Pratsjunga

På senare tid har jag lagt märke till hur Viggo pratsjunger mycket. Han berättar saker, och då sjunger han det. Hittar på allteftersom, och melodierna kommer till på samma sätt. Det är så roligt att lyssna.

Jag minns också det där från min barndom. Särskilt tydligt är ett minne från en bussresa, 811:an ut till Öregrund. Jag står på sätet och sjunger så hela bussen hör; om vad minns jag inte, men att det var hitta på allteftersom. Jag kan tänka mig att jag var så gammal som Viggo är nu.

Dagens kopp: Krakel Spektakel

Redan under 1940-talet inledde Stig Lindberg ett samarbete med Lennart Hellsing och illustrerade flera av hans barnböcker. 1955 formgav han en barnservis med Krakel Spektakel-motiv. Den såldes i en box tillsammans med en Krakel Spektakel-bok.

Jag har bara koppen, som naturligtvis är sagolikt fin. Det är väldigt svårt att få tag i den här servisen, och jag letade länge innan jag lyckades komma över koppen på Tradera. Att den är svår att få tag i beror naturligtvis på att det är en barnservis i porslin, och att den i de flesta fall är sönderslagen eller sönderdiskad. Eller så älskad att man inte vill sälja den kanske.

Mina barn får inte dricka ur den här, bara så ni vet. Den är aningen för dyr och exklusiv för det. Men jag blir lycklig av att öppna skåpet och titta på den.

Flitens lampa

Där ute utanför fönstret ser det ut att vara vår. Här inne på jobbet är det bara som vanligt. Jag har fått mycket gjort idag och känner mig ganska nöjd. Tyst är det nu när byggnadsarbetarna har gått hem och man slipper det evinnerliga borrandet. Ganska tyst också för att det är tomt. Bara jag och Lydia som är här och är flitiga.

Trams och annat

Nu åker jag buss på väg till Stora Essingen. På tåget fick jag sällskap av Magnus. Trevligt som alltid. Vi pratade massa bildat trams, och obildat trams också för den delen. Det är lika underhållande med båda. Som till exempel när han refererade texten till en gammal JHF-kampsång. Varsågod att skriva den i kommentar nu Magnus. Eller att man alltid kan lita på Pierre. Det är en generell regel. Det är dagens sanning.

Facit

För ett tag sedan bloggade jag om pappas gamla Halda som mamma hade hittat i källaren och jag fått. Men efter litet funderande kom jag på att även om den är väldigt fin var det ju inte den som pappa hade under min uppväxt och använde tills han skaffade dator (1987?). Jag minns tydligt att det var en ljust gråblå Facit. Det sa jag till pappa, men det kom inte han ihåg. Konstigt att en gammal journalist som inte har gjort annat än att hamra på tangenterna inte minns sitt arbetsredskap. Nu har jag hittat en bild på en likadan Facit. Kolla här pappa och alla ni andra. Visst är den snygg? Mycket snygga tangenter!

Dagens kopp: Spisa Ribb

Prunus presenterade jag häromdagen, och Spisa Ribb är en annan Stig Lindberg-dekor på samma koppmodell, LI.

Till H55-utställningen lanserade Stig Lindberg och Gustavsberg något nytt, den flamsäkra serien Terma i materialet Novarlit. Man ville bort från garnityrtänkandet, att ha en hel servis för tolv personer där allt såg likadant ut. Istället tänkte man sig styckedelsserviser, som gick att kombinera på olika sätt. Till den bruna Termaserien med ugnseldfasta och flamsäkra delar som kunde användas både för tillagning och servering hade Lindberg skapat Spisa Ribb, en servis som skulle passa ihop, men där vissa delar gjordes i flintgods och andra i benporslin utifrån funktion. Just kopparna är i benporslin.

Spisa Ribb har en dekor som är koppartryckt i svart, och med ett handmålat brunt band som knyter an till den helbruna Termaserien. Den tillverkades 1955–1974.

Själv skaffade jag mina första koppar alldeles efter gymnasiet, när jag bodde i kollektivet på Vindhemsgatan med Elisabeth, Malin och Eva. Jag tycker att de är så hemtrevliga, men föredrar nog Prunus för att de är mer ovanliga.

Grått och tidigt

Så. Nu åker tåget. Det är grått och regnet hänger i luften. Försökte hinna med 7.00-tåget, men det fick bli nio över istället. Det kom en stor lastbil i min väg när jag sprang från cykeln till tåget, och det fanns inte med i min morgonplan. Inte heller fanns det med i min plan att ha ett möte 8.30, men det blev jag kallad till sent igår eftermiddags. Inte ”kan du komma trots kort varsel”, utan ”be there”. Jag var tvungen att fråga om det var ett aprilskämt, men det var det inte. Jaja. Jag kommer. Det blir många möten idag.

Aldrig fastna

På lunchen idag på Delikatessingen frågade jag Lydia och Robert hur de tror att de kommer att vara om tio eller tjugo år eller när de blir riktigt gamla. Det var en intressant diskussion.

Jag vet bara att jag hoppas att jag aldrig stagnerar, fastnar i föreställningar och sätt att vara. Jag vill inte lyssna på samma musik, ha samma frisyr och samma klädstil. Fast det är klart, svart är ju alltid svart. Men det kan varieras i oändlighet.

Och så är jag övertygad om att Lydia kommer att bli en crazy cat lady.

Brummande humlor och annat

Det var verkligen vår i luften när vi cyklade hem från dagis. Vårljud och vårdofter och soligt och varmt. Hemma i trädgården brummade humlor och jag sopade bort gammalt skräp på altanen. Viggo och Klara tumlade omkring vårrusiga i tröja och jeans.

Fiskpinnar var det meningen att vi skulle äta till middag, men jag hade verkligen ingen lust. Det kändes inte vårligt. Efter en titt i kylskåpet blev det ändrade planer. Rester är bra, och kan bli en festmåltid. Plättar och pannkakor till barnen. Till mig avocado, tomat, gurka, en hemmagjord hamburgare och en bit chèvre.

Årets första fjäril

Sitter på tåget hem för att hämta på dagis. Genom fönstret såg jag just årets första fjäril – en citronfjäril. Det är ju hoppingivande om man nu tror på sånt, eller till exempel att tiden rubbas om man kliver på skarvarna. Vi får väl se.

Dagens kopp: Zebra

En av de mest åtråvärda kopparna för dem som gillar 50-talsporslin är nog Zebrakoppen från Gefle. Den symboliserar det där svartvita grafiska som är så tidstypiskt.

Modellen är samma som Hyacintkoppen, AU, och alltså formgiven av Arthur Percy, men dekoren är skapad av Eugen Trost, som var chefsdekoratör på Gefle Porslinsfabik. Vad som är speciellt med Zebra är att den är handmålad, och känns därför exklusiv. Det gör den även mer ömtålig, och man får absolut inte diska den i maskin. Men även själva godset är skört flintgods som lätt krackelerar och missfärgas. Zebra tillverkades 1955–1967.

Det finns fat till, men jag har bara två koppar utan fat. Jag köpte kopparna riktigt billigt för att de var i ganska dåligt skick inuti, och jag brukar faktiskt ha dem i köksfönstret med kryddor i, eller med hyacinter till jul.

Byggarbetsplats

Sitter fortfarande på jobbet och betar av saker. Nu börjar det bli lugnt här. Det har bankat mycket här under dagen. Arbetet med att bygga om på mitt våningsplan på jobbet är i full gång, så det är hela havet stormar här. Folk flyttas omkring för att rummen ska anpassas så att alla får plats till slut. Just nu sitter delar av ekonomienheten i redaktionsrummet utanför kommunikation. Där bakom hyllorna kan man skymta Lydias och nya chefen Johannas rum.

En anständig kopp te

Hemma brygger jag gärna te i kanna, men på jobbet tycker jag att det får gå fort, så då får det duga med påste. Vilket skulle vara helt i sin ordning om det fanns Earl Grey. Earl Grey är pålitligt och gott. Man tröttnar aldrig. Ibland finns det Earl Grey i fikarummet, men så tar det slut, och bara fruktteerna finns kvar. Jag avskyr fruktteer. Det smakar som tuggummiavkok. (Nej, jag har aldrig smakat tuggummiavkok, men ni fattar.) Vem vill egenligen ha alla de där fruktteerna? De blir ju alltid kvar till sist, efter Yellow Label. Kan man inte få en anständig kopp te på jobbet?

Ta ut sig

Allting är relativt. Jag är nog normalt ganska stark. Ingen mesig brud som inte kan ta i liksom. Men efter en veckas influensa gör det mesta mig matt. Som att flytta de stora tunga kompakthyllorna i arkivlokalen till exempel. De är 5 meter långa, 80 cm breda och 215 cm höga. Det ryms ganska mycket i dem, och papper är tungt.

Inte hittade jag vad jag sökte heller. Jag ska nog sitta på min rumpa framför datorn och skriva istället.

Dagens kopp: Hyacint

Allra mest använder jag Hyacint-koppen av Arthur Percy i december, när man har hyacinter inne. Utomhus är det förstås hyacinttider snart, men jag tycker att det är en adventskopp.

Lagom stor och vid, och skön att dricka ur. Den raka, något utställda formen känns pålitlig och förnuftig, men inte på ett tråkigt sätt. Vuxet självsäker, behöver inte kråma sig för att synas.

Koppen i flintgods är verkligen vacker med sin svarta dekor i koppartryck under glasyr, som jag tycker påminner om linoleumsnitt på något vis. Jag är inte så blommig och romantisk av mig när det kommer till formgivning. Men trots att det är blommor på upplever jag den inte blommig. Den här svarta varianten tillverkades 1956–1976. Dekoren förekom även i flytande blått 1956–1969.

Både modell och dekor är formgiven av Arthur Percy, och modellen som har beteckningen AU tillverkades även med andra dekorer från 1952 och framåt av Gefle porslinsfabrik, där Percy var konstnärlig ledare.

Pustar ut

Här sitter jag i vårsolen på trappen och pustar ut efter Klaras kalas med en kopp te. Vi var tio vuxna/halvvuxna och två barn.

Min syster sa när hon skulle åka att jag såg hängig ut och var grå i ansiktet, och inte borde jobba imorgon heller. Men det kan hon ju glömma. Grå i ansiktet kan hon vara själv. Jag ser jättepigg ut, eller hur? Nysnuten och allting.

Blir det inte tågtårta snart?

Kalas!

Förberedelser

Med lätt huvudvärk förbereder jag inför Klaras kalas. Klockan 12 kommer alla. Lunch, och så tågtårta.

Har också hunnit se min syster i Nyhetsmorgon. Det gick väl bra.

Jag kanske skulle dricka litet te och ta ett par panodil för att mota bort huvudvärken.

Dagens kopp: Prunus

Ännu en kopp som jag växte upp med, Stig Lindbergs Prunus. Vi hade bara tekopparna med mjölkkanna och sockerskål tror jag, och det var pappa som hade köpt dem när han bodde i Örebro och jobbade som ledarskribent på Örebro-Kuriren i mitten av 60-talet. Själv har jag både te- och kaffekoppar, och så en del uppläggningsfat och annat.

Den här är inte alls så elegant som Blå Eld, och inte lika skön att dricka ur. Den har dessutom problemet att teet svalnar för fort, för den är litet för liten och vid.

Varför gillar jag den då? Ja, men dekoren är ju så ruskigt snygg. Så cool. Det är så fantastiskt fina nyanser i plommonen och bladen, och de små lila strecken på en del av plommonen.

Modellen heter LI, och formgavs ursprungligen av Stig Lindberg med dekoren Spisa Ribb till H55-utställningen. Med Lindbergs dekor Prunus tillverkades den 1962–1974. Godset är benporslin, oerhört slitstarkt och hållbart. Dekoren är kromotryckt i blått, grönt och svart.