter dagis

När vi kom ut från dagis sprang Viggo och Klara iväg och plockade blommor. Hela gräsmattan var full av vårlök, och Klara hittade tussilago också.

Väl hemma hade Klara somnat i barnsadeln. Hon har slutat sova middag, men det är inte så lätt att hålla sig vaken när man cyklar hem. Hon vaknade inte fast jag tog av henne selen och hjälmen, så jag bar in henne och hon fick ligga på hallgolvet med overallen på och sova medan jag planterade blommor.

Viggo höll mig sällskap när jag planterade blommorna. Han tyckte att de ljusrosa tusenskönorna var finast.

Och nu har vi ätit fiskpinnar, men det finns det ingen bild på. Det var en vanlig tisdagseftermiddag i april, det. Jag är trött och ska natta barn. Det finns viss risk att jag somnar.

Johanna och Beccis är också med

Kollar profilprodukter i Bromma

Dagens kopp: Rörstrandskopp med kinesiskt motiv

Ännu en kopp från min barndom. Jag tror att de här tekopparna kommer från morfar, att han brukade dricka te ur dem. Min mamma brukade i alla fall dricka sitt kvällste ur dem när jag var liten, och kaffe på morgonen också, tror jag. Men nu använder hon dem nog inte, kanske för att de är för sköra och krackelerade. Du får rätta mig om jag har fel, mamma.

Jag har i alla fall alltid tyckt om dem. Tyckte nog att de var litet eleganta när jag var liten. Och visst har de en enkel elegans och lätthet. Mycket fin form, litet gracila men inte tillgjorda. Typiskt för 20-talet. Godset är ganska tunt, och det gillar ju jag. Det får inte vara klumpigt. Örat är väl inte så skönt att hålla i, kanske. Lagom stora är de också. Den gröna dekoren med kinamotiv var jag nog mer svag för som barn. Jag var ju nostalgiskt lagd redan i barndomen, som jag tidigare skrivit om, och då på ett helt oreflekterat och urskiljningslöst vis.

Jag vet faktiskt inget om de här kopparna annars, mer än att de har Rörstrandsstämpel, och den visar vad jag kan förstå att den är tillverkad någon gång mellan 1920 och 1932. Och i så fall kanske morfar köpte dem när han var student i Uppsala och bodde på Arken. Vad vet jag. Det är en fin tanke i alla fall. Vi är tre generationer i släkten som har bott på Arken och druckit te. Morfar, mamma, min syster och jag. Men mormor som också läste i Uppsala fick inte bo på Arken minsann. På den tiden var det ett studenthem bara för män. Det var en liten utvikning, men utvikningar kan vara trevliga.

Sånt jag inte gillar

Ja, att trycka en regnvåt cykelhjälm på mitt huvud, till exempel.

Den som dricker, tänker icke. Den som tänker, dricker icke.

Ibland kan man behöva litet inspiration. Jag sitter här och filar på texterna till kampanjwebben till en kampanj med start Folknykterhetens vecka. Emellanåt vilar jag blicken på saker här i rummet, som det här fina kortet från förbudsomröstningen, till exempel. Jag tycker verkligen om bokstäverna fyllda av barnansikten, och roligt grepp att använda ett budskap som adresslinjer på baksidan!

Nu lade ju nykterhetsrörelsen ner kravet på rusdrycksförbud när vi förlorade folkomröstningen med minsta möjliga marginal på 20-talet, och argumentation och tonläge har förändrats rätt mycket genom åren. Ändå kan man nog säga att den där första meningen: ”Den som dricker, tänker icke.”, har en viss anknytning till temat för årets kampanj. Ni får se.

I väntan på tåg

Missade precis nio över nio.

Dagens kopp: Valencia

Arabiakoppen Valencia har ett helt annat uttryck än de koppar av till exempel Hertha Bengtson, Stig Lindberg och Arthur Percy som jag tidigare har presenterat.

Formgivare var Ulla Procopé, en av de stora inom konstindustrin i Finland. Hon ritade servisen 1960, och den kom att tillverkas ända till 2002. Modellen heter ND, och är yppig till formen med detaljer som den lilla foten som koppen vilar på, och att kanten på koppen som munnen möter är lätt utböjd. Den koboltblå vilda dekoren är handmålad, och inspirerad av spansk keramik. Från början fanns endast några delar i servisen, som då var avsedd som en fruktservis, men så småningom utökades den till att även vara mat-, te- och kaffeservis. Fram till 1979 tillverkades Valencia i fajans, för att därefter göras i vitt stengods.

Det här är mina föräldrars finservis, som jag är uppvuxen med. Valencia är julafton för mig. Kopparna är förstås något för små och för låga och vida, så att teet kallnar för fort, men godset är lagom tjockt och kanten har en skön rundning. Det är viktiga detaljer för mig, hur godset känns mot läpparna. Att koppen höjs upp av den lilla foten tycker jag också är fantasifullt och fint på något sätt.

Söndageftermiddag med bullar och lek

I eftermiddags hade vi besök av Jakob och Axel som går på Viggos dagisavdelning, och deras föräldrar Erik och Malin. Klara var så förväntansfull att hon stod en kvart och väntade vid fönstret innan de kom, och hoppade jämfota av lycka när de äntligen dök upp.

Först var Axel litet blyg, men sedan släppte det och alla barnen lekte och hade kul. Och så fikade vi och åt bullar och kakor. Barnen var rätt självgående i sin lek, så vi vuxna kunde sitta och fika och prata.

Det var inte lätt att lyckas ta bilder av barnen, som mest for omkring hela tiden. Och det var ju meningen. Axel, Jakob och Viggo.

Axel, Viggo, Klara och Jakob.

Klara och Axel lekte med lera. Lägg märke till Axels mycket fint nagellacksprydda naglar.

Viggo och Jakob ritar på Viggos rum.

Klara passade på att roffa åt sig de sista bullarna på slutet. Viggo blev litet sur.

Kardemumma, kanel och vanilj

Så luktar det här hemma. Trevlig doft. Men jag var tvungen att cykla till Konsum och köpa pärlsocker, för det var slut, så bullarna blev litet överjästa och ihopgräddade. Då blir de inte lika snygga. Det stör jag mig på, men inte så mycket.

För övrigt tycker jag att man inte ska snåla med det goda och onyttiga när man bakar bullar. Hellre inte äta så ofta då. För det är ju helt meningslöst att äta bullar som inte är så goda. Jag har 150 gram smör i degen, och snålar inte med smör och socker i fyllningen. Och så har jag både kanel och vaniljsocker i fyllningen, och så kardemumma i degen förstås.

Dagens kopp: Engelsk rosenknoppsdekor från Tuscan

Rosenknoppsdekor är egentligen långt ifrån min stil, men de här kaffekopparna finns det några stycken av i mina föräldrars köksskåp. Jag minns dem från min barndom, men inte att de brukade användas särskilt ofta. Men de måste ha använts, för de är nötta på guldranden. Kantstötta är de däremot inte, men de är ju av benporslin.

Jag vet egentligen ingenting om de här kopparna. De är stämplade Tuscan fine english bone china Made in England, och jag har hittat en engelsk webbsida som redovisar olika stämplar. Enligt den ska kopparna vara tillverkade någon gång mellan 1947 och 1972. Jag gissar att kopparna är sent 60-tal. Mamma eller pappa kanske kommer ihåg när de är inköpta, eller om ni fick dem i present. Själva formen är ju rak och stram, och det faktum att stjälkar och blad är ljusgrå känns också 60-tal. Rosenknoppsmönstret med gulddetaljer är ett annat 60-tal än designklassikernas och Den goda smakens.

Jag minns i vilket fall att jag tyckte att kopparna var sagolikt fina när jag var liten. På något sätt påminner de om en dockservis. Idag tycker jag att mönstret påminner om de skjortor som min pappa brukade ha när jag var liten. De hade ofta småblommiga mönster.

Indiskt med Åsa och Lydia på Lilla Essingen

Vi tog bussen till Lilla Essingen idag och åt lunch med Åsa. Trevligt trevligt såklart.

Nu cyklar jag hem

Lydia nyser men plastjesus mår fint

Min syster undrade i en kommentar hur plastjesus mår, om han också har drabbats av influensan. Nej, nej. Han mår bara bra, men Lydia nyser och nyser.

Vi är flitiga små arbetsmyror, jag och Lydia, men nu ger jag nog upp och packar ihop. Och så ska jag jobba litet mer på tåget, men jag tror att jag måste köpa litet choklad för att överleva.

Jag stänger ute omvärlden

I korridoren utanför mitt rum borras det för fullt, och mina kollegor i rummen intill spelar musik för att överrösta. Man kan bli tokig för mindre. Tur att jag har min iPod. Jag stänger ute omvärlden och jobbar på. Men nyss försökte jag hjälpa en forskare per telefon. Det var inte så lätt.

Jag bor på en leråker

som heter Uppsala. Uppsala är egentligen bara ett universitet, ett slott, en domkyrka och massa andra hus, många ritade av Gunnar Leche, som ligger utspridda på en leråker. Och därför ser mina skor ut så här när jag kommer till jobbet, trots att de var nyputsade när jag cyklade hemifrån.