Kampen förs i det stora och i det lilla. Hoppas att du är med mig. I vallokalen och i vardagen.

18 september 2010 21:12 | Allmänt | 11 kommentarer

Imorgon är det val. Det är ett viktigt val, som alltid. Det handlar om vilket samhälle vi vill ha. Jag är så innerligt trött på egoismen. Jag vill ha ett solidariskt samhälle. Mitt hjärta sitter till vänster, och det är klart att jag vill ha en rödgrön regering.

Men jag vill också ha solidariska människor i vardagen, som tänker längre än till sig själva, och som vågar säga ifrån när något är fel.

Jag tänker på att vuxna människor ofta inte vågar lägga sig i. De vågar inte säga ifrån när de ser bråk eller när andra människor beter sig illa. Häromdagen var det någon som berättade för mig om när hon för många år sedan blev överfallen i en hiss i sin egen trappuppgång, och hon skrek och skrek på hjälp, men ingen kom. Några dagar senare var det en granne som frågade vad som hade hänt, men grannen hade inte gjort något den där natten, fast hon hörde. Hur kan man göra så? Inte ens ringa polisen om hon nu inte vågade gå ut i trappen och kolla. Och jag minns den gången för kanske 20 år sedan, då jag blev rånöverfallen, omringad, knivhotad och sparkad på. Och jag stod där mellan de upplysta husen på Odensgatan och skrek och skrek allt vad jag kunde i mörkret, men ingen kom på jag vet inte hur länge, trots att det måste ha hörts in. Till slut kom någon och hjälpte mig.

Men det behöver inte vara så allvarligt. Det kan vara tonåringar eller barn som bråkar, någon som retar en annan eller slåss, och vuxna runtomkring som låtsas som ingenting på gatan eller på bussen. Sådana ynkliga jävla vuxna, utan civilkurage. Själv brukar jag säga ifrån. De ska inte få tro att det är okej. Även när det kan verka harmlöst, som när jag gick emellan ett skojbråk på Viggos fritids. Små barn växer upp och blir vuxna, eller som Tracey Thorn sjunger, Little Hitlers, little Hitlers, Grow up into big Hitlers. Look what they do.

För att inte tala om allt som folk tycker att de har rätt att ha, nu genast. Att de inte är beredda att betala för vad det kostar. De vill ha RUT-avdrag för att ha råd att anlita någon som städar åt dem och de vill betala svart för att renovera villan. Men så här är det, om man inte är väldigt rik så att man har råd till allt man vill ha, då kan man inte få allt på en gång. Man får välja och prioritera, för man får banne mig lov att betala skatt. Och är man väldigt fattig så har man inte några valmöjligheter alls. Jag vill ha ett samhälle där vi betalar skatt och hjälps åt. Där vi har råd med det gemensamma.

Som i skolan. De senaste månaderna har jag fört en strid i det lilla mot dolda avgifter i skolan. Under våren såg jag till min förvåning hur det allt oftare förekom att både Klara på dagis och Viggo i skolan skulle ha med sig matsäck när det var utflykter, till och med lunch flera gånger. Och så skulle Viggo åka på skolresa till Tom Tits, och då skulle det betalas både avgift för resan, man skulle ha lunch med sig och frivillig fickpeng. Ungefär samtidigt släppte Majblommans riksförbund sin rapport om dolda avgifter i skolan. Jag läste naturligtvis rapporten och pressmeddelandet, och såg dessutom att det blev rätt mycket press på den, eftersom det hör till mitt jobb att omvärldsbevaka ideella sektorn, och Majblomman hör till medlemsorganisationerna i Forum för Frivilligt Socialt Arbete, där jag jobbar. Till min förvåning läste jag att i Uppsala finns det inga dolda avgifter i skolan enligt Majblommans enkät till kommunerna. Uppsala lyftes som ett gott exempel, och den här nyheten valsade runt i media. Så här står det i pressmeddelandet och rapporten att Uppsala kommun har svarat:

I Uppsala kommun förekommer det inte att skolklasser samlar in pengar genom att barn betalar en lika summa. Uppsala kommun anser att den typen av avgifter inte ska finnas i kommunens skolor.

Det var ju så uppenbart fel, så jag mejlade förvaltningen och frågade. Sedan tog det några månader och flera påstötningar, men till slut fick jag svar från grundskolechefen i Uppsala, Lars Romanus. Han svarade:

Jag känner inte till den policy som rapporten refererar till. Vi hade i Uppsala kommun för några år sedan ett uppdrag till de kommunala skolorna att vara helt avgiftsfria. Detta uppdrag har senare ändrats till att det är skollagens formulering kring ringa och enstaka avgifter som gäller. Grundskolans lednings hållning i frågan är att de kommunala skolorna i så stor utsträckning som möjligt ska undvika insamlingar till utbildningsinslag. Det som vi betraktar som undervisning skall också bekostas av skolan, kostnaden för detta kan inte vara så betungande för skolan då kostnaden endast får vara ringa och enstaka. Kostnaden för en familj kan däremot innebära att elever kan tvingas välja kostnadsfria alternativ och därmed får uppleva ett utanförskap som inte harmoniserar med skolan värdegrund.

Jag har inte fått någon förklaring till varför någon av kommunens tjänstemän lämnat felaktiga uppgifter i Majblommans enkät, men konstaterar att Viggos skola, Domarringen, hållit sig inom kommunens och Skolverkets rekommendationer om gränsen för vad som anses vara ringa avgifter. Inte desto mindre tycker jag att det är fel. För även om en helt avgiftsfri skola inte på något vis i grunden löser problemet med barnfattigdom i Sverige, så stigmatiserar dolda avgifter i skolan, gör att barn mår dåligt och utestängs. Och de som råkar illa ut, de som inte har råd, de vågar inte säga ifrån. Därför är det så viktigt att ständigt vara jobbig och bråka och protestera. På alla fronter, i det stora och i det lilla. När du går till valurnorna och i samtal med skolpersonalen och på föräldramötet. Och det är uppenbart att det är ett politiskt beslut under den senaste mandatperioden att frångå en helt avgiftsfri skola.

Läs gärna min pappas berättelse om sin egen skolgång, och hur han var tvungen att inför alla sina klasskamrater visa upp sin pappas inkomstdeklaration för att bli befriad från skolavgifterna som de inte hade råd med när han fick gå i läroverket i Sundsvall på femtiotalet. Det är naturligtvis stora skillnader mellan hur det var då och nu, och tack och lov inte lika stora klassklyftor, men det är samma stigmatisering som barnen utsätts för.

Om stigmatisering kan man också tala när det gäller hur människor behandlar varandra i bostadsrättsföreningen Vivalla här i Uppsala. Med förvåning och förtvivlan har jag följt historien som TheWitch och Tonårsmorsa bloggat om, och som sedan uppmärksammats i media. Hur bostadsrättsföreningens styrelse har märkt ut vilka lägenheter som är bostadssociala och ägda av kommunen. Det är så vidrigt att jag inte finner ord. Det visar på en sådan egoism, att inte vilja ha utsatta människor i sin närhet. Men samtidigt blir jag glad över att det finns människor som orkar och vågar bråka och säga ifrån i det lilla. Heja er, Åse och Fatou! Ni är grymt bra.

Den där typen av egoism märks också när folk inte vill ha psykiskt sjuka som bor i sin närhet. Eller dagis tydligen. Häromveckan träffade jag en gammal vän till familjen som är politiskt aktiv i kommunpolitiken. En av de där gammaldags socialdemokrater här i Svartbäcken som har funnits där sedan jag var liten. Jimmy berättade att det behövdes en till förskola i området, och att det skulle bli ett barackdagis ner mot gräsplanerna nedanför Folkungagatan, om jag förstod det rätt. Men då protesterade de boende. De ville inte ha ett dagis intill sina hus. Hur tänker folk?

Det är bara mitt, mitt, mitt hela tiden, som Martin skriver. Folk kan inte se det privata i det strukturella.

Jag är så trött och förbannad på egoismen. Kampen förs i det stora och i det lilla. Hoppas att du är med mig. I vallokalen och i vardagen.