Klaras 4-årskalas

En sockerbagare här bor i staden

Strösocker som jag färgade rosa så att jag och Klara kunde baka fjärilskakor.

Rosa biskvier till franska hallonmacarons.

Chokladtårtan med alla marsipanrosor. Min mormor gjorde alltid marsipanrosor så att det räckte åt alla barnbarnen, och jag är inte sämre. Lika bra att göra många när man ändå är igång.

Tårtor på B

Lördagmorgon. Imorgon stora kalasdagen. Klara och jag sitter i soffan och pratar om vilken tårta hon vill att jag ska baka. En blomsterängstårta eller en bajstårta. Hon vill ha blomsterängstårta, men bläddrar fascinerat tillbaka till bilden på tårtan som ser ut som en bajskorv.

– Viggo, ska vi titta på bajstårtan?

Dagens lunchdilemma: Kan man äta särskriven mat?

Ett svårt dilemma ställdes jag inför idag. Kan man som språkfascist äta särskriven mat?

Kan man äta tapenad rostad potatis, mynta yoghurt eller dill slungad potatis?

Det tog emot litet, det ska jag erkänna, men det var gott.

Jag dokumenterar mockabakelsen medan Jenny dokumenterar mig

Ja, men jag måste ju alltid dokumentera livet och vardagen. Kan liksom inte låta bli. Vi gick runt till flera fik innan vi hittade nånstans med ledigt bord en lördageftermiddag vid tvåtiden, Jenny och jag. Till slut hamnade vi på Güntherska, och de hade så klart mockabakelser som jag älskar. Bra med mockabakelse och prat med Jenny. Här kan ni kolla in hur det såg ut när jag fotograferade min bakelse. Den var god, men jag tycker att det ska vara mandelspån på en riktig mockabakelse, och inte det där som var som rice crispies.

Nu blev jag sugen på att ordna finfint fika här hemma med bakelsebuffé. Jag är en hejare på mockabakelser, ska ni veta. När jag hade hand om kongresskaféet på Uppsalakongressen gjorde jag mockabakelser på löpande band en natt.

Från Paris

Trevligt att packa upp små presenter från Paris som Teresa hade med sig. Jag hade aldrig smakat på creme de marrons (kastanjecreme), men det var gott. Eiffeltornen är förstås till Viggo och Klara.

Magnus docerar om pilsnerkorv

Under många år var Magnus vegetarian, men rätt ofta fuskade han och åt varmkorv, för det är det bästa han vet. Eller han åt förresten fisk också ”för de är ändå så korkade”, och vilt som hans mamma skjutit. Nu förtiden äter han allt möjligt, men fortfarande helst Bullens pilsnerkorv. Om man är hemma hos Magnus och Maria hamnar man förr eller senare i köket där Magnus under stor noggrannhet tillreder Bullens. Det är trevligt.

Kalas-Helmer

Världens bästa Helmer hade treårskalas idag och vi var så klart där och kalasade. Helmer älskar hallon och dekorerade tårtan själv. Fast Magnus fick skriva med gelé vad Helmer sa att han skulle skriva: 4H. Är det säkert att det ska stå 4, frågade Magnus. Det menade Helmer, så då fick det bli det. Det var ju ändå hans kalas. Tio ljus satte han i också så småningom. Men ålder är ju bara en siffra.

Söndagsbrunch

Prinskorv, råstekt potatis, broccoli och haricots verts med vinägrett och ädelost, äggröra med gräslök och knaperstekt bacon.

Tre gånger choklad, två vita hästar och en underbar Annika

En synnerligen bra kväll hade jag igår med Dante och Magda, bortsett från att det var svinkallt ute.

Middag på Kött kök & bar. Särskilt chokladdesserten med chokladmousse, vit chokladsorbet och varm chokladdryck med apelsin och kardemumma var värd besöket. De har bra mat, och jag gillar konceptet att komponera sin egen varmrätt, men man får vänta litet väl länge. Och varför i hela fridens dar står de mitt emellan garderoben och restaurangdelen och flamberar kött så det osar?

Förbandet Two white horses från Umeå skapade bra stämning. Man blir ju glad av att höra den gamla slagdängan Tous les garçons et les filles som vi ofta fick sjunga på högstadielektionerna i franska. Varför fick vi bara sjunga 60-talsschlagers som spelades upp på rullbandspelare? Det var ju ändå på 80-talet.

Här är Two white horses version:

Originalet med Françoise Hardy:

Och sen kom Hello Saferide. Annika Norlin är alldeles underbar, och inte blev det sämre av att Andreas Mattsson som har producerat senaste plattan var med på scenen och spelade och sjöng duett. Efter konserten stod han nedanför scenen, och Dante ville gå fram och snacka men vågade inte.

Hittar inget från gårdagens konsert på Youtube, men här får ni Annika som spelar i en hiss istället:

Efter konserten sprang jag förresten på min gamla Kafé Mumrik-kompanjon Rolle som jag inte sett på evigheter och syssling Åsa. Kul!

Semlor och annat bra

För ovanlighetens skull var det jag som hämtade barnen i eftermiddags, och det gick bra att gå hem även om de som vanligt klagade på att det var långt att gå och mörkt, och Viggo en gång lade sig ner och sa att han var trött i benen.

Trots att klockan var halvsex när vi kom hem satte jag igång att laga fisksoppa, och både Viggo och Klara tyckte mycket om den. Allting som inte är tråkmat som barnen erövrar är underbart. Ja, Klara har ju ätit bra jämt, men Viggo som varit så kräsen har verkligen vänt.

Vi hade premiär för semlor till efterrätt, för även om jag bakade semmelbullarna för ett tag sen har vi inte gjort några semlor förrän nu. Barnen åt i och för sig semmelbullar med mandelmassa bredvid. Det är ju bra att alla kan få sina som de vill. Men min semla, den såg ut så här. Och så fina Prunuskoppen då, den blir jag också glad av.

Elisabeth ringde från Canada och vi pratade länge. Skönt.

Semmelbullar

Bra grej att göra idag, baka semmelbullar. Viggo gillar inte grädde så det är bra att göra egna semlor. Då kan alla få sina som de vill. Annars är det hög trivselfaktor på att köpa semlor på kondis och ta med sig i en fin liten kartong med snören. Men det kan man ju göra också.

Rapport från sjukstugan

Det är så lagom kul med Viggos öroninflammation. Först vänster öra, sedan höger öra också. Igår var han på läkarbesök på vårdcentralen, och de tog blodprov och pillade i halsen. Blodprov var inte så farligt, men pillas i halsen är ju vidrigt. Tur att det var världens bästa iggis-Anita som tog prov. Hon har känt Viggo sedan han var nyfödd. Skönt att Viggo varit hos doktorn, men antibiotika skriver de bara ut mot öroninflammation till barn under 1 år. Så det är bara att fortsätta att härda ut, högt sängläge, panodil, nässpray och pyssla om och pyssla om. Jag och Viggo har sovit i soffan de senaste nätterna, halvsittande. Viggo vaknar då och då och har ont. Trött trött är vad man blir. Och tittar på massor av film gör vi däremellan. Bland annat Apkungen, The Spiderwick Chronicles, Horton och Trolltyg i tomteskogen. Och så en och annan Star Wars-film förstås, som alltid.

Skrattar åt Klara när hon hejar på Darth Vader och säger: Darth Vader är min bäste vän. Jag ääälskar Darth Vader. Fast ibland är det Jabba the Hutt.

Annars har jag gått omkring i nattlinne hela dagen, struntat i att gå ut och skotta snö för den smälter nog ändå, tvättat, eldat i öppna spisen och lagat en köttgryta med stora vita bönor och saffran. Långkok så att köttet blir riktigt mört passar bra när man ändå bara är hemma.

Ibland är det bra att se selektivt

Känslan av förkylning i kroppen är inget vidare. Inte bara snoret som rinner, att det kliar i halsen och att jag hostar, utan den där diffusa känslan av ömhet och värk över ryggen, frusenheten och att jag blir så törstig och inte kan dricka mig otörstig. Eftersom Klara också har varit hemma får man ju anpassa sig till vad hon vill, men vi har i alla fall försökt mota bort den där ruggiga känslan genom att göra trevliga saker som att elda i öppna spisen, baka bröd och lyssna på P1. Nåja. Det där sista kanske mest är jag som tycker är trevligt, men jag hoppas att Klara präglas att få samma känsla av trygghet och trivsamhet av att lyssna på P1 som jag fick när jag var barn. Och så lagade jag en soppa med lammfärs och linser och indisk kryddning som kändes bra mot förkylningen. Man kan naturligtvis göra den utan kött också. Det gör jag ofta, men det är gott med litet lammfärs i.

Förresten kunde man nästan fantisera att det var vår när man tittade ut genom fönstret idag, om man tittade litet selektivt. Ibland är det bättre att se litet selektivt. Det känns bättre då. För om man ser ner på gräsmattan att det är litet snö och trist så förtar det ju lyckokänslan av att ana våren i grenverket mot den blå himlen och solskenet.

Ibland är man sugen

på nyttigt. Igår blev det till exempel massa olika grönsaker och pitabröd som dippades i olika såser till middag. Andra gånger har jag sån lust att stå och laga avancerad mat i timmar, ensam lyssnandes på P1, eller tillsammans med kompisar. Ibland blir de andra i familjen galna på mig när jag drar igång matlagningsprojekt som tar för lång tid. Men ibland blir man sugen på något enkelt och flottigt. Idag var det rätt. Middagen blev entrecôte med bearnaisesås och hemmagjorda pommes frites. Alltså, pommes fritesen var färdigskurna frysta, men friterades i fritösen här hemma. Och bearnaise har jag gjort från grunden några gånger, men idag dög det bra med pulversås. Vatten och pulver och smör. Hade inte tid och ork att stå och reducera och passa så det inte skär sig, även om det inte är särskilt krångligt. Och salladen var god, med rödkål, sallad, champinjoner, sockerärtor och pinjenötter och en dressing på balsamvinäger och citronolja. Och den här maträtten kändes så 70-tal, så den passade bra på Stig Lindbergs Blå Husar, som tillverkades 1968-1973.

Kalaspinglorna bakar filmjölkslimpa

Kombinationen hostiga familjen som inte kan sova och Miyasakifilmerna har gjort att barnen har somnat alldeles för sent nu igen. Klockan var faktiskt elva när Klara somnade igår, och imorse var vi tvungna att gå upp i tid så att hon skulle hinna till sin bästis Mejas 5-årskalas. Det var första kompiskalaset som Klara var bjuden på, och det började redan klockan tio på förmiddagen. Det var helt lugnt för Klara att vara på kalaset utan mig, och jag gick långpromenad under tiden. Skönt. Igår blev det också långpromenad.

På vägen hem från kalaset träffade vi av en slump på min syster Anna och Ella och Bengt och Inger. Så kan det vara när man bor i Uppsala, och det gillar jag.

Väl hemma igen ville Klara att vi skulle baka, så vi gjorde filmjölkslimpa. Så gott med bara litet smör på.

Dagens lunch

En bättre människa

Efter att Magnus och Anders har upprörts över att vi har Lätta här i huset har nu skett bot och bättring. Bregott är inhandlat. Hörrni, är det okej nu? Nu är jag väl i stort sett en perfekt människa?

Inte sova

Två trötta i stora sängen. Jag som sovit dåligt två nätter på grund av hostan. Klara som verkligen borde sova, men som är uppe i varv efter kalasdag och för att farmor och farfar och farbror Per är här. Hela huset var fullt av folk tidigare, för idag firade vi Bos födelsedag. Tio vuxna och åtta barn, och då hade vi ändå haft många återbud på grund av sjukdom. Tjugo minuter innan fikagästerna skulle komma lyckades Klara med konststycket att kissa på sig på nålfiltsmattan i källaren. Hon har inte kissat på sig på månader. Jävlar, tänkte jag, för om man nu ska kissa på sig är ju just nålfiltsmatta inte ett så bra underlag. Men jag tog det coolt. Sa : Oj då, det var ju inte så bra. Kom så går vi och duschar av dig och sätter på rena kläder. Fikat var finfint så klart, och vi slaktade traditionsenligt pepparkakshuset. Denna gång Vita Huset. Andra traditioner för trettondagsafton är att äta indisk hämtmat när kompisarna har gått. Ikväll fick vi dock inte riktigt vad vi hade beställt, för gamla Gandhi/Indian Nights på Svartbäcksgatan har tydligen just bytt ägare, och det var första kvällen ikväll. Mycket rörigt, det mesta fanns inte och maten var rätt trist. Jaja. Jag hostar fortfarande. Men NU sover Klara.

Nyårsdagshäng

På nyårsdagen kom Magnus, Maria, Helmer och Arvid över till oss på nyårsbrunch. Vi satt hela eftermiddagen och åt och pratade och lyssnade på musik, och Arvid som är sex månader låg på en filt och tittade på brasan i öppla spisen. Så småningom övergick brunchen i kakbuffé, och plötsligt drällde Paula och grabbarna in oanmält. Trevligt! Kom in och fika, sa jag. Nä, men vi ska bara titta in och säga hej, sa Paula. Och så gjorde hon en Åsa-fika. Åsa bodde i samma korridor som Paula på Arken, korridoren ovanpå min, och sa alltid att hon inte skulle ha så mycket kaka. Sedan satt hon och karvade smala bitar av kakan, så i slutändan hade det blivit ganska mycket ändå. Paula och de andra blev nu stående i köket i minst en halvtimme, inmundigande kakor av alla de slag, för de skulle ju inte stanna så länge. Fast näste gång de kommer får de faktiskt lov att sitta ner. Magnus och Maria och barnen blev kvar till kvällen. Vi skulle fixa nån hämtmat, och jag var i mitt förkylda tillstånd sugen på starkt indiskt. Hämtpizza vann dock omröstningen överlägset.