Låter inte Svenska zombies som en Simon & Garfunkel-låt?

28 februari 2010 12:32 | Allmänt, Lyssnar på | 2 kommentarer

Om och om igen har jag lyssnat på Tomas Andersson Wijs nya platta Spår de senaste dagarna. Och om ni undrar så köper jag fortfarande skivor, även om jag lyssnar mycket på Spotify och köper nedladdat. I det här fallet var det självklart att jag ville ha skivan i min hand. Det vill jag med alla TAW-skivor, för att de är så snygga och för att jag vill ha texthäftet. För texterna är ju väldigt centrala. Dessutom finns det en begränsad upplaga med tre extraspår och en dokumentär på dvd, och de där extralåtarna kan man inte få om man inte köper den skivan. Klart att jag ville ha den, och klart att det var värt det. Synd bara att de texterna inte finns med att läsa.

Svenska zombies är inte en av de bästa låtarna på plattan, men den naglar sig fast i mitt medvetande för att jag hela tiden tänker att den påminner om en Simon & Garfunkel-låt, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vilken. Jag tror att det där det där repetetiva som påminner om El Cóndor Pasa (If I Could), och när han sjunger hej, hej, hej som avslutning på refrängen tänker jag på Mrs Robinson.

Tomas Andersson Wij är oslagbar på att skriva texter som är små berättelser. Det gör han till exempel i titellåten Spår och i extraspåret Min första resa. I Mina dåliga gener fastnar jag för

Du sa att allting ordnar sig
och kanske gör det det
Jag är äldre än Jesus nu
och vad har jag hunnit med

Annars är det i de lugna låtarna med akustisk gitarr som hans röst kommer bäst till sin rätt, de som är så där vaggande och tröstande, som Sov ut alla bilder av oss, Stjärnorna och Om det var Gud. Allt är också en lugn låt, men med ett driv och en puls genom hela låten som jag gillar. Jag tycker om sorgsenheten och ljudväven i början av Jag hör dig dåligt.

Allt är bättre än inget handlar om hur en vän till honom dör samtidigt som hans barn föds och hur man hanterar att släpa någon som försvinner ur ens liv. Det har jag så svårt för.

Annars tycker jag att Tomas Andersson Wij är oslagbar på att skriva låtar om att resa sig och ta revansch. Därför hör Res dig upp och gå från 2005 till mina absoluta favoriter. Även på den här plattan finns det ett par sådana låtar. Vikten, som är ett av extraspåren, handlar om hur han googlar sina plågoandar från skolan för att kolla vad som har hänt med dem.

Vikten är tyngre
och lättare att bära
Det finns en avstånd i allt
som jag försöker att hantera
Det finns en ensamhet
som inte är sorgsenhet
och en uppgivenhet
som inte är bitterhet

Men allra bäst tycke jag att Det ligger i luften är, som också är litet av en revanschlåt. Jag spelar den om och om igen och dansar omkring till den.

Man blir glad av Pynta

28 februari 2010 11:31 | Allmänt, Bilder, Formgivning och arkitektur | 13 kommentarer

Det har varit dåligt med loppisrundor de senaste veckorna. Det känns inte så lockande med all snö och kyla, men jag hoppas det vänder nu. Under tiden kan jag visa Stig Lindbergs Pynta för er. Det lilla fatet hittade jag på loppis för något år sedan, men skålen och stora uppläggningsfatet fick jag i julklapp.

Pynta, som tillverkades 1962-1965, gör mig så glad. Den andas lekfullhet och känns så väldigt 60-tal. I den finns flera motiv som återkommer i andra serviser av Sig Lindberg; plommonen som finns på Prunus och äpplena som finns på Pall. Även de kom 1962. Jag tycker också så mycket om att Gustavsberg ofta gjorde märkningarna på undersidan med element från dekoren. Fint!

Och ikväll blev det 60-tal i London istället

28 februari 2010 0:10 | Allmänt, Tittar på | Inga kommentarer

Två kvällar i rad med bio med gamla gymnasiekompisar. Härligt! Ikväll bjöd jag dessutom Malin på middag innan bion, litet vårligt så där med en sallad med potatis, babyspenat, sockerärtor, avocado, cornichonger och kallrökt lax och en röra med philadelphiaost, creme fraiche, pepparrot och kapris. Och så tiramisu på det, för man behöver verkligen rycka upp sig efter den här vargavintern som eventuellt går mot sitt slut.

Kvällens film var inte heller någon komedi precis, men ändå inte lika tung som gårdagens film. An Education var också en väldigt fin 60-talsskildring. Nick Hornby, som bland annat skrivit fina Om en pojke, har skrivit manus. Bra att den skildrade Jennys lust till båda världarna, inte bara skolan och böckerna som något tråkigt som hon ville bort från. Jag kände igen mig väldigt mycket i Jenny som skolflicka, och det var särskilt roligt att se filmen med Malin som jag ju lärde känna i den åldern, hängde med på kaféer i Uppsala efter skolan och pratade på samma sätt som Jenny och hennes kompisar. Och filmen fick mig att längta ännu mer efter våren. Det spela ingen roll om det bara regnar och regnar; det gröna är så obeskrivligt vackert.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Kerstin Kokk.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^