Plastjesus och kristen censur

Min roliga och coola arbetskamrat Lydia envisas med att bara ha en hemlig dagboksblogg, så därför kan hon inte berätta för hela världen om denna roliga och alldeles sanna historia som vi fick höra på lunchen här om dagen. Den känns extra aktuell så här i valrörelsen, så därför återberättar jag den. Lydia är pinstvän och kommer från en pingstvänssläkt. Hennes mormor var väldigt stäng och när Lydias moster i tonåren hade satt upp en affisch med Humphrey Bogart med cigarett i mungipan på väggen i sitt rum, måste mormodern ingripa med censur. Hon tog helt enkelt och klistrade över cigaretten med en pratbubbla där det stod ”Jag röstar på KDS”.

Så var det med det. Och plastjesus då? Det är en liten figur som står på Lydias skrivbord. Man kan vrida på Jesus armar så att han vinkar och så. Hon har en ganska avslappnad relation till den kristna kitsch som finns på ställen som Gospelhörnan. Själv har jag en gång fått ett vykort postat till mig, som var inköpt på Gospelhörnan. Motivet var ”Jesus knackar på din dörr”, och det var ett sånt där 3D-kort där motivet rör sig när man vickar på kortet. (När jag var liten hade jag ett sånt kort med Mowgli, som jag tyckte var fantastiskt fint.) Det var mina korridorskompisar Erik, Paula och Nine som hade skickat det till mig utan att skriva något på det. Jag hajjade inte att det var från dem och blev paranoid eftersom jag trodde att nån kristen galning var efter mig. Nine läste visserligen till präst, men var verkligen ingen galning.

Tuff vecka

Sedan semester tog slut och månaden ut har jag litet för mycket att göra. Både jobb och ideella grejer. Dessutom har Klara skolats in på dagis under förra veckan och denna, och även om det är Bo som har skött det helt och hållet är hon ju klängigare och mer bevakande än vanligt.

På jobbet har det varit saker att ta tag i efter semestern, nyhetsbrev och annat som ska skrivas och en jämställdhetsmätarutbildning som vi skulle ha nu till helgen gemensamt med UNF, och där jag är handläggare. Det är en mycket intressant metod att arbeta med jämställdhet, utarbetad av Förbundet Vi unga, men på grund av att vi gick ut med inbjudan mitt i sommaren när folk hade påbörjat semestrar fick vi för få anmälda. Därför valde vi till slut att skjuta på den till senare i höst, så att vi hinner gå ut med inbjudan i vår medlemstidning Accent. Det var rätt svettigt ett tag nu i veckan innan vi kom till beslut om hur vi skulle göra. Jag har verkligen inget emot press och att jobba häcken av mig, men däremot tycker jag att det är olidligt när man väntar på besked om hur det ska bli, och inte kan göra något åt situationen under tiden. Det är verkligen asjobbigt. Frustrerande att inte kunna göra något åt situationen, och svårt att koncentera sig och fokusera på andra arbetsuppgifter under tiden. Svårt att slappna av hemma på kvällen. Så när jag hade ringt runt till de anmälda delagarna, som var jättepeppade att gå utbildningen, och avbokat boende och annat, kändes det trist, men samtidigt kunde jag pusta ut litet och ta nya tag.

Vad gäller det ideella är det framför allt att få i ordning och förbereda för att kunna ta emot 300 personer på distriktsstyrelsesamlingen för UNF, Junis och IOGT-NTO här i Uppsala nästa helg. På fredagen ska vi ha nattkafé för deltagarna på Kafé Mumrik och övriga samlingslokaler på Drabanten, och jag är ansvarig för det. Så den här veckan har jag bland annat träffat en hantverkare och vaktis klockan 7.00 i måndags morse, haft planeringsmöte inför nattkaféet med Ullie och Anita i onsdags kväll och kongressbestyrelse igår kväll. Nästa vecka ska jag vara kompledig på torsdagen och fredagen och baka och fixa i ordning med Ullie och Fia. Det kommer att bli kul!

Detta att utbildningen i helgen blev inställd är ju bra för mig på ett privat plan, för det är klart att det inte hade varit bra om jag varit borta hela helgen nu när Klara har fått öva sig att vara ifrån båda sina föräldrar på dagis. Hela hennes tillvaro har ju förändrats totalt. Inskolningen har väl inte gåt helt smidigt. I början när Bo var borta från dagis var hon otroligt arg och skrek och skrek tills hon kräktes. De senaste dagarna har gått bättre. Hon har varit arg och skrikigt ett tag, men sedan har det varit ok så länge hon har varit i famnen på någon personal. Hon har till och med skrattat och varit glad. Men de får inte sätta ner henne. Då blir hon hiskligt arg igen. Det har funkat bra att äta och sova på dagis också, och idag gick hon full dag.

Imorgon hoppas jag att vi kommer ut i svampskogen ett tag, hela familjen.

Nej, vi har inte pratat i telefonen hela dagen

Om det är någon som har Saida-egenskaper kanske ni kan tala om var Klara har gömt telefonen – påslagen. Om ni vill ringa oss får ni ringa våra mobiler, för i bostadstelefonen tutar det upptaget, var den nu är. Bo hade hoppats att jag skulle lösa gåtan, för jag är ju bästa sakletaren i familjen. Tyvärr inte, men jag hittar mycket annat som vi varit vetande och ovetande om har varit borta.