Tunabergsallén tillbaka

När vi har lämnat Klara på dagis går jag och Viggo tillbaka förbi gympasalen och genom Tunabergsallén mot Viggos skola.

Från bussen till dagis

När vi har åkt bussen tre hållplatser kliver vi av vid Fjärdhundragatan och går genom Tunabergsallén och förbi Tunabergsskolans gympasal. Sedan kommer idrottsplanen, och på den ligger dagis. Fast den här morgonen hade Klara gympa, så då lämnade vi henne där. Samma gamla omklädningsrum som när jag gick på högstadiet.

Väntan på bussen

Så här ser det ut vid busshållplatsen på Flottiljgatan. På första bilden ser man trädlinjen med stängslet ut mot flottiljen. Det är bara ett kvarter från vårt hus, 150 meter bort.

Den långa vägen

Ofta bloggar och twittrar jag om hur kämpigt det är att ta sig till dagis och skolan med barnen på vintern när vi inte kan cykla. Så i onsdags tog jag bilder på vår mödosamma men fina väg som vi vandrar, och så har jag gjort en karta så ni kan se.

Viggo och jag går drygt 1,5 kilometer, Klara slipper undan med drygt en halv kilometer.

Jag delar upp vägen i flera bloggposter, så det inte blir för många bilder åt gången.

Visa större karta

Söndagsbrunch

Prinskorv, råstekt potatis, broccoli och haricots verts med vinägrett och ädelost, äggröra med gräslök och knaperstekt bacon.

Från stora till lilla

Finaste lillebror Matti fyller år idag, och jag har beskurit hibiscusen som jag har efter farbror Matti och tagit sticklingar som lillebror ska få. Från Stor-Matti till Lill-Matti.

Glömde ju

Från Hello Saferide på Katalin igår.

Tre gånger choklad, två vita hästar och en underbar Annika

En synnerligen bra kväll hade jag igår med Dante och Magda, bortsett från att det var svinkallt ute.

Middag på Kött kök & bar. Särskilt chokladdesserten med chokladmousse, vit chokladsorbet och varm chokladdryck med apelsin och kardemumma var värd besöket. De har bra mat, och jag gillar konceptet att komponera sin egen varmrätt, men man får vänta litet väl länge. Och varför i hela fridens dar står de mitt emellan garderoben och restaurangdelen och flamberar kött så det osar?

Förbandet Two white horses från Umeå skapade bra stämning. Man blir ju glad av att höra den gamla slagdängan Tous les garçons et les filles som vi ofta fick sjunga på högstadielektionerna i franska. Varför fick vi bara sjunga 60-talsschlagers som spelades upp på rullbandspelare? Det var ju ändå på 80-talet.

Här är Two white horses version:

Originalet med Françoise Hardy:

Och sen kom Hello Saferide. Annika Norlin är alldeles underbar, och inte blev det sämre av att Andreas Mattsson som har producerat senaste plattan var med på scenen och spelade och sjöng duett. Efter konserten stod han nedanför scenen, och Dante ville gå fram och snacka men vågade inte.

Hittar inget från gårdagens konsert på Youtube, men här får ni Annika som spelar i en hiss istället:

Efter konserten sprang jag förresten på min gamla Kafé Mumrik-kompanjon Rolle som jag inte sett på evigheter och syssling Åsa. Kul!

Om det ändå vore så

Igår pratade jag och Klara om årstiderna, och hon hängde med på hur det var. Men sen sa hon: Imorgon ska vi gå på dagis, men nästa dag efter det blir det sommar. Åh, allra finaste flickan, jag önskar att det vore så.

Jo, jag saknar en gammal brandstation

Med sorg i hjärtat har jag varje dag från bussen sett hur gamla brandstationen på Kungsgatan rivs bit för bit. Grävskoporna utplånar den vackra tegelbyggnaden som var brandbilsgarage.

Kersti Kollberg frågade i en krönika i UNT tidigare i år vem som egentligen skulle sakna ”en gammal brandstation av hopplöst femtiotalssnitt? Säkert full av asbest, radon och annat farligt — men ett minne från ett hoppfullhetens och framtidstrons årtionde”. Ingen, tror hon. Och så lyfter hon det till att diskutera vad som är värt att bevara och vilken tidsperiod som ska få värdera om en annan tidsperiod är värdefull. Fast hon tycker att jugendbyggnader borde ha bevarats, men inte en brandstation från 50-talet.

Jaha ja. Men visst är det så att bostäderna behövs, och man kan inte bevara allt som det var. Som tur är finns det andra som har bättre koll än Kersti Kollberg, och den mest intressanta delen av brandstationen, den i hörnet Kungsgatan/Skolgatan, är faktiskt kulturmärkt och ska bevaras. Det kan man läsa här, där HSB beskriver hur kvarteret ska byggas om med bostadshus intill.

Tur det.

Kultur och politik

Som ett passande ackompanjemang till att kulturutredningen idag presenterades kan man läsa den alltid lika underhållande Andres Lokkos analys av riksdagsledamöternas musiksmak. Det är HD som har gjort en enkät om riksdagsledamöternas och regeringens kulturella preferenser, och svaren i sig är lika roliga de.

För övrigt var det uppmuntrande i morse på bussen att se alla människor som bar omkring på Biblioteksföreningens rosa kassar som de varit ute på stan och delat ut inför kulturutredningens släpp. Heja Pax!

Lyssnade förstrött på diskussionen i P1 om utredningen medan jag plockade undan efter middagens våfflor, men tyckte att inslaget om Ferdinand Boberg på slutet var mera upplyftande.

Deep Purple, Lindisfarne och andra skönheter

Mina cravings för vår och grönt förde mig idag efter jobbet till Weibulls och deras hundratals sticklingar. Det känns som att komma in i en godisaffär. Jag blir salig när jag går där och väljer och vrakar. Men jag lägger band på mig och väljer bara fem små plantor. En mörkröd klockmalva och fyra fuchsior: Breevis Homerus (grön aubergine/svart aubergine), Deep Purple (vit/mörk purpur), Lorna Hercherson (vitgrön/vit) och Lindisfarne (vit/marinblå). Framför allt väljer jag utifrån blommornas färg och form. Föredrar vita eller vita och olika blå toner framför de rosa. Men jag måste tillstå att namn som jag associerar till musik också lockar. Hur coolt är det inte med blommor som heter Lindisfarne och Deep Purple. Jaja. Jag fattar att den heter Deep Purple för att den är mörklila och att Lindisfarne säkert syftar på ön, men ändå.

Men snart hörrni

Mörkt och kallt ute. Strax ska jag väcka barnen. Dricker te och försöker tänka på trevliga saker. Som tekoppar till exempel, och tussilago. För är dt inte så att när det känns som att vintern aldrig tar slut så är det egentligen inte alls så långt tills de små solarna tittar fram? Igår när Viggo och jag hade lämnat Klara på dagis och var på väg till skolan såg vi videkvistar med sina lena små knoppar som tassar, precis där i backen i grusgropen där jag brukade plocka tussilago när jag var barn. Kollar på bloggen när jag egentligen hittade första tussilagon tidigare år. Förrförra året var det den 12 mars, och förra året redan 24 februari. Det är faktiskt inte långt kvar. Tänk att där i leran under snön är de på väg upp och ska bli till små solar som gör så att hjärtat hoppar till av glädje. Nu måste jag verkligen väcka barnen.

Nybadad

Tänkte inte på det

Viggo: Aj, jag gjorde illa mig på tån.
Jag: Var då?
Viggo: På tån!
Jag: Ja, men var gjorde du illa dig?
Viggo: Där! På tröskeln!
Jag: Men du får väl lyfta litet på fötterna när du går.
Viggo: Meh, ta bort den då. Fattaru inte det, mamma?

Som hittat

På loppisrundan hittade vi den här Steiff-giraffen på en antikaffär norr om Uppsala. Över tolvtusen kostade den.

Barnen får inte röra den, bara mammorna och papporna, sa Klara.

Nej, inte ens mammorna och papporna får peta på den faktiskt.

Var sak på sin plats

Det finns något lugnande över att ordna och strukturera. Framför allt när det är färdigt, för stök stör och tar energi. Sen är det lättare att ta itu med annat och fokusera. Men jag tycker faktiskt att det även är ganska rogivande och till och med roligt att sortera upp saker, och så tänker man så bra under tiden.

Den här förmiddagen började jag sortera upp allt plasticant medan barnen byggde med det. Det var hyfsad ordning redan innan, men nu ligger allting på sin plats. Eller egentligen skulle jag vilja ha fler fack för att kunna sortera ännu finare. Lyssnade på Frank Sinatra och drack te under tiden och hade ganska trevligt. Och rätt vad det var började barnen också sortera, fast jag inte hade bett dem. För det är mycket enklare att hitta bitarna och bygga det man vill om det är ordning och reda.

De här plastbackarna med lock som man kan snäppa fast och lösa insatser kommer från Bauhaus och är toppen. Nu återstår att skaffa likadana till legot, för det ligger i stora öppna plastbackar.

Men man kan fundera mycket på hur man ska sortera. Efter färg eller form eller både och? Eller ska allting till en särskild byggsats vara för sig? Åååh.

Det var bättre förr

Eftersom det är melodifestival ikväll tar vi och lyssnar på ett mycket bättre år, 1959. Härligt!

Trösterikt om februari

Om vi ändå är inne på kvinnopionjärer i radion kan ni ta och lyssna på det här korta kåseriet på ett par minuter med Maud Reuterswärd från 60-talet. Hon får min nästan att tänka att februari inte är så farligt ändå, för hon är så trevlig, men bara nästan.

Bang

Lyssnade på en radiodramatisering av Barbro Alvings texter igår kväll i P1. Mycket intressant. Tyvärr verkar det inte som att man kan lyssna på radioteatern i 30-dagarsarkivet, bara radioföljetongen, och det är inte samma. Men föreställningen sänds även söndag 8 februari och söndag 15 februari. Här kan ni dessutom höra mer om Bang.