Bästa överraskningen

Telefonen ringer. Jag hinner se att det är ett uppsalanummer. ”Hej, det är Teresa”, hör jag i luren.

Teresa är en av mina riktigt gamla kompisar, klasskompis från gymnasiet. Hon har bott i Paris i massor av år nu. Det måste vara tio, minst. Och så är hon plötsligt hemma i Uppsala några dagar. ”Hinner vi ses?” Klart vi gör. Jag tar mig tid. På fredag.

Men nu ska jag laga fiskpinnar och bygga duplo med Viggo. Klara sover mest hela tiden.

Man ska inte ropa hej

Igår tänkte jag att det var vår. Blåsippor, inga sjuka barn och litet lättare om man snart slipper dessa mängder av vinterkläder som ska på och av. Men nej, i natt började Klara kräkas. Så det var bara att släpa upp en madrass från källaren och bädda i vardagsrummet.

Jag är verkligen inte vidskeplig eller tror på ödet. Det är inte så att om jag tänker eller säger att nu har barnen inte varit sjuka på ett tag så kommer de att bli det. Mer att jag blir besviken.

Jag är hemma med barnen idag och hjälper Klara att kräkas emellanåt. Viggo är så klart också hemma, även om han inte är sjuk. Tvättar maskin efter maskin med nedkräkta lakan, täcken och kuddar. Tur att det finns plastad frotté. Men varför har ingen tänkt på att tillverka örngott i plastad frotté. Hittar i alla fall inte när jag googlar. Det skulle jag vilja ha när det är kräksjuka. Kuddar tar sån tid att torka när man har tvättat dem.

Och annars, leker litet med Viggo, städar och donar och lyssnar på musik. Klara ligger mest på madrassen och sover eller tittar på film. Det får man göra hur mycket man vill när man är sjuk. Och sova kan man göra i de mest besynnerliga lägen. 70-talspåslakanet är såklart från min barndom. När det är kräksjuka blir det omanglade lakan förresten. Men annars ska det vara manglat.

Och vad ska man hitta på till lunch en extra dag hemma? Våfflor så klart. Klara fick faktiskt i sig två och ett halvt hjärta. Annars är hon ju storätare, men idag har hon inte haft vidare matlust. Men våfflor ville hon ha.

Jag tänker inte bli sjuk, om ni vill veta. Imorgon ska jag jobba, jobba, jobba. Och på kvällen ska jag på Tomas Andersson Wij på Göta Lejon.

Vårtecken

I eftermiddags när vi gick hem från dagis såg jag plötsligt en stor tuva med massor av blommande blåsippor i en trädgård. Mitt hjärta hoppade till av lycka. Det finns hopp ändå.

Så när glassbilen svängde in på Kadettgatan precis när vi kommit hem var jag snälla, glada och roliga mamman och gick med Viggo och Klara och köpte glass. De fick välja varsin förpackning. Snart är våren här. Det tror jag i alla fall. Håll ut!

Skam den som ger sig

Jag ringde vårdcentralen med en gång när jag kom till jobbet idag, och fick knappa in mitt telefonnummer så jag ställdes i kö. Det gick att komma fram i alla fall. Och nu har jag pratat först med någon på läkarsidan, och sedan hos distriktssköterskorna. Läkartid kunde jag inte få på flera veckor när jag inte var riktigt akut supersjuk. Tror att de sa att det var åtta veckors väntetid. Haha. Men på fredag får jag träffa en syrra i alla fall.

På tåget

Träffade Magnus på tåget.

I väntan på bussen

När katten är borta dansar mössen på bordet

När mamman bloggar i godan ro passar Klara på att gegga litet med middagsresterna som står kvar på matbordet. Man kan ju förstå att det är jättekul att hälla innehållet i ett nästan fullt mjölkpaket i en kastrull och blanda med resterna av couscoussallad. Hon såg nöjd och stolt ut. Men sedan gömde hon sig under en stol.

Helvete vad äckligt. Nu ska jag skrubba. Sedan läsa saga för Klara, hänga tvätt och mangla, och så jobba litet. Och kanske blogga mera.

Berättelser

Senaste månaden har jag lyssnat mycket på Kate Nash. Jag gillar verkligen både musik och texter. Många av låtarna är som små berättelser.

5 april spelar hon i Stockholm. Nån som vill hänga med?

Lyssna mer på myspace.

Stark

Nu kommer Klara in i vardagsrummet. Hon säger ”Jag är stark. Jag är jättestark, mamma.” Hon ser så glad ut. Det är bra.

Ingen lek

Viggo: Vad ska vi leka?
Jag: Städa kanske?
Viggo: Nej, det är ju ingen lek. Det är ju inte kul.

Nähä. Det trodde ju jag.

Kraschade i f�t�ljen

Klara somnade i fåtöljen. Testar att bildblogga från mobilen.

Från mobilen

Nu bloggar jag från nya mobilen. Det blev en K850i.

Äh, jag slänger skiten

Jag är ensam hemma och försöker styra upp i leksaksträsket. Klara fyller tre år den 25 mars, och vi måste få undan en del leksaker innan dess. Annars kan hon inte få några nya leksaker i present. Dels slänger jag trasiga leksaker och dels packar jag undan sådant som är för mindre barn. Men om Viggo och Klara skulle se det skulle de inte tycka att man kunde slänga eller ställa undan något, så man måste göra det i smyg och säga att man bara städat och sorterat litet.

Men det är ju så jobbigt. Vad kommer allt ifrån? Leksaker från McDonald’s som låter borde brinna i helvetet. Jag tror att jag vänder upp och ned på alla leksaksbackar och slänger allt rakt av.

Och medan jag sorterar lyssnar jag på Tomas Andersson Wijs nya på precis så hög volym jag vill. Skönt.

Skriver och skriver och skriver

När vi klädde på oss i morse pratade vi om vad jag egentligen gör på jobbet. För om man tittar på Bolibompa eller läser barnböcker handlar det alltid om traditionella yrken.

Jag: Jag kör ju inte stora maskiner eller så. Jag sitter på möten och pratar och pratar och pratar. Och så sitter jag vid datorn och skriver och skriver och skriver.

Klara: Och hemma skriver och skriver och skriver du också, mamma.

Viggo: Och leker och leker och leker med oss.

Skönt att Viggo sa så. För ganska ofta säger han ”Varför måste du jobba så mycket?”.

Jag skrattade jättemycket åt Belindas mediemamma-film.

Jag brukar inte svara i jobbmobilen om den ringer när jag hämtar på dagis till exempel, men visst är det så att ibland säger man ”Jag ska bara…” till barnen hemma. Jag ska bara kontera den här fakturan. Jag ska bara svara på det här mejlet. Sen ska vi bygga lego.

Nu drar jag till Stockholm och pratar och pratar och pratar. Och bestämmer litet. Powermamman. Jag har Våra Gårdars förbundsstyrelse på Klara Södra idag.

Duns

lät det när jag slängde ner Klaras overall på golvet när vi skulle till dagis. Det finns så mycket bra-att-ha-grejer som man kan stoppa i fickorna. Som en stensamling, till exempel.

Mobilval

Jag ska köpa ny mobil, och försöker bestämma mig för vilken. Svårt. Jag vill ha en riktigt bra kamera i den, så att jag kan ha den till vardags och ta bilder och lägga ut direkt på bloggen.

Hittills har jag bara haft Nokiatelefoner, men jag försöker att inte vara låst vid det, utan välja med öppet sinne. Jag har kollat runt på tester på nätet och jämfört tekniska specifikationer, och jag var inne på Teliabutiken i Uppsala häromdagen. Sa att jag hade Nokia men hade kollat på Sony Ericsson också, men expediten gick igång på att jag hade Nokia sedan tidigare, för hon hade själv en Nokiamobil av den modell som jag funderade på. Då blir jag litet skeptisk. Jag vill ju ha motstånd. Någon som får mig att tänka utanför det invanda. Dessutom kunde hon inte svara så bra på alla mina frågor om kameran.

De här modellerna funderar jag på, alla med 5 megapixlar.

Nokia N95

Nokia N95 8GB

Sony Ericsson K850i

Nokia N95 8GB är ju bättre än N95, men konstigt nog har den inget linsskydd som N95. Och så är ju N95 den snyggaste, snyggare än K850i också. Inte helt oväsentligt. De tester jag har kollat på verkar mer positiva till båda Nokiamodellerna än till K850i.

Här är några tester:

N95

N95 8GB

K850i

och en till K850i

Men kom igen och hjälp mig. Vad tycker ni? Någon som har erfarenhet av någon av modellerna? Vilka funktioner är nödvändiga?

Som Kafka

Jag har dragit på något skit i halsen sedan i november. Har haft några jobbiga förkylningar och halsont som kommit och gått, men inte blivit riktigt, riktigt bra emellan. Och det är fortfarande kvar. Jag borde naturligtvis ha gått till doktorn för länge sedan, men till min vårdcentral kan man inte göra tidsbeställningar via webben, och jag är inte världsbäst på att komma mig för att ringa.

I förrgår försökte jag i alla fall ringa och boka tid. De har telefontider 9-17 varje dag, och jag ringde 16.15. En telefonsvarare sa: ”Tyvärr kan vi inte ställa fler personer i kö idag. Ring igen nästkommande vardag.” Okej. Jag kan förstå att de inte hinner fler om det är 45 minuter kvar. Men för en stund sedan försökte jag igen, kanske 13.45, och fick samma svar.

Jag var in till Lydia och spydde galla över dumma vårdcentralen och fick sympatier, och så gick jag tillbaka och försökte ringa sjukvårdsrådgivningen istället. Uppsala läns landsting är anslutet till 1177, som är ett gemensamt nummer för ganska många landsting. Dock inte Stockholm. Och tror ni inte att tjänsten kände av att jag sitter i Stockholm och ringer? Jag försökte både med min fasta jobbtelefon och med min privata mobil. Det gick inte. En svarare sa att Stockholm inte är anslutet, och att jag ska ringa ett annat nummer.

Så jag kan alltså inte sitta på jobbet i Stockholm och boka tid till sjukvården i Uppsala. Om jag minns rätt läste jag förra året om en utredning som visade att Uppsala läns landsting var sämst i landet på kontakter med vårdsökande, att det var extremt svårt att komma fram för rådgivning och tidsbeställning. Som om jag inte visste. Aaaaarrrg.

För övrigt är jag sjukt trött och drunknar i jobb. Det tar aldrig slut.

Fint förpackat

Apropå vad jag skrev tidigare om att jag älskar snygga, lyxiga förpackningar måste jag visa det här. Den här läppglansen köpte jag för ett tag sedan, lika mycket för den underbara doften av jasmin som för den lyxiga känslan i förpackningen. Den lilla väskan i papp är ju helt onödig, men så underbar. Till och med inuti. Jag kan inte med att slänga den.

Syrran

Svenska Dagbladet har idag en intervju med min storasyster Anna om hennes adhd. Läs den.

En regnig februarikväll

Igår efter jobbet var jag och åt middag med Paula på San Leandro Tapas på Sveavägen. Tack Paula för en bra kväll, och tack Lydia för tipset.