När jag sitter hemma och jobbar

ser det ut så här. Jag sitter i ett hörn av vardagsrummet, och hyllan med konst, arkitektur och design har jag bakom mig.

Lunch på Katalin

Med Teresa.

Backlash

Okej för att Klara inte grinade när jag lämnade henne på dagis i fredags, men nu var det sådär igen. Vi cyklade till skolan och lämnade Viggo först, och sedan cyklade vi vidare till dagis. Allt var bra tills jag öppnade dagisgrinden. Då klängde Klara sig fast och ville bli buren. Höll armarna krampaktigt om min hals och grinade och sa att hon ville vara hemma och gosa med mig, att hon inte ville att jag skulle jobba.

Jag bar henne till gården och vi satte oss på en bänk och kramades bredvid hennes kompis Meja. Jag försökte få henne att tänka på att hon skulle leka och ha kul med Meja, men hon var bara förtvivlad. Länge satt vi där och kramades. Till slut fick en av förskollärarna ta Klara och hålla fast henne medan jag lirkade mig ur hennes grepp. Det är vidrigt, vidrigt det där, och jag gick därifrån med en klump i magen. Fast jag vet att hon trivs jättebra på dagis och allt skulle vara bra om en liten stund. Jag skulle hem igen, för idag sitter jag hemma och jobbar, men det kunde jag ju inte säga till Klara. Alltså cyklade jag åt samma håll som jag brukar när jag ska till tåget och cyklade runt kvarteret innan jag cyklade hem igen.

Dessutom fick jag höra av Jakobs och Axels mamma Malin att när hon hade kommit till dagis i fredags, troligen alldeles efter att jag hade lämnat, då hade Klara suttit alldeles sammanbiten och tappert försökt att inte vara ledsen. Malin hade gått fram och pratat med Klara, och då hade hon börjat grina. Så frågade hon om Klara ville sitta i hennes knä en stund och kramas, och det ville hon. Sen var det bra. Vad bra det är att det finns många trygga vuxna kring barnen!

Nu sitter jag i alla fall hemma och dricker te och jobbar. Vädret är fint men ganska kallt än så länge. Om temperaturen går upp mot 20 grader som prognosen säger så sätter jag mig kanske ute på altanen och jobbar. Det är verkligen toppen med trådlöst nätverk.

Och senare ska jag ner på stan och äta lunch med Teresa som är här på snabbvisit igen. Det blir fint.

Dagens tekanna: Blå eld

Blå eld har jag redan presenterat när jag påbörjade min serie om koppar. Men om koppen är fulländad så är tekannan det faktiskt inte. Den är naturligtvis vacker med sitt reliefmönster precis som koppen, och cool och banbrytande i formen när den lanserades med allt uppnosigt uppåtsträvande.

Men särskilt funktionell är den inte. Hålet där man på något vis ska få ner teet är minimalt. Men på 50-talet hällde man väl tebladen direkt i tekannan eller använde tepåsar i kannan, gissar jag. Dessutom är det otroligt svårt att komma åt att diska ur den ordentligt, och den går absolut inte att ställa uppochner i ett diskställ.

Eftersom den är så opraktisk använder jag den väldigt sällan. Mest om vi har väldigt mycket gäster och behöver använda alla tekannor. Då brukar jag brygga i annan kanna och hälla över.

När teet väl är i tekannan är den i alla fall bra. Skönt handtag med bra grepp, den går fint att hälla ur utan spill och rinn, och locket har en smart låsning så att det inte trillar ut ens om man håller kannan uppochner. Sånt gillar jag.

Som en bonus får ni också se kaffekannan, stor och liten kanna som jag brukar servera mjölk i och sockerskål. De är så fina ihop. Förresten använder jag den visst. Både tekannan och kaffekannan står på en av stringhyllorna i köket, så jag tittar på dem varje dag och blir glad! Det är väl en bra användning?

Ska man rensa ska man göra det rejält

Du pappa, du kan sluta läsa nu. Blunda. Och alla ni andra som tycker att man aldrig får rensa ut och göra sig av med något, särskilt inte böcker. För i eftermiddags rensade jag ut elva hyllmeter facklitteratur ur bokhyllorna i källaren som ska dumpas på Myrorna eller annat lämpligt ställe. Bo gick igenom dem sedan och ställde tillbaka en hyllmeter ungefär som han tycket borde vara kvar ändå.

Om det finns några böcker kvar? Jodå. Massor. Vi har 36 hyllmeter skönlitteratur, varav 12 hyllmeter barnböcker, och 45 hyllmeter facklitteratur här hemma. Bland det som jag använder mest finns fyra hyllmeter konst, formgivning och arkitektur och tre hyllmeter kokböcker.

Förhoppningsvis lyckas jag rensa ut mera senare. Det är faktiskt ohållbart att ha så där mycket böcker när jag troligen kommer att leva minst lika många år till som jag redan har gjort. För jag kommer säkert att skaffa många nya böcker.

Jag var helt manisk där jag gick fram bland hyllorna. Hård. Vad ska jag med den här till? Och den här? Om jag nån gång verkligen skulle behöva läsa den finns den på bibliotek och troligen också hos mamma och pappa. Och mycket som förut faktiskt skulle kunna tänkas vara användbart för att slå upp i är det inte längre. Det går ju att hitta på nätet.

Hur det känns? HÄRLIGT.

Den största lyckan av allt – att tejpa

Att slå in paket och tejpa massor kan Klara sysselsätta sig med i timmar. Jag älskade också att slå in paket och tejpa när jag var liten. Det gör jag förresten fortfarande, men jag använder inte fullt så mycket tejp.

Klaras robotkompisar

Klara älskar robotar. Vi håller på att titta oss igenom alla Star Wars-filmerna med barnen. Klara tycker att R2-D2 är hennes kompis, och hon har också en liten här hemma.

Och så väntar vi på att WALL-E ska få premiär. Till dess får hon nöja sig med den här.

Ofta leker hon robot och pratar ryckigt som robotar gör på film och härmar hur robotar går. Och så säger hon så här: rob rob rob rob. Så låter nämligen robotar, tycker hon. Jag ska se om jag lyckas filma när hon gör det, så ska ni få se.

Min kriminella karriär

Någon gång för ett par månader sedan dök den här skylten upp på cykelparkeringen närmast Stadshuset.

Endast cykelparkering för personal och besökare till Stadshuset.

Det var väl så att för många hade börjat parkera där på grund av kaoset på cykelparkeringen som hör till Uppsala C, och som bara pågår och pågår i det oändliga eftersom hela stationsområdet byggs om år efter år. Just därför brukar jag parkera vid Stadshuset, för även om det är litet längre bort från tåget tycker jag att det går snabbare än att leta sig fördärvad efter en ledig plats och sedan försöka krångla in cykeln där den egentligen inte får plats. Och det har jag fortsatt med, trots skylt. När jag kommer till stationen framåt halvniotiden, efter att ha lämnat på dagis och skola, finns det inte en suck att få plats där man ska parkera cykeln.

Det är väl det mest kriminella jag gör kanske. Och går och cyklar mot rött ibland, men aldrig när jag är med barnen. Annars är jag så laglydig. Betalar min skatt med glädje och skulle aldrig betala någon svart. (och nu var jag inte ironisk. Jag menar det.)

Fast det här med skyltar. Alltså, det här är ju preskiberat vid det här laget, för det hände tidigt 90-tal, men jag har faktiskt stulit skyltar två gånger. Varit ute på natten med några kompisar från Arken och skruvat ner skyltar medelst polygrip. Skyltarna sattes sedan upp på Arken, en över Fredsgatan och en i bastun. På den senare stod det Primatlaboratorium. Jag är inte säker på om skyltarna fortfarande finns kvar på Arken.

Som på en parkbänk i Paris 1992

Idag äter jag lunch framför datorn på jobbet. Har varit och povianterat på Konsum, och konstaterar nu att det blev sånt som man hade kunnat äta till lunch på en parkbänk i Paris på en tågluff för länge sen. Kanske var det för att jag blev påmind om en film av Godard som jag blev sugen på grov baguette, ost och frukt. Men annars känns det inte så mycket som den där tågluffen på jobbet, och okej, lakrisal är inte så franskt heller.

Solig morgon och glada barn

Ett par morgnar nu har Klara varit förtvivlat ledsen när vi har lämnat på dagis. Sedan har det varit bra, men innan har hon grinat och klamrat sig fast och sagt att hon vill vara hemma och gosa istället. Det känns verkligen hemskt att gå därifrån, men alla småbarnsföräldrar vet hur det är. Idag bröt i alla fall solen fram när vi cyklade iväg efter en disig morgon, och Klara sa: Idag blir det bra. Idag ska jag vara glad. Och det var hon när vi kramades och pussades och sa hej då. Skönt. Nu sitter nog Elisabeth på flyget på väg till Canada. Jag hoppas det blir bra där och att jag kommer iväg och hälsar på under det här året. Ikväll blir det middag med Paula. Det ser jag fram emot.

När allt blir knas

Vissa dagar borde man bara stanna hemma och krypa ner i soffan och titta på film i stället för att ge sig ut i vardagen. Dagar när det ena efter det andra går på tok.

Några saker idag då.

Alldeles efter att jag hade skrivit det där inlägget om att det inte var någon vidare morgon blev jag varse att jag inte alls skulle lämna på dagis idag. Jag skulle hämta. Och det hade jag ordentligt uppskrivet, men efter två dagar hemma med barnen hade jag inte kollat ordentligt. Alltså borde jag ha åkt iväg snortidigt till jobbet. Men det gjorde jag alltså inte.

På tåget upptäckte jag att hörlurarna till min iPod hade gått sönder. Verkligen helt sönder, inte bara glapp. Stendöda. Och man kan ju behöva stänga ute världen särskilt mycket när allt känns avigt. Det gör jag så bra med min iPod.

När jag packade upp datorn på jobbet upptäckte jag att det låg kvar några aprikoser i väskan sedan i fredags, och de var helt mosade och äckliga och luktade illa. Visserligen i påse, men det hade läckt litet på några papper och en tidning. Blä.

På jobbet var det väl ganska bra saker jag hann med, men det blev ju en mycket kortare arbetsdag än jag hade räknat med.

Inte gick det heller att boka om en tandläkartid via webben, så jag fick ringa. Jag avskyr att ringa sådana samtal. Men jag gjorde det i alla fall, och nu har jag en tid för kontroll om en månad istället.

Bra var i alla fall att dricka te med Lydia, äta lakritsglass på lunchen och att jag hann sticka in på Macoteket i Uppsala på väg mellan tåget och Domarringen och köpa nya hörlurar.

Och när Viggo och jag hade hämtat Klara på dagis och hon satt i barnsadeln bakom mig när vi susade fram på cykeln sa hon: Mamma, jag har längtat efter dig idag. Jag sa att jag mycket hellre hade stannat hemma med dem idag och legat i en stor hög i soffan och tittat på film. Då sa Viggo: Jag vet, vi gör det efter maten istället. Så då gjorde vi det. Vi låg i soffan och tittade på Star Wars och jag somnade litet. Men det gjorde inte Viggo och Klara.

Gissa glassen – idag extra lätt

Idag är det extra lätt att gissa. Bara Lydia och jag, och så lakrits och lakrits. Du får gissa idag, Anton.

Jag lägger in veto mot den här morgonen

Kan man göra det? För när väckarklockan ringde kvart i sex var jag mitt i en obehaglig dröm, som jag inte ens minns nu vad den handlade om, och jag var trött och ville bara sova. Genom persiennerna såg jag att det var grått, och jag hörde att det regnade. Ibland kan regnet bara kännas mysigt, men inte idag. Jag låg kvar och tryckte på snoozeknappen i en halvtimme, men inte hjälpte det.

Nåväl. Jag gick ju upp och duschade och klädde på mig i alla fall. När jag gick in till Viggo och väckte honom och drog upp persiennerna såg jag att Klaras hjälm hade hängt kvar ute på cykeln. Gick ut och hämtade den, och den var så klart blöt, inuti också. Dessutom hittade jag i Viggos cykelkorg zipjackan och en teckning. De hänger på tork nu.

Vad tror ni om den här dagen? Kan den bli bra? Helst skulle jag vilja ligga i soffan med barnen och titta på film, men vi måste cykla till dagis och skolan och tåget. Hoppas i alla fall att Lydia är på jobbet och inte sitter i möte när jag kommer dit. Det kan bli litet bättre om jag får sitte inne hos henne en stund och dricka te.

Återseende och avsked

För Viggo var det återseende idag. Det var upprop i förskoleklassen, och Viggo fick träffa sina gamla kompisar igen. Han var så klart jätteglad att få träffa Jakob och de andra. För honom var det kanske inte så pirrigt med uppropet, för han har ju redan gått på fritids en vecka och lärt känna sina lärare och fritidspedagoger, och hittar på skolan.

Vi cyklade dit alla fyra. Klaras dagis var stängt idag också, så hon fick också följa med. Viggo och hans kompisar fick samlas i klassrummet, medan vi föräldrar och en del småsyskon fick sätta oss i rummet intill, på fritids. Bra att barnen fick vara ifred, och föräldrarna fick all information för sig. När barnen hade haft upprop och fått leka inne och ute en stund, och första skoldagen var slut, cyklade vi med några av de andra till en lekpark i närheten innan lunch.

Sedan var vi tillbaka till skolan på eftermiddagen för inskolningssamtal med båda lärarna. Man kan ha många funderingar kring hur det kommer att bli för ens barn. Så här skriver Bo till Viggo om sin egen skoltid, om hur det inte ska vara. Men jag tror att det kommer att gå bra för Viggo, att lärarna och annan skolpersonal är bra och att Viggo är en kille som kan säga ifrån när någon är taskig mot en kompis. Och jag hoppas att vi och andra vuxna ser om något inte är bra.

I eftermiddags letade jag också efter ett fotografi av mig och min bästis Erika när vi började ettan på Domarringen 1976, på samma skolgård som Viggo. Tyvärr hittade jag det inte. Det finns nog hos mamma och pappa, så jag får leta där. Erika är faktiskt också ett återseende, för vi hittade varann på facebook för bara några veckor sedan, och nu har hon också återvänt till Svartbäcken, och hennes son börjar också på Domarringen idag.

Ett avsked blev det också. Klara och jag cyklade över till Kåbo och sa hej då till Elisabeth. På fredag åker hon till Canada på ett år. Det känns sorgligt.

Viggo och Klara på skolgården.

Två nyklippta

Rensa så det blir lättare att andas

Viggo är så stor nu att det funkar bra att ha honom med på jobbet eller hemma när man jobbar. I fredags när fritids var stängt följde han med Bo till jobbet. Med Klara är det väl inte riktigt så. Om jag skulle ta med henne till jobbet tror jag inte att jag skulle få så mycket gjort. Hemma kan det gå halvbra, men man kan ju inte räkna med att jobba koncentrerat. Idag är en sån dag. Dagis är stängt, och Klara och jag är hemma. Viggo har vi lämnat på fritids. Jag har fått en del jobb gjort medan Klara har ritat och klippt och tittat på film en stund. Men framför allt har jag sorterat saker. Det går bra att göra samtidigt som man pratar med Klara, och det gör inget om man blir avbruten hela tiden. Det känns verkligen skönt att organisera och slänga saker. Jag slänger massor. Det känns som det blir lättare att andas.

Nu ska jag fixa lunch åt oss, och sen ska vi cykla ner på stan och gå och klippa oss på Hårmakarna. Vad otroligt skönt det ska bli att klippa mig. Nu hade det gått för lång tid sen sist.

Schyst lördag

Den här dagen.

Lugn start, och ännu softare när de andra drog iväg till Modelljärnvägens hus och jag drack te och gjorde mig i ordning ifred och lyssnade på Paul Weller på högsta.

En cykeltur ner på stan till Söders antik för att kolla om det fanns några stringhyllor inne. Skulle behöva några fler till vardagsrummet. Men inte då. Däremot en lång pratstund med ägaren om 50- och 60-talsporslin och om vad det har blivit av alla Uppsalas antikaffärer. De har inte råd att driva butik på grund av högt hyresläge, berättade han. För några år sedan var det åtta butiker som slog igen på några månader. Trist.

Nu har jag bakat mitt nya paradbakverk, svartvinbärstryffelpaj, som jag ska ta med mig på Elisabeths och Johans avskedsfest ikväll. Den är faktiskt helt fantastisk, och det är så roligt att bjuda på den och bli höjd till skyarna.

Jag är sorgsen över att Elisabeth flyttar till Canada på ett år, men ikväll är det fest, och Teresa är hemma och hälsar på från Paris.

Viktiga funderingar inför kvällen, vilka högklackade ska jag ta?

Fredagkväll

Vi kollar på Star Wars, äter popcorn och softar i soffan.

Jag undviker helst bollar som flyger i luften

Nyss i fikarummet på jobbet.

Jag: Hur står det till?
Kjell-Ove: Med tennisen?
Jag: Nä, med dig så klart. Jag bryr mig väl inte om nån jävla tennis.

Kan inte folk fatta det? Människor är intressanta. Bollar är helt ointressanta vad mig anbelangar.

Detalj

Ja, men jag älskar ju knappar. Här är de på min tröjärm.