Dagens kopp: Krakel Spektakel

Redan under 1940-talet inledde Stig Lindberg ett samarbete med Lennart Hellsing och illustrerade flera av hans barnböcker. 1955 formgav han en barnservis med Krakel Spektakel-motiv. Den såldes i en box tillsammans med en Krakel Spektakel-bok.

Jag har bara koppen, som naturligtvis är sagolikt fin. Det är väldigt svårt att få tag i den här servisen, och jag letade länge innan jag lyckades komma över koppen på Tradera. Att den är svår att få tag i beror naturligtvis på att det är en barnservis i porslin, och att den i de flesta fall är sönderslagen eller sönderdiskad. Eller så älskad att man inte vill sälja den kanske.

Mina barn får inte dricka ur den här, bara så ni vet. Den är aningen för dyr och exklusiv för det. Men jag blir lycklig av att öppna skåpet och titta på den.

Dagens kopp: Spisa Ribb

Prunus presenterade jag häromdagen, och Spisa Ribb är en annan Stig Lindberg-dekor på samma koppmodell, LI.

Till H55-utställningen lanserade Stig Lindberg och Gustavsberg något nytt, den flamsäkra serien Terma i materialet Novarlit. Man ville bort från garnityrtänkandet, att ha en hel servis för tolv personer där allt såg likadant ut. Istället tänkte man sig styckedelsserviser, som gick att kombinera på olika sätt. Till den bruna Termaserien med ugnseldfasta och flamsäkra delar som kunde användas både för tillagning och servering hade Lindberg skapat Spisa Ribb, en servis som skulle passa ihop, men där vissa delar gjordes i flintgods och andra i benporslin utifrån funktion. Just kopparna är i benporslin.

Spisa Ribb har en dekor som är koppartryckt i svart, och med ett handmålat brunt band som knyter an till den helbruna Termaserien. Den tillverkades 1955–1974.

Själv skaffade jag mina första koppar alldeles efter gymnasiet, när jag bodde i kollektivet på Vindhemsgatan med Elisabeth, Malin och Eva. Jag tycker att de är så hemtrevliga, men föredrar nog Prunus för att de är mer ovanliga.

Dagens kopp: Zebra

En av de mest åtråvärda kopparna för dem som gillar 50-talsporslin är nog Zebrakoppen från Gefle. Den symboliserar det där svartvita grafiska som är så tidstypiskt.

Modellen är samma som Hyacintkoppen, AU, och alltså formgiven av Arthur Percy, men dekoren är skapad av Eugen Trost, som var chefsdekoratör på Gefle Porslinsfabik. Vad som är speciellt med Zebra är att den är handmålad, och känns därför exklusiv. Det gör den även mer ömtålig, och man får absolut inte diska den i maskin. Men även själva godset är skört flintgods som lätt krackelerar och missfärgas. Zebra tillverkades 1955–1967.

Det finns fat till, men jag har bara två koppar utan fat. Jag köpte kopparna riktigt billigt för att de var i ganska dåligt skick inuti, och jag brukar faktiskt ha dem i köksfönstret med kryddor i, eller med hyacinter till jul.

Byggarbetsplats

Sitter fortfarande på jobbet och betar av saker. Nu börjar det bli lugnt här. Det har bankat mycket här under dagen. Arbetet med att bygga om på mitt våningsplan på jobbet är i full gång, så det är hela havet stormar här. Folk flyttas omkring för att rummen ska anpassas så att alla får plats till slut. Just nu sitter delar av ekonomienheten i redaktionsrummet utanför kommunikation. Där bakom hyllorna kan man skymta Lydias och nya chefen Johannas rum.

Ta ut sig

Allting är relativt. Jag är nog normalt ganska stark. Ingen mesig brud som inte kan ta i liksom. Men efter en veckas influensa gör det mesta mig matt. Som att flytta de stora tunga kompakthyllorna i arkivlokalen till exempel. De är 5 meter långa, 80 cm breda och 215 cm höga. Det ryms ganska mycket i dem, och papper är tungt.

Inte hittade jag vad jag sökte heller. Jag ska nog sitta på min rumpa framför datorn och skriva istället.

Dagens kopp: Hyacint

Allra mest använder jag Hyacint-koppen av Arthur Percy i december, när man har hyacinter inne. Utomhus är det förstås hyacinttider snart, men jag tycker att det är en adventskopp.

Lagom stor och vid, och skön att dricka ur. Den raka, något utställda formen känns pålitlig och förnuftig, men inte på ett tråkigt sätt. Vuxet självsäker, behöver inte kråma sig för att synas.

Koppen i flintgods är verkligen vacker med sin svarta dekor i koppartryck under glasyr, som jag tycker påminner om linoleumsnitt på något vis. Jag är inte så blommig och romantisk av mig när det kommer till formgivning. Men trots att det är blommor på upplever jag den inte blommig. Den här svarta varianten tillverkades 1956–1976. Dekoren förekom även i flytande blått 1956–1969.

Både modell och dekor är formgiven av Arthur Percy, och modellen som har beteckningen AU tillverkades även med andra dekorer från 1952 och framåt av Gefle porslinsfabrik, där Percy var konstnärlig ledare.

Pustar ut

Här sitter jag i vårsolen på trappen och pustar ut efter Klaras kalas med en kopp te. Vi var tio vuxna/halvvuxna och två barn.

Min syster sa när hon skulle åka att jag såg hängig ut och var grå i ansiktet, och inte borde jobba imorgon heller. Men det kan hon ju glömma. Grå i ansiktet kan hon vara själv. Jag ser jättepigg ut, eller hur? Nysnuten och allting.

Blir det inte tågtårta snart?

Kalas!

Dagens kopp: Prunus

Ännu en kopp som jag växte upp med, Stig Lindbergs Prunus. Vi hade bara tekopparna med mjölkkanna och sockerskål tror jag, och det var pappa som hade köpt dem när han bodde i Örebro och jobbade som ledarskribent på Örebro-Kuriren i mitten av 60-talet. Själv har jag både te- och kaffekoppar, och så en del uppläggningsfat och annat.

Den här är inte alls så elegant som Blå Eld, och inte lika skön att dricka ur. Den har dessutom problemet att teet svalnar för fort, för den är litet för liten och vid.

Varför gillar jag den då? Ja, men dekoren är ju så ruskigt snygg. Så cool. Det är så fantastiskt fina nyanser i plommonen och bladen, och de små lila strecken på en del av plommonen.

Modellen heter LI, och formgavs ursprungligen av Stig Lindberg med dekoren Spisa Ribb till H55-utställningen. Med Lindbergs dekor Prunus tillverkades den 1962–1974. Godset är benporslin, oerhört slitstarkt och hållbart. Dekoren är kromotryckt i blått, grönt och svart.

Dagens kopp: Blå Eld

Först ut är naturligtvis min älsklingskopp, till vardags och fina middagen. Blå Eld. Den är den fulländade koppen, helt enkelt.

Jag är uppvuxen med Blå Eld. Men när jag var liten var det inte te, utan varm choklad jag drack ur kopparna. Faktum är att jag blev så besatt av den här servisen att jag sedermera kom att skriva min B-uppsats i konstvetenskap om dess formgivare, Hertha Bengtson (1917–1993).

Vad är det som gör den så fulländad då? Ja, jag tycker att den är precis lagom stor. Inte för snålt tilltagen, som koppar ofta var förr, men heller inte stor som en balja så att teet hinner bli kallt. Och formen. Så vacker, enkel elegans. Lagom vid. Muggar som är höga och smala avskyr jag. Örat är också bekvämt att hålla i. Godset är precis lagom tjockt. Kanten som man för mot läpparna, precis rätt känsla. Det är så viktigt med en kopp. Det får inte vara för klumpigt.

Det är också väldigt vackert med fiskbens- eller axmönstret på diagonalen i relief. Bara så att man precis anar det. Och fin kontrast mot den släta insidan.

Dessutom, det som var så nyskapande med Blå Eld. Blått fat till vit kopp. Fat, assietter och tallrikar som inte har något bräm. Att man kunde kombinera delarna hur man ville, och inte måste skaffa en hel servis. De asymmetriska formerna på skålar och uppläggningsfat. Det uppåtsträvande.

Ni som har varit hemma hos mig och blivit bjudna på fika eller mat, ni vet. Det är en helt underbar servis, eller hur?

Servisen i flintgods fanns förresten även i andra färger: grått, mörkrött, grönt. Hertha Bengtson formgav Blå Eld 1950, under sin tid på Rörstrand. Den kom att tillverkas ända fram till 1971.

Ny serie på bloggen: Dagens kopp

Redan som liten var jag svag för 50- och 60-talet. Ja, jag vet. Jag är faktiskt född på 60-talet. Den 13 september 1969, så jag hann ju inte precis uppleva 60-talet själv. Men jag älskade filmer, kläder, leksaker och allt möjligt från vad jag inte upplevde som nuet, utan en annan tid.

Men det var nog inte förrän under gymnasiet som det blev riktigt på allvar. Jag snodde en del av mammas gamla kläder från den tiden, och använde hennes mönster och sydde fantastiska klänningar. Vogue, Vi Modemönster och vad det nu var. Gick i second hand-butiker och botaniserade. Och började samla på porslinklassiker som jag gillade. Det här var innan priserna hade börjat gå upp för serviserna från 50- och 60-talet. Nu pratar vi om mitten av 80-talet. Man kunde hitta dem till helt överkompliga priser på loppisar och i antikaffärer.

Naturligtvis blev det mest tekoppar till en början. Att dricka te med kompisar var ju ett givet intresse under den här tiden. Det är det förresten fortfarande. Därför kan kopparna passa som utgångspunkt för min nya serie här på bloggen. Jag tänkte försöka förmedla min kärlek till den här formgivningen. Berätta litet lagom folkbildande om dem och framför allt förklara varför jag gillar dem.

Vi får se hur det artar sig. Det kanske svävar ut till andra decennier också. Men vi börjar i den här perioden.

Finns det kiosker fortfarande?

Jag minns den här godispåsen från min barndom. Riktigt säker är jag inte vilken kiosk som hade den. Kanske tobaksaffären på Torbjörns torg, kiosken på Svartbäcksgatan nära Domarringen eller kiosken på torget i Öregrund. När man handlade godis sa man ”Jag vill ha smågodis för xx kronor”. Det kunde vara en eller två kronor bara; för det fick man en hel del. Godisarna kostade 5 eller 10 öre styck. Och så fick man antingen peka vad man ville ha, eller så kunde man säga vilka smaker man ville ha.

Just den här påsen är dock inte från min barndom. Den fick jag när jag handlade kanderade violer, rosenblad och mimosa på Ofvandahls för några år sedan. Och så hittade jag den när jag var ner i matkällaren och skulle hämta en grej.

Finns det förresten kiosker fortfarande? Jag menar, finns det någon som använder det ordet? Det är väl mer godisbutiker, små närlivs, tidningsaffärer eller så säger man olika kedjors namn, som Pressbyrån.

Klaras 3-årsdag

Morgonuppvaktning med paket på sängen. Dessutom är det Viggos 5 1/2-årsdag, så han fick också paket.

Klara har just blåst ut ljusen på tårtan. Den dög bra trots att det inte var tågtårta och att jag inte orkade göra glasyr. På hyllan bakom står ett par populära födelsedagspresenter som barnen testade när de kom hem från dagis. Play Dough-lera och ett set med tejphållare och tejprullar i olika färger.

Utslagen

Viggo sa att han ville titta på en film när det var läggdags, och jag var rätt slut, så jag tyckte det var en bra idé istället för att läsa saga. Fast Viggo somnade efter tio minuter ungefär, i pyjamas och sin nya keps som han vill ha på sig jämt, och med en legobit i handen. Skön stil.

Göra plats för mer

Det var väldigt kallt och blåsigt men soligt igår, och för att göra plats för tårta, godis och mera mat tog vi en promenad i Röbo. På de öppna leråkrarna var det blåsigt, men vi höll oss varma genom att springa omkring i labyrinterna i enrissnåren. Det var delvis snötäckt och delvis barmark.

Sen gick vi hem och värmde oss med te och kaffe och påsktårta.

Godismonster.

Och som avslutning på allt lagade vi middag och åt tillsammans till tonerna av gamla Staxsinglar. Lammstek och rostade grönsaker och potatisklyftor. Mycket bra påskafton.

Estniska ägg

Traditionsenligt hade vi bjudit hem kompisar på påskafton. Det var Dante och Magda och familjen Hallbert. Viggo och Klara var såklart jätteglada att Jesper och Martin var här ock lekte.

Vi började med att färga ägg på estniskt vis till lunch. Då tar man ett slitet gammalt lakan och river sönder lappar av. Sedan slår man in äggen i växter, färgade fjädrar och lökskal, och sveper lapparna om. Man kan ha till exempel mossa, blommor och blad, bark, björkris. Sedan surrar man sytråd runt och kokar äggen så. Vi kokade alla äggen i en jättegryta i 15 minuter. Då sänkte vi ner dem när vattnet hade kokat upp. Man behöver lång koktid när det är mycket ägg och för att det ska bli ordentligt med färg, men det blir såklart hårdkokta ägg.

Så här ser äggpaketen ut.

Viggo med sytråd.

Henrik öppnar äggpaketen efter kokning.

Mina ägg.

Klara äter ägg.

Dante och Magda jämför ägg.

Massor av kycklingar

Jag sådde gräs på ett fat i måndags, och det hann faktiskt upp i tid till påsk. Idag är det ännu finare, men den här bilden tog jag igår morse. Barnen har fått vräka på kycklingar, harar, lamm, påskkärringar och ägg. Det mesta är köpt på tradera. Jag älskar pynt från 50- och 60-talet. Särskilt fina är kycklingarna med glasögon och hatt.

Klara tycker förstås att det är otroligt roligt att ställa upp alla tuppar, hönor och kycklingar på olika sätt. Man kan ställa dem på rad, i ring eller efter storlek till exempel.

I påskriset har jag en hel del av fåglarna som jag även har i julgranen. De är så fina. Och riset står i dominovasen som jag har ärvt efter mormor.

Sista chansen

Karin F hade gjort semlor till fikat.

Lunchar

på Karin på ön med Lydia.